Vikingaleden...

Ateljé Jerry Linder
Kanotisten

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539 


Sexton år tror jag visst jag var...

Familjen tältade på Stensunds Folkhögskolas Camping och strax intill vårt tält bodde en familj som hade två kajaker, en singel och en tandem. Jag fick låna singelkajaken den sommaren och när jag kom hem till stan igen köpte jag en egen kajak, en VKV, en Västervikkajak, av en kanotist som tävlade för Södertälje Kanotklubb.

Det var en riktig tävlingskajak, mahognybakad, och vinglig som själva fan. Jag minns att min kompis, som aldrig suttit i en kajak, till varje pris måste prova. Han hade ingen trumhinna i ena örat och fick absolut inte välta, och därför satt han länge och höll sig i bryggan vid Kanothuset mitt för Tobaksmonopolet. Länge, länge satt han så och samlade sig, sedan släppte han taget, och vips var han i vattnet, det var ingen konst alls.

Ja så svårt var det att hålla balansen, men jag lärde mig snart, och nästa sommar, när mamma och pappa hade tältet uppställt hela sesongen, hade jag min egna kajak där och Ebbe Frick och jag kunde paddla ända till Askö. Då var man lite stolt när man kom hem till mamma igen.

Pappa och mammaa hade skaffat sig en tandemkajak, en Anita som var spantbyggd och dukad. I den paddlade de i skärgården lite här och var. Den var säker i sjön och gott om plats att packa mat, sovsäckar och tält i.

En gång, många år senare paddlade min fru och jag från Stensund bort mot Bokösund och på andra sidan Askö till en liten ö som hette lilla Gupa. Det var inget vidare väder men det skulle naturligtvis bli bättre, tänkte vi. I helsike heller, det blev sämre och började regna så smått. På nästa morgon packade vi vår Anita och paddlade hemåt i duggregnet. Vi gick ut från en berghäll med ett ensmärke och såg närmaste ö i arkepelagen, inte längre, men vi såg den på sjökortet som jag hade i knät.

Men när vi kommit en bit ut mellan öarna tjocknade det till och till slut såg vi ingenting, vilken ruskig känsla. Jag hade varit på sjön några år, och jag hade faktiskt varit precis där i Gupaarkipilagen några år tidigare och upplevt ett annat äventyr, men då med ett annat flytetyg, en C-låda, en segelkanot nummer C 190. Då hade vi också legat på lilla Gupa och stormen, den värsta på åratal, härjade vattnet runt öarna och kastade upp våra båtar på land. Det var 1962, det året då vägen mellan Järna och Pershagen spolades sönder. Det var ån från Ogan som svämmade över.

När jag och min vän, som också hade en C-låda, insåg att det nog var bäst att vända hemåt, fick vi uppleva de djupa dyningarna från havet, och det var tryggt att ligga i Trosas hamn.

Nåja, hur gick det med den Anita som styrdes mot närmaste ö i den stora farleden, kunde man se om kursen var lagd åt rätt håll? Vi hade ju ingen kompass, men kölvattnet visade rak linje i sjön. Efter en timmes paddling, då vi trodde att vi nog var halvvägs i hemmahamn, upptäckte vi en svag kontur av land, och när vi följde land, noga spanande efter någon linje som liknade någon på kartan, vände vi runt ön och fann till vår förvåning det ensmärke som vi styrt ut ifrån...

Ett annat år paddlade jag på sjön Sillen och då mötte vi en massa canadensare med skolungdomar som var ute på en urgammal segelled, en led som en gång sträckt sig från Saltsjön till Mälaren där Sveriges första stad byggdes på Björkö, som också kunde nås från både Södertälje och Stockholm.
Men landhöjningen grundade upp sjödjupet så mycket att det nu är en tröskel mellaan Flodområde 63 och Flodområde 61, som är det flöde som rinner ut från Mälaren genom Slussen i Södertälje.

Ett bra tag kunde man ändå dra sina båtar på land över dylika trösklar, både i Södertälje och annorstädes, sådana expeditioner har gått av stapeln i österled där man försökt att segla i vikingarnas spår mot Konstantinopel. Jag vet inte hur långt man kommit. Men ett är säkert, landet har höjts ca 5 meter sedan vikingatiden, och en gång har landet varit nedtryckt så att vattnenytan legat ca 200 meter över nuvarande land. Det är ofattbart, och därför har Flodområde 63 sett helt annorlunda ut för länge sedan, på den tiden de första människorna kom paddlande på sina ekstockar, om det var sådana de hade.

På bronsåldern låg vattennivån på 30 meter över havets yta. Då hade man sådan kultur att man ristade
på hällar som låg vid havet. Vad dessa ristningar betydde kan bara de lärde sia om, men ett är säkert, det finns märken här som också finns i Norra Afrika...