Färjkarlens stuga...

Ateljé Jerry Linder
Flodområde 62/63

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539 


Mitt ute på sjön Lanaren  på gränsen mellan Tveta socken och Ytterjärna arbetar färjkarlen med årorna. Han är på väg mot Sandviken där han har sitt färjeläge och där hans lilla stuga står en bit uppe i backen. Vi minns honom från dikten Barnaår som utspelar sig med utgångspunkt från Nytorpstugan, det gamla båtsmanstorpet uppe på höjden med utsikt mot bondgården Glibotorp...

Torpet, vid järnvägen, heter Nytorp, och längre bort mot tunnlarna låg förr en barnvaktstuga som också hette Nytorp. Barnvaktaren hette Gösta Hågman när jag var liten. Vi var kompisar vi två innan  han och hans fru Bojan flyttade till Ström till  en banvaktstuga som låg före tunneln där Södertälje Syd ligger idag. Idag är båda banvaktstugorna borta.

När jag var en liten plutt fick jag gå med Hågman ner till sjön. Han hade båten vid järnvägsbanken där det kryllade av orm på våren.  När Hågman pensionerades från järnvägen tog han ett jobb som hantlangare åt Ingenjör Fjellmo på lantmäteriet i Södertälje. Arbetet var fritt och bra och gubben trivdes med sina arbetsuppgifter. När jag började söka efter arbete kom jag att tänka på Hågmans anmaning att söka till lantmäteriet, det skulle nog passa mig, tyckte han.

På lantmäteriet kom jag i kontakt med fastighetsgränser och började förstå varför det fanns stora rösen lite här och där i skogarna. En gång var jag med min pappa och tittade på då man hade en orienteringskontroll uppe i skogen mellan Tveta och Ytterjärna socknar, det var ett stort gränsröse där, det vi kallade "Gränsröset" då vi plockade svamp. I närheten av röset fanns ett kantarellställe som alltid gav vinst. Gränsen från det röset gick ner mot Lövnäs, eller ska vi säga Bergmans, för det var just det man hette, de som byggt där vid den tid då vi bodde i Nytorpstugan. Strax ovanför deras ställe fanns också ett litet röse och så fortsatte gränsen ner mot sjön Lanaren. Alldeles vid nästa gränssten, bara en sten denna gång, fanns grunden till en mycket liten stuga, eller bod. Gränsen böjer sedan av mot öster och försvinner ur mitt medvetande. Nu är det frågan om den där stugan hade något med färjkarlen att göra.

En gång då jag vandrade nerför backen mot ladugården vid Glibotorp där jag sprungit som barn, kom en hund och skällde på mig, och strax därefter kom nuvarande bonden som knappt var född på den tiden. Han heter Erling och är sista pojken efter Simon och Rut. Simon är son till Emil Axelsson som enligt Helmer Eriksson som växte upp på Västergärde, kom med fyra kor från Bergaholm som ligger en bit bortom staden utefter gamla riksvägen, Riksettan, mot Stockholm.

Erling bjöd mig att komma till bords där hans gamla mor, Rut, född Berggren, satt och väntade vid kaffebordet. Det var några år sedan vi träffades, det var när jag ännu gick i gymnasiet och jag drömde om att söka till KTH för att bli lantmätare. Jag arbetade på gården några veckor under sommaren, det var under höskörden och det var hårda dagar. Men så fick jag ett unikt tillfälle att åka med en norrman hem till hans uppväxtort i Norra Salten i Norge. Orten heter Fauske, och jag har fortfarande lite samvetskval att jag lämnade Axelssons mitt i skördearbetet, men sånt är livet...

Nu var jag i alla fall välkommen, och Rut var vänlig och vi hade mycket att tala om. Bland annat tog jag upp frågan som Helmer Eriksson hade väckt:

- Det finns meningar om att det skulle ha funnits en flotte som gick över sjön.

Jag frågade Rut om hon hade hört något om detta, och hon berättade att Simon sagt att flotten skulle ha gått ut från Sandviken. Sandviken ligger en bit bortom Sjöhaga där vi hade vårt badställe när jag var liten. Det går en traktorväg en bit ovanför strandlinjen idag, men där har nog varit en väg i alla tider. När man kommer till Sandviken går det en stig ner till sjön, och strax går den upp igen efter ett tiotal meter. Där tror jag att det kan ha varit ett färjeläge. Följer man stigen vidare uppåt kommer man till den plats där det finns en stuggrund. Den var tydligare förr, men eftersom jag vet var den fanns kan jag hitta stenar som huset vilat på. Inte långt därifrån finns gränsstenen där gränsen intar en ny riktning.

Nu är det så att Helmer också berättat om en hålväg som går från Gerstaberg förbi Västergärde och att den skulle gå ovanför källaren som ligger nära grustaget. Även gamle Cederlund, som då ännu bodde på Gerstaberg, talade om den där hålvägen. Jag kan inte låta bli att tänka att den vägen kan ha gått ner till färjeläget och sedan landat på andra sidan Lanaren, men var.

Det var nu tio år sedan jag fick dessa fakta om hålvägen, men eftersom jag är en envis fan, har jag inte kunnat släppa frågan. Därför blev det bara så att jag för några dagar sedan stod mitt för Per Eliasson på Quedesta ( ser att man kan skriva Qu edesta där ed är ett vad ) och frågade om jag fick ställa några frågor om en färja som kanske gått över skön.

Det här var tydligen en fråga som roade Per. Vi blev sittande bra länge och pratade om färjan och andra gamla företeelser när det gäller Lanaren, bland annat om sjösänkningen. När det gäller färjan hade han sett dokument om den, och kanske han rent av kunde peka ut var den landade på den här sidan. Kanske det fanns flera ställen dit den kunde gå, men ingen vet. Däremot hade han funnit ett vrak i vattnet, en lång båt, ca 6 meter som var som ett litet vikingaskepp. Den var not av ek, trodde han. Det skulle vara roligt att åldersbestämma delar av den båten. Kanske var det två sådana båtar som man kopplat ihop med ett däck så att det blev en stadig farkost. Man vet inte. När det gäller namnet på gården blev vi uppmärksamma på att 25-meterskurvorna går nära varandra en bit bort mot Åle. En väg går från bebyggelsen där Per bor och lutar ner mot åkern några hundra meter bort.
Sedan svänger den ut över åkern och går upp på en ås där det idag bara växer björkar. Jag såg att det var något hemligt över åsen, och i mitten var det som en damm. Jag måste medge att jag var exalterad när jag gick upp upp och knackade på hos Per efter att ha gjort den lilla vandringen till åsen och tillbaka.

När jag nämnde en liknande övergång från en höjdnivå till en annan men lika hög, jag berättade då om Edesta i Vårdinge, påpekade Per att det var just likadant där vägen går upp på åsen, och att man där har funnit stolpar efter långhus och andra mindre hus.

När jag nu skriver detta ser jag att Per har skrivit sin e-mailadress med namnet quedesta, där namnet på den urgamla boplatsen kan ha fått sitt namn efter det vad som finns mellan skogen och åsen, på samma sätt som Edesta i Vårdinge.

Efter några dagar ringde jag till en arkeolog som uppmanade mig att ta kontakt med Sjöfartmuseet i Stockholm. Där har jag varit med mina barnbarn många gånger, men inte trodde jag att jag skulle ha ett särksilt ärende från min barndoms badsjö.

Jag har nu vandrat  från Gerstaberg och kommit in på en väg som är urgröpt som  jag tänker mig att en hålväg skall vara. En gång åkte min mamma och min syster med farbror Emil där, han var på väg till smeden i Järna där Kajsa skulle skos. Sedan skulle vi hämta mjöl vid Saltå kvarn. Jag var nog bara åtta år vid det tillfället och när vi passerade Västergärdet sa farbror Emil att Kerstin Dellert hade bott där någon sommar. Det var långt efter det Helmer vaktade korna där.

Jag har gått och letat ovanför källaren men jag har inte funnit den gamla vägen. Annars är det troligt att den gått uppe i skogen en bit ovanför nya vägen som Emil anlade efter det att sjön sänktes i början på 1900-talet. Innan sänkningen var det sankt nedanför korsvägen, man hade tydligen lagt ut trästockar för att komma över, om jag förstått Helmer rätt. Men hur vägen till Glibotorp gick förr är osäkert, och likadant till Västergärde. Ett är dock säkert att det gått en väg från Oxhuvud i skogskanten på andra sidan Tunnelmynningen och bort mot bergfoten vid järnvägen.

Där har en väg gått mot hålvägen och antingen åt Gerstaberg eller Västergärde. Västergärdesjön heter också Gliasjön. Helmer berättade att han hade fångat massor av gäddor i änden av sjön. Det skulle vara en källåder som gick upp där. Jag var dit och tittade en vinter och fann ett ställe där isen var obefintlig, kanske var det där.

Det finns en annan möjlig väg mot Glibotorp. Från Oxhuvud gick en väg mot järnvägen, och utefter järnvägen gick Hågmans till sin banvaktsstuga. Men det kan ha varit en väg upp mot skogen där en traktorväg går idag och kommer fram till den där stugan som jag förknippar med färjan.

Det här är bara mina egna tankar, jag har ju i alla fall trampat dessa stigar sedan jag var barn. Det skulle vara kul om man fann en karta som antyder den plats där färjan finns med. Därvidlag har jag dock kommit en bit på väg. Släktforskarföreningen i Södertälje for till Gävle där Lantmäteriverket har sitt riksarkiv. Där hittade jag till slut en karta där det där lilla huset var karterat. Först letade jag på Ytterjärna, och det var ju dumt, men så kom jag på att grunden låg på Tvetasidan, och då fann jag huset som jag sökte efter, men då skulle vi åka hem, därför fick jag ingen kopia med mig. Men kartan med färjkarlens hus finns säkert kvar i arkivet, tack och lov...

Det finns en annan mycket liten stuga. den finns utefter en väg som alltid har förundrat mig. Förmodligen har vägen gått i åkerkanten bort mot det ställe där jag tänker mig att vägen gått mot Lanaren och där vägen till Hågmans banvaktstuga slutar vid järnvägen. Den här vägen har gått upp till Nytorpstugan, vår torpstuga. När jag var liten fanns det en källare som rasat ihop, men vi hade matvaror i svalen. Ovanpå var en bod och när golvet rasade rev jag byggnaden.

Där började en epok när jag var 14 år. Egentligen var det en vansinnig idé, jag högg rundvirke av lövreäd och började bygga. Kanske beroende på att jag hade läst en bok av Bernard Nord: Nybyggare vid Bäversjön...som är min favorit fortfarande tillsammans med Jonas i Marsliden som haft stor betydelse för mig som bodde hälften på landet och hälften i stan. Det gick naturligtvis inte att få till något bestående av det byggnadsmaterial jag hade och när allt rasade började jag ge mig på den gamla boden. När allt material var sorterat och lagt åt sidan började jag planera ut marken och fylla igen den gamla källaren så att bara svalen fanns kvar med källarens ytterdörr.

När allt var plant och tillplattat lade jag upp grundstenar och byggde upp en liten oisolerad stuga som jag bodde i de sista tre somrarna som vi arrenderade torpet. Den lilla stugan nere vid Lanaren, den jag tänker mig att färjekarlen nyttjade borde ha varit lika stor som min skapelse...jag hoppas nu bara att det dyker upp dokument och kartor som inte allt för mycket motsäger mina antaganden...

När färjkarlen ror sitt flytetyg på Lanaren befinner han sig på det flodområde som heter 62/63, där vatten från Måsnaren rinner förbi Tveta gamla skola, under Tvetavägen och ner till en gammal såg och en kvarn vid Åle, och vid Åleström rinnar vattnet ut i Lanaren. Från Lanaren rinner vattnet sedan genom Bränningeån till Bränninge Gård och ner i Östersjön...

PS...
Sedan detta skrevs har jag fått ett mail från Per. Han har nu hittat det dokument som han nämnde då vi träffades hemma hos honom. Det är en man som heter Sten Asplund som skrivit ner fyra A4-ark med minnen från den trakt där han är uppväxt. Han skriver att han är född på Västergärde och att han minns hålvägen från ett torp som heter Raspen vid Gerstaberg. Den går sedan förbi arbetarbostäderna som bygdes 1900, och går över gärden. Norr om torpet Glia finns det en väg som gått ner till Västergärde (där vi åkte med farbror Emil när han skulle till Saltå kvarn och hämta mjöl, och till smeden som skodde Kajsa. Det var mamma och syrran och jag den gången).

Sten Asplund minns ett led i en gammal gärdesgård (det leddet har jag sett, det finns uppe i skogen inte långt från ett grustag sedan Axelsson byggde ny väg när sjön sänktes). Sedan går hålvägen i skogen till sockengränsen, där den viker av och går ner mot en rännil som går från Gliasjön till Lanaren och upp mot skogen på andra sidan. Blommenäs är namnet på marken där, kanske tillhörde det Lövnäs som var ruin när Bergmans byggde där när jag var sådär 10 år. Längst in i en åkerkil finner vi vägen igen och den går ner till Lanaren. Där har det legat en liten stuga långt före Stens tid, och där bodde en skomakare som kallades Gubben i Hålet. Det var troligtvis färjkarlens stuga (stensättningen finns ännu kvar, men  några granar skymmer dem idag). På andra sidan sjön gick vägen förbi Marielund och följde järnvägen mot Södertälje.

Sten Asplund börjar sin berättelse med att sjön en gång i tiden varit ungefär 10 meter högre och att utflödet gick över Aglan och ner vid Brandalsund. Sedan hände något som fick sandbanken vid Bränningeån att rämna, varvid vattnet i stället tog den vägen mot Östersjön.

Det här är intressant. 10 meter över nuvarande yta gör att vattnet då nådde upp till 25-meterskurvan, alltså likadant här vid Quedesta vid Flodområde 62/63 som vid Edesta vid Flodområde 63.

Det ser ut som en tanke. Kan det har varit så att Östersjön varit skild från Världshavet och legat på en nivå så att våra leror bildats över en stor yta, just där vi har åkermark idag.

Jag ringde upp Johan Pettersson som är verksam i Järna Hembygdsförening, han kan det mesta inom Järnas hank och stör. Det var han som kom med det förslaget att Östersjön varit skilt från Värdshavet, men han hade mera att säga om hålvägar. Han förstärkte ett vagt begrepp i min hjärna: Vintervägar.
På den gamla häradskartan från 1697 kan man se dessa vägar gå över frusna vatten. Jag minns att Elsa Karlsson, som var ordförande i Vårdinge hembygdsförening, och jag, färdades över Måsnaren och Vällingen och vidare över land och sjö till Gnesta på den gamla kartan.

Hålvägar kan ha gått mellan dessa isvägar, ofta gick de uppe på malmarna. En sådan väg har vi mellan Vårdinge k:a och Nedre Marmorbrottet, men nu har vi kommit en bra bit från Färjkarlens Stuga, eller Gubbens Hål, som man lär ha sagt förr i tiden, men när var det?...
gör gärna en kommentar!

Vill du veta mera om banvaktaren Hågman, Axelssons på Glibotorp, och författaren av detta stycke kan du läsa det på min debutnovell som finns på Poeter.se under namnet Jerry Linder; gå bara in på Googles och skriv: Det kom en man från Gnesta...  DS...