Rörelser i tiden...

Ateljé Jerry Linder
Studieorganisatören

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539


Vi satt intill en rödmålad vägg på en lada, det var på väg mot Billsta i Järna. Jag var ung, bara 22 år, min medhjälpare var nog 65, skulle gå i pension vid 67.

Han, Engelbrekt Segerhjelm, var den förste som gav mig insyn i det fackliga arbetet. Naturligtvis hade jag läst om Facket i skolan, men i praktiken var det något helt annat.

Nu har jag insett att det var något stort som hände i vårt land vid sekelskiftet 1900. Det växte fram rörelser som funnits i sin linda, men som inte orkat fram. Nu steg den ena pionjären efter den andra fram och agiterade för sina idéer, och man byggde Folkets Hus där olika rörelser delade på arbete och kostnader i penningar räknat.

1917 byggde man Folkets Hus i Mölnbo, när man byggde gamla Folkets Hus i Södertälje vet jag inte, men däremot var jag med på aktiviteter där redan som barn, eftersom vi bodde på Gulagårn och Folkets Hus låg i kvarteret bredvid. Från vårt köksfönster såg man upp till Folkets Hus, och i vår trappuppgång bodde Sten och Vendela Karlsson som var aktiva ledare i Unga Örnar. Det klart att även syrran och jag skulle vara med. Tage och Karin Erlandsson var huvudledare, han ordförande i många år. Jag har en filmsnutt från Bommersvik där mammornaa går i sina hattar och vi ungar på styltor. På Ejdern, som går genom slussen kan man skymta Karin.

I bottenvåningen på Folkets Hus hade fackföreningen Metall sina lokaler, men då hade man ingen hum om vad det betydde. I Järna växte mitt medvetande om fackets betydelse. Eftersom jag var ung och framåt blev jag vald till studieledare och på så sätt fick jag åka på en del kurser och blev ganska väl insatt i det fackliga arbetet. Jag såg redan då att det fanns tendenser hos oss i vår avdelning som inte var så bra. Inte så att någon medvetet ville sätta sig på någon annan, eller några andra, det tror jag inte. Ändå upptäckte jag, som var ny och oförbrukad, att kvinnorna i avdelningen, de som arbetade på ålderdomshemmet och i matbespisningen, inte fick komma fram med sina synpunkter. Jag och Sven-Erik anordnade några träffar för kvinnorna där bara de var närvarande tillsammans med oss. Det var mycket lyckat för dem. Då kunde de prata om sina problem. När vår ordförande var med och höll mötet kom de aldrig till skott, alltför ofta var det bara han som talade, och det klart, han var viktig i sammanhanget ty han skulle förhandla för damerna, det var bara det att han aldrig fick rätt information.

Naturligtvis blev vår ordförande, Harry Malmström, mycket förvånad och ledsen för att han inte fått vara med, och visst blev jag förtvivlad; vad hade jag gjort...

Under de år som jag hade insyn i den fackliga verksamheten på avdelningsnivå upplevde jag att vi arbetare hade fått upp våra löner och att arbetarskyddsverksamheten var stark. När Järna gick upp i Södertälje kommun blev Harry huvudskyddsombud i kommunen. Han berättade själv, hur det gick med det arbetet, vid ett tillfälle då jag besökte honom i hans hem. Han var gammal då.

Harrys far var anställd som statare på Håknäs gård. Den stat som fadern fick kunde Harry visa upp för mig. Det gällde för frun att hushålla väl. Ivar Lo Johansson har beskrivit statarens liv i en bokserie där han berättar om föräldrarnas slit, först som statare och sedan som egnahemmare.

När Harrys pappa dog fick sonen lova att fortsätta den fackliga kampen för arbetarna, och det gjorde han också hela sitt arbetsamma liv. Det sista uppdraget var alltså att synliggöra det regelverk som kommunen och deras anställda hade att rätta sig efter. Det blev en pärm med anvisningar, och, berättade Harry med en viss uppgivenhet, den pärmen ställde man upp på den högsta hyllan så att den inte skulle stå i vägen för annat nyttigt.

Jag blev studieorganisatör för tjänstemännen i vår sektion.  Vi hade också en studieledare på vår arbetsplats, och den posten fick jag också. En kväll blev vi bjudna av facket att bevista en Cabaré
med Anders Linder. Det var på Hasselbacken intill Skansen på Djurgården, den hette Cabaré Dollargrinet, och handlade om USA:s vana att trycka upp nya pengar. Jag glömmer aldrig Anders sätt att åskådliggöra detta. Efter föreställningen bjöds vi på mat och Anders gick runt och tog folk i hand. När han kom till mig sade jag: - Linder, och han sa: - Angenämt! och gick vidare på konstens vägar. Senare har jag fått klart för mig att Anders är son till Erik Hjalmar Linder, en känd författare och kritiker.

Nu, vid den här tidpunkten började jag fatta att facket pörjade tappa greppet. Harry berättade att han hade ett informationsmöte om arbetarskydd, och då ställde han en klurig fråga på inbjudningsblanketten, han tänkte då att man skulle få lov att ta ner de där undanställda pärmarna.

TCO-facket, som vi alla tillhörde, hade en studiecirkel som man läste över hela landet. Där inbjöds alla att vara med, och många deltagare blev det på vårt jobb, eller, det var inte många som inte var med. Efter den cirkeln skrev jag ett sammandrag och vår gamla chef blev rätt illa berörd. Meningen var att vi tillsammans skulle se över våra rutiner och försöka komma med förslag i verksamheten.

Chefen, Nils Hedlund, stadens stadsingenjör, tyckte nog att vi gått för långt, men byggnadsnämndens ordförande, Lennart Forslund, lugnade honom. Och när jag gått upp till chefen och samtalat med honom, gick han in till sin sekreterare och sa: - Nu är Jerry och jag överens.

Så gick det en tid och vi fick en ny ung chef som inte var lika god att tass med. Alla hade fått gå på en psykologikyrs som kommunen stod för, alla utom en person, Sören Karlåker. Det här gällde bara en dag. Jag gick in till min nya chef, Rolf Skoglund, i egenskap av studieledare. Jag krävde att min medarbetare skulle få gå, men då sa chefen att det inte var lämpligt.

- Se här sa han, och visade på ett schema som satt på väggen, vi är redan efter i tid.

- Men det rör sig bara om en dag, sa jag.

- Hjälper inte, sa han, du ser ju själv här på schemat...

- Vem har gjort schemat, sa jag.

- Det har jag gjort, sa han.

- Då är schemat felgjort sa jag.

Vi kom inte längre, bara det att chefen visat vem som bestämde på vårt jobb. Efter det blev jag utbytt mot en kvinna som alltid varit lojal mot sina chefer. Men jag var fortfarande studieledare i facket, men märkte att luften började gå ur organisationen, eller hade det alltid varit så i Södertälje? det var nog lättare att få med sig medlemmarna i Järna; tills Järna kommun gick upp i Södertälje 1971.

Mättnadskänsla... visst var det just det som Tage Erlander sa om det svenska folkets otro. Nu hade Socialdemokraterna skapat ett välstånd så stort att gemene man inte ville satsa tid på att fortsätta med jämlikhetsarbetet. Och hur har det gått för tanterna i facket, de som inte blev lyssnade till; ja vi vet. På sista tiden har kvinnorna halkat efter och vi har fått ett land som vi inte kan vara stolta över. Jag undrar vad frihetshjälten Engelbrekt, som blev dödad genom ett yxhugg av en yngling av Natt och Dag, skulle ha sagt, och jag undrar vad min arbetskamrat Engelbrekt Segerhjälm skulle sjunga på kamratträffar om han levde. Han som i sin ungdom diktade om sin arbetgivare, bonden i Hölö, som var så snål att han inte ville släppa ifrån sig skiten när han satt på dass...