Solidaritet...

Ateljé Jerry Linder
Politikern

www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539


Här är unga käcka viljor, kläm och raska tag...

Vi lärde oss sjunga denna kampsång på lägret på Slandön där Unga Örnar hade ungdomsläger i många år. Vi låg i tält och hade halmbolster att ligga på. Jag minns min stora emaljerade mugg som mamma textat Jerry på i röd färg. Den muggen klallades senare i livet i annat sammanhang för Bommarmuggen. Det var när jag fick åka med Dunkdunk till Stendörren, och jag upplevde min förta baksmälla.

På Unga Örnar förekom inget sådant och det var bra ledare och bra lokaler. Jag minns våra julfester där två kända musikerprofiler spelade: Werner Blomqvist på dragspel, och Knutte Rallarn på gitar.
Vi dansade kring granen och lekte de vanliga lekarna, det var en god kulturgärning som vi tog del av.
Så vitt jag kan  begripa förekom ingen politisk påverkan, annat än att alla fick vara med.

När jag sedan flyttade ut från min hemstad och hamnade i Vårdinge, och började arbeta med kommunalarbetarna där de flesta var sossar, ja alla utom Roland Segerhjelm, son till Engelbrekt, som var och är centerpartist, blev jag engagerad i Mölnbo arbetarförening. Gösta Lundin på Simonsdal var ordförande. Det var ett nytt klimat för mig. Allt var mycket tydligare på landet än i stan. Fortfarande fick jag fara på en och annan föreläsning i Södertälje, och en gång for jag på en veckoslutkurs med sossarna till en kursgård på Lidingö. Man skulle diskutera neddragningar i budgeten. På kvällen var det supé med en brun och en vit till maten, och på kvällen tog jag ur en egen plunta med en hemkörd brygd som jag ännu inte hade provat. Det skulle jag aldrig ha gjort...

Nästföljande dag måtte jag inte bra, kan man säga, och någon frukost var inte att tala om. Jag kommer osökt att tänka på den där bommarmuggen och dess följdverkningar, men den här gången var det ingen stor volym, endast dålig kvalitet. Jag skämdes som en hund, det var ju så himla onödigt.

När jag tänker tillbaka på det som hände mig då, och det som händer oss nu när människor sitter utefter Gånggatan och tigger, och man ser på TV och läser i tidningen att vanligt folk lämnas ensamma i misär. De kan har varit framgångsrika småföretagare och haft anställda i firman. Men så har de blivit sjuka och blivit efter med betalningar och hamnat hos kronofogden och så vidsre...

Det är något som vi har missat i vårt samhälle, ett tankefel. Det heter i skriften att vi skall vara mot andra som vi vill att de skall vara mot oss. Idag finns ett men ivägen...men det får inte kosta något.

Det heter att: allt vad du gör mot en av dessa mina minsta bröder, det gör du och mot mig...

Jag hamnade på landet och hade snart en liten djurgård med en massa ungar. Egna barn, sommarbarn och fosterbarn. Ja ett tag hade vi också en ung man från Sundby mentalsjukhus med oss i sju månader. Det blev för många barn och för lite förtjänst. Det slet på vår egen familj, och jag börja räkna på vårt åtagande i pengar och kom fram till att vi var utnyttjade av samhället.

Vi hade finska sigenarbarn som var mycket gulliga, men deras föräldrar till och med mordhotade oss. Pappan blev själv dödad av mammans älskare, vilken också blev illa tilltygad vid ett sknivlaktsmål.

Jag satt då som ledamot för Hölö, Järna och Vårdinge i Sociala centralnämnden i Södertälje, och fick erfara hur den socialdemokratiska gruppen nobbade ett förslag från Kommunförbundet att höja arvodet till fosterhem med 10%. Ordföranden hade en dotter som hade fosterbarn och han sa att det jobbigaste var att skiljas från barnen. Självklart... I nämnden avslog man förslaget och så var det inte mer med det.

Ja det kan man tro. Jag skrev då ett brev och sade upp min plats, varpå jag fick ett telefonsamtal från Hasse Mattson som var boss för sossarna då. Man menade att tidningarna skulle ta det där inlägget och det ville man inte tåla. Det slutade med att jag gick ner till Hasses kansli och rev mitt brev mitt itu, jag orkade inte strida, ty jag skulle skilja mig från min skapelse i Vårdinge och flytta tillbaka till Södertälje. Och i och med det var jag ingen sosse längre...

Min fru och jag hade med egna händer byggt en anläggning med djur och natur, men de som ledde rörelsen förstod inte dess värde, man kan säga att de var värdeidioter, som hjärnforskaren Matti Bergström skulle kalla dem. Så småningom ökade samhällets kostnader för fosterhem något kopiöst, och det är heller inte säkert att de är så bra.

Med en av hästarna, Rudolf, den yngsta, flyttade jag till Brunnsäng där vi startade en ideell förening som heter Tälje skog och Ungdom. Det var på hösten 1979 som vi kom till Carapis fårhage.
Ida Dahlgren skrev i LT: Hästar utan stall skall hjälpa skoltrötta elever... när hästarna gick vid Björkmossen.

Förra året firade föreningen 30 år, och nu driver man Stall Bergtorp som fått EU-bidrag. 600 elever under ett år skall få besöka Bergtop. Södertäljeavdelningen ingår i distriktet av Skog och Ungdom, som i sin tur ingår i Förbundet Skog och Ungdom. Förbundet kommer ur 4H, och ur Skog och Ungdom kommer Studiefrämjandet.

Man kunde tänka sig att jag under dessa år skulle få någon uppmuntran från samhället. Det finns folk från ungdomsgården i Brunnsäng som kan hela historien, Thomas Sjögren, och några till, annars är det ingen som bryr sig. Måste det vara så? Vad kostar varje individ som hamnar snett? Vart har alla humanister tagit vägen. Anders Borg medgav i Skavlans program att han blivit kristen, vad ska man tro? Inte undligt att även jag lite då och då är klen i tron...