söndag 31 mars 2013
Dom och Vi och Dom...
Ateljé Jerry Linder
Flodområde 61
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Vattnet i Mälaren flödar ut mellan slussportarna i filmen där jag gör ett svep över Södertälje stad.
Det var ett av mina första tagningar med min SuperVHS-kamera med förmåga att suga upp både ljud och bild. Där finns en rörelse i sekvenserna som jag inte kunde undvara eftersom jag just blivit begåvad med Knappsnurrans Princip; ja du måste se själv.
Det flöde av vatten som rinner från Mälaren till Östersjön och De Sjungande Sju haven, kallas Flodområde 61 på Länsstyrelsens kartor. En gång var Mälaren ett innanhav. Det var då isen tryckt ner landet så att båtar kunde segla in från havet och nå ända upp i Uppland, till Uppsala.
Sedan reste sig landet igen då isen tinat upp. Till slut skiljde sig Mälarens vatten från Saltsjön, och då måste man rulla fartygen på stockar om man ville till Birka och Sigtuna.
Staden växte upp kring hamnarna, Mälarhamnen och Saltsjöhamnen. Man kunde lasta om varorna som skulle vidare. En dag rann alla flöden till i Mälaren så att vattnet steg upp mot den bebyggelse som fanns nära stränderna, och då kommenderade man soldater att göra en ränna genom staden så att vattnet skulle rinna ut. Det var på Engelbrekts tid...då kunde man segla genom Saltskogfjärd.
När vi kommer till den tid då första järnvägsspåret skall fram över kanalen gräver man sig ner i sandåsen vid Gamla Ridhuset. Där byggs en järnvägsbro som snart inte kan betjäna både tåg och båtar längre. Från den bron gick tågen till Saltskog där det byggdes en station från vilken järnvägen gick norrut till den plats där Södertälje Centrum ligger idag, och söderut utefter Nyköpingsvägen.
Man tänkte länge innan man kom på att järnvägen kunde gå högt uppe på åsen så att järnvägsbron klarade att släppa igenom skutor med höga master. Samtidigt fick man en djup ränna för de stora båtarna. Alla massor kunde forslas bort och bilda den långa bank som går från stationen i Södertälje Södra, idag Södertälje Hamn, till tunnlarna genom berget där Södertälje Syd ligger..
Idag är den gamla järnvägsbron, som byggdes 1919, riven och ersatt med en ny bro, och ett nytt spår går från Stockholm över Igestabron till Södertälje Syd. Nya spåret går vidare i en tunnel vid Lanaren intill de gamla tunnlarna, och kommer fram vid Gerstaberg och så vidare...
Innan tunneln korsar nya järnvägen inloppet till Bränningeån där vatten från Flodområde 62/63 rinner ner till Bränninge Gård och ut i Östersjön. Hovsjöskolan hör närmast till Måsnaren och Lanarens system, alltså till Flodområde 62/63.
När vi åker genom Järna och passerar Mölnbo är vi snart invid Skillötsjön som rinner ner i Frösjön där vattnet passerar ett sund vid badet. Frösjön lämnar sitt vatten till Sillen genom en smal kanal. Vi är nu framme vid stationen i Gnesta, där alla tåg stannade 1862 när spåret gick via Hallsberg till Göteborg.
Här stannar mina intressen, eller rättare sagt mina planer för ett kulturhistoriskt jippo; nu är vi framme i Flodområde 63, och det är här det skall hända, eller rättare sagt, från Södetälje till Gnesta, samt alla orter runt Flodområde 63 - Laxne, Gnesta, Vårdinge By och Trosa/Vagnhärad, samt Hölö och Mölnbo -.
Första musikalen:
Jag drömmer om att konstnärer inom detta område skall måla tre tavlor var: en från 1800-talet, en från nutid och slutligen en från framtiden inom detta område. Det är meningen att motiven skall i princip tas från de texter som jag har lagt ut på nätet. På så sätt blir det en illustration av texten. När tavlorna är klara skall de fotograferas och bilda utgångspunkt för musikaliska stycken som filmas. Tavlorna från förr och längre fram är Dom. Tavlor från nutid är Vi...
Varje ort i Flodområde 63 skapar sedan sin musikal:
Målningar och musik som skapas av traktens skolbarn skall bilda underlag till skolfilmer som skall ge elever lust att skapa musikaler om den trakt där de själva växer upp. Varje ort tävlar mot de andra och hjälper sedan den ort som vinner att skapa en gemensam musikal... med multimedia skapar man kontakt inom flodområdet och bygger något gemensamt (vi bygger landet).
Flodområde 63:
Den musikal som nu skapats av alla skolor tillsammans skall sedan tävla mot nästa flodområde.
I detta fall mot Flodområde 62/63, Hovsjöskolan. Vinnaren tävlar mot Flodområde 61, Södertälje.
Flodområden runt Östersjön:
Runt hela Östersjön rinner regnvatten ner i vattendrag som kallas flodområden. Ett visst antal sådana, ett för varje land, skall utses att tävla mot alla andra. Man får använda alla landets flodområden för att sedan utnämna ett som skall tävla mot sådana i andra länder.
Med hjälp av multimedia skall vi skapa nya musikaler vilka trolgen kommer att skilja sig från all musikteater som tidigare skapats runt vårt gemensamma innanhav...
Allt skall dokumenteras och allt skall presenteras på Fotografiska Museet, och som DVD-filmer i skolorna. Allt som här antyds går ännu inte att formulera i ord...
Det är viktigt att påpeka att den här visionen bara är en dröm, mot vilken mitt medvetande arbetar.
Jag har gått på många stigar i mitt arbete som kartläggare i det här området, och jag har alltid varit intresserad av historia. Kanske jag aldrig skulle ha gått reallinjen i gymnasiet eftersom jag är en obotlig humanist som fick den äran att en kväll i mitt liv spela kontrabas på Nalen. Musik, måleri och dans har funnits som bakgrund utan att jag gett dem spelrum i mitt liv. Jag tror på konsten i skolan.
Det fria skapandet är viktigt för varje individs danande!
Och du, hur mycket skulle inte detta projekt kunna öka vårt kunnande om vattnets betydelse för livet på jorden. Ett rent innanhav måste vi skapa om vi skall leva vidare på Östersjöns alster...
måndag 25 mars 2013
Färjkarlens stuga...
Ateljé Jerry Linder
Flodområde 62/63
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Mitt ute på sjön Lanaren på gränsen mellan Tveta socken och Ytterjärna arbetar färjkarlen med årorna. Han är på väg mot Sandviken där han har sitt färjeläge och där hans lilla stuga står en bit uppe i backen. Vi minns honom från dikten Barnaår som utspelar sig med utgångspunkt från Nytorpstugan, det gamla båtsmanstorpet uppe på höjden med utsikt mot bondgården Glibotorp...
Torpet, vid järnvägen, heter Nytorp, och längre bort mot tunnlarna låg förr en barnvaktstuga som också hette Nytorp. Barnvaktaren hette Gösta Hågman när jag var liten. Vi var kompisar vi två innan han och hans fru Bojan flyttade till Ström till en banvaktstuga som låg före tunneln där Södertälje Syd ligger idag. Idag är båda banvaktstugorna borta.
När jag var en liten plutt fick jag gå med Hågman ner till sjön. Han hade båten vid järnvägsbanken där det kryllade av orm på våren. När Hågman pensionerades från järnvägen tog han ett jobb som hantlangare åt Ingenjör Fjellmo på lantmäteriet i Södertälje. Arbetet var fritt och bra och gubben trivdes med sina arbetsuppgifter. När jag började söka efter arbete kom jag att tänka på Hågmans anmaning att söka till lantmäteriet, det skulle nog passa mig, tyckte han.
På lantmäteriet kom jag i kontakt med fastighetsgränser och började förstå varför det fanns stora rösen lite här och där i skogarna. En gång var jag med min pappa och tittade på då man hade en orienteringskontroll uppe i skogen mellan Tveta och Ytterjärna socknar, det var ett stort gränsröse där, det vi kallade "Gränsröset" då vi plockade svamp. I närheten av röset fanns ett kantarellställe som alltid gav vinst. Gränsen från det röset gick ner mot Lövnäs, eller ska vi säga Bergmans, för det var just det man hette, de som byggt där vid den tid då vi bodde i Nytorpstugan. Strax ovanför deras ställe fanns också ett litet röse och så fortsatte gränsen ner mot sjön Lanaren. Alldeles vid nästa gränssten, bara en sten denna gång, fanns grunden till en mycket liten stuga, eller bod. Gränsen böjer sedan av mot öster och försvinner ur mitt medvetande. Nu är det frågan om den där stugan hade något med färjkarlen att göra.
En gång då jag vandrade nerför backen mot ladugården vid Glibotorp där jag sprungit som barn, kom en hund och skällde på mig, och strax därefter kom nuvarande bonden som knappt var född på den tiden. Han heter Erling och är sista pojken efter Simon och Rut. Simon är son till Emil Axelsson som enligt Helmer Eriksson som växte upp på Västergärde, kom med fyra kor från Bergaholm som ligger en bit bortom staden utefter gamla riksvägen, Riksettan, mot Stockholm.
Erling bjöd mig att komma till bords där hans gamla mor, Rut, född Berggren, satt och väntade vid kaffebordet. Det var några år sedan vi träffades, det var när jag ännu gick i gymnasiet och jag drömde om att söka till KTH för att bli lantmätare. Jag arbetade på gården några veckor under sommaren, det var under höskörden och det var hårda dagar. Men så fick jag ett unikt tillfälle att åka med en norrman hem till hans uppväxtort i Norra Salten i Norge. Orten heter Fauske, och jag har fortfarande lite samvetskval att jag lämnade Axelssons mitt i skördearbetet, men sånt är livet...
Nu var jag i alla fall välkommen, och Rut var vänlig och vi hade mycket att tala om. Bland annat tog jag upp frågan som Helmer Eriksson hade väckt:
- Det finns meningar om att det skulle ha funnits en flotte som gick över sjön.
Jag frågade Rut om hon hade hört något om detta, och hon berättade att Simon sagt att flotten skulle ha gått ut från Sandviken. Sandviken ligger en bit bortom Sjöhaga där vi hade vårt badställe när jag var liten. Det går en traktorväg en bit ovanför strandlinjen idag, men där har nog varit en väg i alla tider. När man kommer till Sandviken går det en stig ner till sjön, och strax går den upp igen efter ett tiotal meter. Där tror jag att det kan ha varit ett färjeläge. Följer man stigen vidare uppåt kommer man till den plats där det finns en stuggrund. Den var tydligare förr, men eftersom jag vet var den fanns kan jag hitta stenar som huset vilat på. Inte långt därifrån finns gränsstenen där gränsen intar en ny riktning.
Nu är det så att Helmer också berättat om en hålväg som går från Gerstaberg förbi Västergärde och att den skulle gå ovanför källaren som ligger nära grustaget. Även gamle Cederlund, som då ännu bodde på Gerstaberg, talade om den där hålvägen. Jag kan inte låta bli att tänka att den vägen kan ha gått ner till färjeläget och sedan landat på andra sidan Lanaren, men var.
Det var nu tio år sedan jag fick dessa fakta om hålvägen, men eftersom jag är en envis fan, har jag inte kunnat släppa frågan. Därför blev det bara så att jag för några dagar sedan stod mitt för Per Eliasson på Quedesta ( ser att man kan skriva Qu edesta där ed är ett vad ) och frågade om jag fick ställa några frågor om en färja som kanske gått över skön.
Det här var tydligen en fråga som roade Per. Vi blev sittande bra länge och pratade om färjan och andra gamla företeelser när det gäller Lanaren, bland annat om sjösänkningen. När det gäller färjan hade han sett dokument om den, och kanske han rent av kunde peka ut var den landade på den här sidan. Kanske det fanns flera ställen dit den kunde gå, men ingen vet. Däremot hade han funnit ett vrak i vattnet, en lång båt, ca 6 meter som var som ett litet vikingaskepp. Den var not av ek, trodde han. Det skulle vara roligt att åldersbestämma delar av den båten. Kanske var det två sådana båtar som man kopplat ihop med ett däck så att det blev en stadig farkost. Man vet inte. När det gäller namnet på gården blev vi uppmärksamma på att 25-meterskurvorna går nära varandra en bit bort mot Åle. En väg går från bebyggelsen där Per bor och lutar ner mot åkern några hundra meter bort.
Sedan svänger den ut över åkern och går upp på en ås där det idag bara växer björkar. Jag såg att det var något hemligt över åsen, och i mitten var det som en damm. Jag måste medge att jag var exalterad när jag gick upp upp och knackade på hos Per efter att ha gjort den lilla vandringen till åsen och tillbaka.
När jag nämnde en liknande övergång från en höjdnivå till en annan men lika hög, jag berättade då om Edesta i Vårdinge, påpekade Per att det var just likadant där vägen går upp på åsen, och att man där har funnit stolpar efter långhus och andra mindre hus.
När jag nu skriver detta ser jag att Per har skrivit sin e-mailadress med namnet quedesta, där namnet på den urgamla boplatsen kan ha fått sitt namn efter det vad som finns mellan skogen och åsen, på samma sätt som Edesta i Vårdinge.
Efter några dagar ringde jag till en arkeolog som uppmanade mig att ta kontakt med Sjöfartmuseet i Stockholm. Där har jag varit med mina barnbarn många gånger, men inte trodde jag att jag skulle ha ett särksilt ärende från min barndoms badsjö.
Jag har nu vandrat från Gerstaberg och kommit in på en väg som är urgröpt som jag tänker mig att en hålväg skall vara. En gång åkte min mamma och min syster med farbror Emil där, han var på väg till smeden i Järna där Kajsa skulle skos. Sedan skulle vi hämta mjöl vid Saltå kvarn. Jag var nog bara åtta år vid det tillfället och när vi passerade Västergärdet sa farbror Emil att Kerstin Dellert hade bott där någon sommar. Det var långt efter det Helmer vaktade korna där.
Jag har gått och letat ovanför källaren men jag har inte funnit den gamla vägen. Annars är det troligt att den gått uppe i skogen en bit ovanför nya vägen som Emil anlade efter det att sjön sänktes i början på 1900-talet. Innan sänkningen var det sankt nedanför korsvägen, man hade tydligen lagt ut trästockar för att komma över, om jag förstått Helmer rätt. Men hur vägen till Glibotorp gick förr är osäkert, och likadant till Västergärde. Ett är dock säkert att det gått en väg från Oxhuvud i skogskanten på andra sidan Tunnelmynningen och bort mot bergfoten vid järnvägen.
Där har en väg gått mot hålvägen och antingen åt Gerstaberg eller Västergärde. Västergärdesjön heter också Gliasjön. Helmer berättade att han hade fångat massor av gäddor i änden av sjön. Det skulle vara en källåder som gick upp där. Jag var dit och tittade en vinter och fann ett ställe där isen var obefintlig, kanske var det där.
Det finns en annan möjlig väg mot Glibotorp. Från Oxhuvud gick en väg mot järnvägen, och utefter järnvägen gick Hågmans till sin banvaktsstuga. Men det kan ha varit en väg upp mot skogen där en traktorväg går idag och kommer fram till den där stugan som jag förknippar med färjan.
Det här är bara mina egna tankar, jag har ju i alla fall trampat dessa stigar sedan jag var barn. Det skulle vara kul om man fann en karta som antyder den plats där färjan finns med. Därvidlag har jag dock kommit en bit på väg. Släktforskarföreningen i Södertälje for till Gävle där Lantmäteriverket har sitt riksarkiv. Där hittade jag till slut en karta där det där lilla huset var karterat. Först letade jag på Ytterjärna, och det var ju dumt, men så kom jag på att grunden låg på Tvetasidan, och då fann jag huset som jag sökte efter, men då skulle vi åka hem, därför fick jag ingen kopia med mig. Men kartan med färjkarlens hus finns säkert kvar i arkivet, tack och lov...
Det finns en annan mycket liten stuga. den finns utefter en väg som alltid har förundrat mig. Förmodligen har vägen gått i åkerkanten bort mot det ställe där jag tänker mig att vägen gått mot Lanaren och där vägen till Hågmans banvaktstuga slutar vid järnvägen. Den här vägen har gått upp till Nytorpstugan, vår torpstuga. När jag var liten fanns det en källare som rasat ihop, men vi hade matvaror i svalen. Ovanpå var en bod och när golvet rasade rev jag byggnaden.
Där började en epok när jag var 14 år. Egentligen var det en vansinnig idé, jag högg rundvirke av lövreäd och började bygga. Kanske beroende på att jag hade läst en bok av Bernard Nord: Nybyggare vid Bäversjön...som är min favorit fortfarande tillsammans med Jonas i Marsliden som haft stor betydelse för mig som bodde hälften på landet och hälften i stan. Det gick naturligtvis inte att få till något bestående av det byggnadsmaterial jag hade och när allt rasade började jag ge mig på den gamla boden. När allt material var sorterat och lagt åt sidan började jag planera ut marken och fylla igen den gamla källaren så att bara svalen fanns kvar med källarens ytterdörr.
När allt var plant och tillplattat lade jag upp grundstenar och byggde upp en liten oisolerad stuga som jag bodde i de sista tre somrarna som vi arrenderade torpet. Den lilla stugan nere vid Lanaren, den jag tänker mig att färjekarlen nyttjade borde ha varit lika stor som min skapelse...jag hoppas nu bara att det dyker upp dokument och kartor som inte allt för mycket motsäger mina antaganden...
När färjkarlen ror sitt flytetyg på Lanaren befinner han sig på det flodområde som heter 62/63, där vatten från Måsnaren rinner förbi Tveta gamla skola, under Tvetavägen och ner till en gammal såg och en kvarn vid Åle, och vid Åleström rinnar vattnet ut i Lanaren. Från Lanaren rinner vattnet sedan genom Bränningeån till Bränninge Gård och ner i Östersjön...
PS...
Sedan detta skrevs har jag fått ett mail från Per. Han har nu hittat det dokument som han nämnde då vi träffades hemma hos honom. Det är en man som heter Sten Asplund som skrivit ner fyra A4-ark med minnen från den trakt där han är uppväxt. Han skriver att han är född på Västergärde och att han minns hålvägen från ett torp som heter Raspen vid Gerstaberg. Den går sedan förbi arbetarbostäderna som bygdes 1900, och går över gärden. Norr om torpet Glia finns det en väg som gått ner till Västergärde (där vi åkte med farbror Emil när han skulle till Saltå kvarn och hämta mjöl, och till smeden som skodde Kajsa. Det var mamma och syrran och jag den gången).
Sten Asplund minns ett led i en gammal gärdesgård (det leddet har jag sett, det finns uppe i skogen inte långt från ett grustag sedan Axelsson byggde ny väg när sjön sänktes). Sedan går hålvägen i skogen till sockengränsen, där den viker av och går ner mot en rännil som går från Gliasjön till Lanaren och upp mot skogen på andra sidan. Blommenäs är namnet på marken där, kanske tillhörde det Lövnäs som var ruin när Bergmans byggde där när jag var sådär 10 år. Längst in i en åkerkil finner vi vägen igen och den går ner till Lanaren. Där har det legat en liten stuga långt före Stens tid, och där bodde en skomakare som kallades Gubben i Hålet. Det var troligtvis färjkarlens stuga (stensättningen finns ännu kvar, men några granar skymmer dem idag). På andra sidan sjön gick vägen förbi Marielund och följde järnvägen mot Södertälje.
Sten Asplund börjar sin berättelse med att sjön en gång i tiden varit ungefär 10 meter högre och att utflödet gick över Aglan och ner vid Brandalsund. Sedan hände något som fick sandbanken vid Bränningeån att rämna, varvid vattnet i stället tog den vägen mot Östersjön.
Det här är intressant. 10 meter över nuvarande yta gör att vattnet då nådde upp till 25-meterskurvan, alltså likadant här vid Quedesta vid Flodområde 62/63 som vid Edesta vid Flodområde 63.
Det ser ut som en tanke. Kan det har varit så att Östersjön varit skild från Världshavet och legat på en nivå så att våra leror bildats över en stor yta, just där vi har åkermark idag.
Jag ringde upp Johan Pettersson som är verksam i Järna Hembygdsförening, han kan det mesta inom Järnas hank och stör. Det var han som kom med det förslaget att Östersjön varit skilt från Värdshavet, men han hade mera att säga om hålvägar. Han förstärkte ett vagt begrepp i min hjärna: Vintervägar.
På den gamla häradskartan från 1697 kan man se dessa vägar gå över frusna vatten. Jag minns att Elsa Karlsson, som var ordförande i Vårdinge hembygdsförening, och jag, färdades över Måsnaren och Vällingen och vidare över land och sjö till Gnesta på den gamla kartan.
Hålvägar kan ha gått mellan dessa isvägar, ofta gick de uppe på malmarna. En sådan väg har vi mellan Vårdinge k:a och Nedre Marmorbrottet, men nu har vi kommit en bra bit från Färjkarlens Stuga, eller Gubbens Hål, som man lär ha sagt förr i tiden, men när var det?...
gör gärna en kommentar!
Vill du veta mera om banvaktaren Hågman, Axelssons på Glibotorp, och författaren av detta stycke kan du läsa det på min debutnovell som finns på Poeter.se under namnet Jerry Linder; gå bara in på Googles och skriv: Det kom en man från Gnesta... DS...
Flodområde 62/63
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Mitt ute på sjön Lanaren på gränsen mellan Tveta socken och Ytterjärna arbetar färjkarlen med årorna. Han är på väg mot Sandviken där han har sitt färjeläge och där hans lilla stuga står en bit uppe i backen. Vi minns honom från dikten Barnaår som utspelar sig med utgångspunkt från Nytorpstugan, det gamla båtsmanstorpet uppe på höjden med utsikt mot bondgården Glibotorp...
Torpet, vid järnvägen, heter Nytorp, och längre bort mot tunnlarna låg förr en barnvaktstuga som också hette Nytorp. Barnvaktaren hette Gösta Hågman när jag var liten. Vi var kompisar vi två innan han och hans fru Bojan flyttade till Ström till en banvaktstuga som låg före tunneln där Södertälje Syd ligger idag. Idag är båda banvaktstugorna borta.
När jag var en liten plutt fick jag gå med Hågman ner till sjön. Han hade båten vid järnvägsbanken där det kryllade av orm på våren. När Hågman pensionerades från järnvägen tog han ett jobb som hantlangare åt Ingenjör Fjellmo på lantmäteriet i Södertälje. Arbetet var fritt och bra och gubben trivdes med sina arbetsuppgifter. När jag började söka efter arbete kom jag att tänka på Hågmans anmaning att söka till lantmäteriet, det skulle nog passa mig, tyckte han.
På lantmäteriet kom jag i kontakt med fastighetsgränser och började förstå varför det fanns stora rösen lite här och där i skogarna. En gång var jag med min pappa och tittade på då man hade en orienteringskontroll uppe i skogen mellan Tveta och Ytterjärna socknar, det var ett stort gränsröse där, det vi kallade "Gränsröset" då vi plockade svamp. I närheten av röset fanns ett kantarellställe som alltid gav vinst. Gränsen från det röset gick ner mot Lövnäs, eller ska vi säga Bergmans, för det var just det man hette, de som byggt där vid den tid då vi bodde i Nytorpstugan. Strax ovanför deras ställe fanns också ett litet röse och så fortsatte gränsen ner mot sjön Lanaren. Alldeles vid nästa gränssten, bara en sten denna gång, fanns grunden till en mycket liten stuga, eller bod. Gränsen böjer sedan av mot öster och försvinner ur mitt medvetande. Nu är det frågan om den där stugan hade något med färjkarlen att göra.
En gång då jag vandrade nerför backen mot ladugården vid Glibotorp där jag sprungit som barn, kom en hund och skällde på mig, och strax därefter kom nuvarande bonden som knappt var född på den tiden. Han heter Erling och är sista pojken efter Simon och Rut. Simon är son till Emil Axelsson som enligt Helmer Eriksson som växte upp på Västergärde, kom med fyra kor från Bergaholm som ligger en bit bortom staden utefter gamla riksvägen, Riksettan, mot Stockholm.
Erling bjöd mig att komma till bords där hans gamla mor, Rut, född Berggren, satt och väntade vid kaffebordet. Det var några år sedan vi träffades, det var när jag ännu gick i gymnasiet och jag drömde om att söka till KTH för att bli lantmätare. Jag arbetade på gården några veckor under sommaren, det var under höskörden och det var hårda dagar. Men så fick jag ett unikt tillfälle att åka med en norrman hem till hans uppväxtort i Norra Salten i Norge. Orten heter Fauske, och jag har fortfarande lite samvetskval att jag lämnade Axelssons mitt i skördearbetet, men sånt är livet...
Nu var jag i alla fall välkommen, och Rut var vänlig och vi hade mycket att tala om. Bland annat tog jag upp frågan som Helmer Eriksson hade väckt:
- Det finns meningar om att det skulle ha funnits en flotte som gick över sjön.
Jag frågade Rut om hon hade hört något om detta, och hon berättade att Simon sagt att flotten skulle ha gått ut från Sandviken. Sandviken ligger en bit bortom Sjöhaga där vi hade vårt badställe när jag var liten. Det går en traktorväg en bit ovanför strandlinjen idag, men där har nog varit en väg i alla tider. När man kommer till Sandviken går det en stig ner till sjön, och strax går den upp igen efter ett tiotal meter. Där tror jag att det kan ha varit ett färjeläge. Följer man stigen vidare uppåt kommer man till den plats där det finns en stuggrund. Den var tydligare förr, men eftersom jag vet var den fanns kan jag hitta stenar som huset vilat på. Inte långt därifrån finns gränsstenen där gränsen intar en ny riktning.
Nu är det så att Helmer också berättat om en hålväg som går från Gerstaberg förbi Västergärde och att den skulle gå ovanför källaren som ligger nära grustaget. Även gamle Cederlund, som då ännu bodde på Gerstaberg, talade om den där hålvägen. Jag kan inte låta bli att tänka att den vägen kan ha gått ner till färjeläget och sedan landat på andra sidan Lanaren, men var.
Det var nu tio år sedan jag fick dessa fakta om hålvägen, men eftersom jag är en envis fan, har jag inte kunnat släppa frågan. Därför blev det bara så att jag för några dagar sedan stod mitt för Per Eliasson på Quedesta ( ser att man kan skriva Qu edesta där ed är ett vad ) och frågade om jag fick ställa några frågor om en färja som kanske gått över skön.
Det här var tydligen en fråga som roade Per. Vi blev sittande bra länge och pratade om färjan och andra gamla företeelser när det gäller Lanaren, bland annat om sjösänkningen. När det gäller färjan hade han sett dokument om den, och kanske han rent av kunde peka ut var den landade på den här sidan. Kanske det fanns flera ställen dit den kunde gå, men ingen vet. Däremot hade han funnit ett vrak i vattnet, en lång båt, ca 6 meter som var som ett litet vikingaskepp. Den var not av ek, trodde han. Det skulle vara roligt att åldersbestämma delar av den båten. Kanske var det två sådana båtar som man kopplat ihop med ett däck så att det blev en stadig farkost. Man vet inte. När det gäller namnet på gården blev vi uppmärksamma på att 25-meterskurvorna går nära varandra en bit bort mot Åle. En väg går från bebyggelsen där Per bor och lutar ner mot åkern några hundra meter bort.
Sedan svänger den ut över åkern och går upp på en ås där det idag bara växer björkar. Jag såg att det var något hemligt över åsen, och i mitten var det som en damm. Jag måste medge att jag var exalterad när jag gick upp upp och knackade på hos Per efter att ha gjort den lilla vandringen till åsen och tillbaka.
När jag nämnde en liknande övergång från en höjdnivå till en annan men lika hög, jag berättade då om Edesta i Vårdinge, påpekade Per att det var just likadant där vägen går upp på åsen, och att man där har funnit stolpar efter långhus och andra mindre hus.
När jag nu skriver detta ser jag att Per har skrivit sin e-mailadress med namnet quedesta, där namnet på den urgamla boplatsen kan ha fått sitt namn efter det vad som finns mellan skogen och åsen, på samma sätt som Edesta i Vårdinge.
Efter några dagar ringde jag till en arkeolog som uppmanade mig att ta kontakt med Sjöfartmuseet i Stockholm. Där har jag varit med mina barnbarn många gånger, men inte trodde jag att jag skulle ha ett särksilt ärende från min barndoms badsjö.
Jag har nu vandrat från Gerstaberg och kommit in på en väg som är urgröpt som jag tänker mig att en hålväg skall vara. En gång åkte min mamma och min syster med farbror Emil där, han var på väg till smeden i Järna där Kajsa skulle skos. Sedan skulle vi hämta mjöl vid Saltå kvarn. Jag var nog bara åtta år vid det tillfället och när vi passerade Västergärdet sa farbror Emil att Kerstin Dellert hade bott där någon sommar. Det var långt efter det Helmer vaktade korna där.
Jag har gått och letat ovanför källaren men jag har inte funnit den gamla vägen. Annars är det troligt att den gått uppe i skogen en bit ovanför nya vägen som Emil anlade efter det att sjön sänktes i början på 1900-talet. Innan sänkningen var det sankt nedanför korsvägen, man hade tydligen lagt ut trästockar för att komma över, om jag förstått Helmer rätt. Men hur vägen till Glibotorp gick förr är osäkert, och likadant till Västergärde. Ett är dock säkert att det gått en väg från Oxhuvud i skogskanten på andra sidan Tunnelmynningen och bort mot bergfoten vid järnvägen.
Där har en väg gått mot hålvägen och antingen åt Gerstaberg eller Västergärde. Västergärdesjön heter också Gliasjön. Helmer berättade att han hade fångat massor av gäddor i änden av sjön. Det skulle vara en källåder som gick upp där. Jag var dit och tittade en vinter och fann ett ställe där isen var obefintlig, kanske var det där.
Det finns en annan möjlig väg mot Glibotorp. Från Oxhuvud gick en väg mot järnvägen, och utefter järnvägen gick Hågmans till sin banvaktsstuga. Men det kan ha varit en väg upp mot skogen där en traktorväg går idag och kommer fram till den där stugan som jag förknippar med färjan.
Det här är bara mina egna tankar, jag har ju i alla fall trampat dessa stigar sedan jag var barn. Det skulle vara kul om man fann en karta som antyder den plats där färjan finns med. Därvidlag har jag dock kommit en bit på väg. Släktforskarföreningen i Södertälje for till Gävle där Lantmäteriverket har sitt riksarkiv. Där hittade jag till slut en karta där det där lilla huset var karterat. Först letade jag på Ytterjärna, och det var ju dumt, men så kom jag på att grunden låg på Tvetasidan, och då fann jag huset som jag sökte efter, men då skulle vi åka hem, därför fick jag ingen kopia med mig. Men kartan med färjkarlens hus finns säkert kvar i arkivet, tack och lov...
Det finns en annan mycket liten stuga. den finns utefter en väg som alltid har förundrat mig. Förmodligen har vägen gått i åkerkanten bort mot det ställe där jag tänker mig att vägen gått mot Lanaren och där vägen till Hågmans banvaktstuga slutar vid järnvägen. Den här vägen har gått upp till Nytorpstugan, vår torpstuga. När jag var liten fanns det en källare som rasat ihop, men vi hade matvaror i svalen. Ovanpå var en bod och när golvet rasade rev jag byggnaden.
Där började en epok när jag var 14 år. Egentligen var det en vansinnig idé, jag högg rundvirke av lövreäd och började bygga. Kanske beroende på att jag hade läst en bok av Bernard Nord: Nybyggare vid Bäversjön...som är min favorit fortfarande tillsammans med Jonas i Marsliden som haft stor betydelse för mig som bodde hälften på landet och hälften i stan. Det gick naturligtvis inte att få till något bestående av det byggnadsmaterial jag hade och när allt rasade började jag ge mig på den gamla boden. När allt material var sorterat och lagt åt sidan började jag planera ut marken och fylla igen den gamla källaren så att bara svalen fanns kvar med källarens ytterdörr.
När allt var plant och tillplattat lade jag upp grundstenar och byggde upp en liten oisolerad stuga som jag bodde i de sista tre somrarna som vi arrenderade torpet. Den lilla stugan nere vid Lanaren, den jag tänker mig att färjekarlen nyttjade borde ha varit lika stor som min skapelse...jag hoppas nu bara att det dyker upp dokument och kartor som inte allt för mycket motsäger mina antaganden...
När färjkarlen ror sitt flytetyg på Lanaren befinner han sig på det flodområde som heter 62/63, där vatten från Måsnaren rinner förbi Tveta gamla skola, under Tvetavägen och ner till en gammal såg och en kvarn vid Åle, och vid Åleström rinnar vattnet ut i Lanaren. Från Lanaren rinner vattnet sedan genom Bränningeån till Bränninge Gård och ner i Östersjön...
PS...
Sedan detta skrevs har jag fått ett mail från Per. Han har nu hittat det dokument som han nämnde då vi träffades hemma hos honom. Det är en man som heter Sten Asplund som skrivit ner fyra A4-ark med minnen från den trakt där han är uppväxt. Han skriver att han är född på Västergärde och att han minns hålvägen från ett torp som heter Raspen vid Gerstaberg. Den går sedan förbi arbetarbostäderna som bygdes 1900, och går över gärden. Norr om torpet Glia finns det en väg som gått ner till Västergärde (där vi åkte med farbror Emil när han skulle till Saltå kvarn och hämta mjöl, och till smeden som skodde Kajsa. Det var mamma och syrran och jag den gången).
Sten Asplund minns ett led i en gammal gärdesgård (det leddet har jag sett, det finns uppe i skogen inte långt från ett grustag sedan Axelsson byggde ny väg när sjön sänktes). Sedan går hålvägen i skogen till sockengränsen, där den viker av och går ner mot en rännil som går från Gliasjön till Lanaren och upp mot skogen på andra sidan. Blommenäs är namnet på marken där, kanske tillhörde det Lövnäs som var ruin när Bergmans byggde där när jag var sådär 10 år. Längst in i en åkerkil finner vi vägen igen och den går ner till Lanaren. Där har det legat en liten stuga långt före Stens tid, och där bodde en skomakare som kallades Gubben i Hålet. Det var troligtvis färjkarlens stuga (stensättningen finns ännu kvar, men några granar skymmer dem idag). På andra sidan sjön gick vägen förbi Marielund och följde järnvägen mot Södertälje.
Sten Asplund börjar sin berättelse med att sjön en gång i tiden varit ungefär 10 meter högre och att utflödet gick över Aglan och ner vid Brandalsund. Sedan hände något som fick sandbanken vid Bränningeån att rämna, varvid vattnet i stället tog den vägen mot Östersjön.
Det här är intressant. 10 meter över nuvarande yta gör att vattnet då nådde upp till 25-meterskurvan, alltså likadant här vid Quedesta vid Flodområde 62/63 som vid Edesta vid Flodområde 63.
Det ser ut som en tanke. Kan det har varit så att Östersjön varit skild från Världshavet och legat på en nivå så att våra leror bildats över en stor yta, just där vi har åkermark idag.
Jag ringde upp Johan Pettersson som är verksam i Järna Hembygdsförening, han kan det mesta inom Järnas hank och stör. Det var han som kom med det förslaget att Östersjön varit skilt från Värdshavet, men han hade mera att säga om hålvägar. Han förstärkte ett vagt begrepp i min hjärna: Vintervägar.
På den gamla häradskartan från 1697 kan man se dessa vägar gå över frusna vatten. Jag minns att Elsa Karlsson, som var ordförande i Vårdinge hembygdsförening, och jag, färdades över Måsnaren och Vällingen och vidare över land och sjö till Gnesta på den gamla kartan.
Hålvägar kan ha gått mellan dessa isvägar, ofta gick de uppe på malmarna. En sådan väg har vi mellan Vårdinge k:a och Nedre Marmorbrottet, men nu har vi kommit en bra bit från Färjkarlens Stuga, eller Gubbens Hål, som man lär ha sagt förr i tiden, men när var det?...
gör gärna en kommentar!
Vill du veta mera om banvaktaren Hågman, Axelssons på Glibotorp, och författaren av detta stycke kan du läsa det på min debutnovell som finns på Poeter.se under namnet Jerry Linder; gå bara in på Googles och skriv: Det kom en man från Gnesta... DS...
söndag 24 mars 2013
Låt barnen komma till mig...
Ateljé Jerry Linder
Studieledaren
www.akterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Natur och kultur...
Rudolf Steiner har skrivit att vi föds in i en karaktär och möter en annan under livets gång så att de olika karaktärerna skär in i varandra på mitten.
Vad är det för karaktärer han talar om? och vem är jag.
Jag återkommer till det som står i Gamla Testamentet, om ett tvillingpar som föds så att den andra gossen är fäst vid hälen på den förstfödde som får namnet Esau och blir stamfader till Edoméerna, som vandrar bort från Kanan till Edoms bergstrakter. Esau har flera hustrur, liksom hans bror Jacob, som blir den bofasta bonden. En av Esaus hustrur är dotter till Ismael, som är som är halvbror till hans far, Isak. Ismael är efter sin far, Abraham, en av stamfäderna till araberna.
Jacob är den som judarnas gud, Jahve, gynnar, trots att han betett sig bedrägligt mot sin bror. Han har nämligen lurat till sig fadersarvet på sin moders inrådan. Eftersom Esau kom först till världen skulle Isak ha välsignat honom. Men skriften vill något annat. Man kan säga att den judiska skriften, själva handboken för ett judiskt handlande inte var Kristet. Och för all del, den kristna texten var ännu inte påfunnen i västerländsk tappning.
Rudolf Steiner är att se som en kristen profet. Hans texter läses av folk i hela världen. När det gäller anvisningar för barnhem, där barnen är sykotiska och har det svårt, förespråkar han att en person med
en karaktär som han kallar "förnuftsmänniskan", skall leda organisationen. Den andra människan är "gemytmänniskan".
Jag själv har upplevt båda typerna i min egen familj, min mamma var en typisk gemytmänniska som man genast såg och hörde när hon kom in i ett sällskap. Pappa var lugnet själv och ganska tråkig, men en person som man alltid kunde lita på.
Mina barn har olika karaktärer och likaså min sambos barn, och nu har jag fått en viss förmåga att se det jag inte såg då jag var ung. Själv är jag en gemytsjäl som börjar inse att den andra karaktären är mycket viktig i det stora sammanhanget; båda måste få spelrum i den teater som Schakespear skrivit om.
Men när förnuftssjälen ger sig in på gemytsjälens område börjar det osa katt. Det kan vara för att det är bekvämt att få sin lön ur den kassa som skall vara till svaga människors hjälp. Som när prästerna förnekade vanliga människor i Dalarna att samlas och läsa Bibeln. Det var då Babtisterna bröt sig ur den svenska kyrkan. Man kallade på polis och militär och fängslade den som vågade läsa skriften.
Han blev släpad till fängelset och fick leva på vatten och bröd, och brödet var utan salt. Livets salt talas det om. Man kan dö av för lite salt i kroppen, och några månaders fängelsevistelse gjorde kroppen svag. Sedan skulle läsaren avsäga sig sin irrlära inför församlingen och prästen i kyrkan, och gjorde han inte det fraktas han tillbaka till fängsligt förvar, där risken var stor att han skulle dö.
Vad det mest handlade om var att man ville göra som i nya testamentet, där Johannes döpte vuxna individer liksom han döpte Jesus. I den svenska kyrkan döptes man då man ännu inte visste vad dopet handlar om.
Ändå vann frikyrkorna, och i Södertälje fanns när jag var liten en mängd sådana, och den av staten stödda kyrkan, Statskyrkan, är nu skild från staten. I Mölnbo/Vårdinge har kyrkorna gemensamma möten och begivenheter med sång och musik, och hur det är börjar folk åter dra sig mot kyrkan, inte bara på juldagsmorgon. Alla mina barnbarn har gått i kyrkans barntimmar utan att föräldrarna varit särskilt kyrksamma. Efter att Anders Borg vittnat inför hela folket i Skavlans program att han blivit kristen, vet jag inte vad som är på gång. Är detta från hjärtat kommet, från en person som hållit stenhårt i resurser som en gemytsjäl skulle anse vara till gagn för människor som har det svårt.
Skulle finansministerns omvändelse vara ärligt menad, eller är det en omvändelse under bilan. Är han månne rädd för nynasisterna. Omöjligt att sia om. Gemytsjälen skulle nog hoppas i alla fall, medan förnuftsjälen skulle tvivla, som Thomas tvivlaren bland lärjungarna. Vi får se, som man brukar säga...
Jag har vid många tillfällen talat om en musikal i Flodområde 63, ja jag har till och med talat om flera musikaler, en i varje ort runt flodområdet. Det är Laxne, Gnesta, Vårdinge By, och Trosa/Vagnhärad och Hölö, samt Mölnbo. I musikalen finns många konstarter. Det är sång och musik, dans och akrobatik, och allt skall dokumenteras och filmas. När filmen är färdig kan den spridas ut över hela världen. Vi skall använda MultiMediaMaximum för att erhålla denna spridning, först lokalt, sedan över alla gränser.
När den bästa musikalen är korad, den första är ju bara en övning, skall samtliga skolor inom
Flodområde 63 hjälpas åt och skapa flodområdets vinnande koncept, en musikal där alla skolor hjälps åt och skall tävla mot Flodområde 61 som mynnar ut genom slussen i Södertälje, och
Flodområde 62/63 där Hovsjöskolan ligger. Måsnaren och Lanarens vatten rinner ut i Bränningeån.
Då har vi tänt en eld som skall löpa runt hela Östersjön, vårt eget innanhav som är helt beroende av oss. Det klart att elden kan löpa vidare på våran kontinent, och den aseatiska kontinenten och göra samma våldsamma satsning som Adolf Erik Nordenskiöld gjorde då han seglade runt Euroasien 1878, samtidigt som prosten Linder blev präst i S:ta Ragnhilds kyrka och Tveta församling, och Vatt-Anna i min story, hjonet som bar vatten till de rika, innan vattenledningarna anlades. Visste du att Vatt-Anna föddes på skullen vid Johannesberg, och visste du att hennes son for med ångseglaren Vega tillsammans med Nordenskiöld. Det vet du kanske därför att jag skrivit om det och lagt ut det som bloggar på nätet. Och nu ser du varför en gemytsjäl inte är lämplig att svara för en allvarligt menad organisation; min själ, har jag inte förgripit mig på sanningen nu igen...
Studieledaren
www.akterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Natur och kultur...
Rudolf Steiner har skrivit att vi föds in i en karaktär och möter en annan under livets gång så att de olika karaktärerna skär in i varandra på mitten.
Vad är det för karaktärer han talar om? och vem är jag.
Jag återkommer till det som står i Gamla Testamentet, om ett tvillingpar som föds så att den andra gossen är fäst vid hälen på den förstfödde som får namnet Esau och blir stamfader till Edoméerna, som vandrar bort från Kanan till Edoms bergstrakter. Esau har flera hustrur, liksom hans bror Jacob, som blir den bofasta bonden. En av Esaus hustrur är dotter till Ismael, som är som är halvbror till hans far, Isak. Ismael är efter sin far, Abraham, en av stamfäderna till araberna.
Jacob är den som judarnas gud, Jahve, gynnar, trots att han betett sig bedrägligt mot sin bror. Han har nämligen lurat till sig fadersarvet på sin moders inrådan. Eftersom Esau kom först till världen skulle Isak ha välsignat honom. Men skriften vill något annat. Man kan säga att den judiska skriften, själva handboken för ett judiskt handlande inte var Kristet. Och för all del, den kristna texten var ännu inte påfunnen i västerländsk tappning.
Rudolf Steiner är att se som en kristen profet. Hans texter läses av folk i hela världen. När det gäller anvisningar för barnhem, där barnen är sykotiska och har det svårt, förespråkar han att en person med
en karaktär som han kallar "förnuftsmänniskan", skall leda organisationen. Den andra människan är "gemytmänniskan".
Jag själv har upplevt båda typerna i min egen familj, min mamma var en typisk gemytmänniska som man genast såg och hörde när hon kom in i ett sällskap. Pappa var lugnet själv och ganska tråkig, men en person som man alltid kunde lita på.
Mina barn har olika karaktärer och likaså min sambos barn, och nu har jag fått en viss förmåga att se det jag inte såg då jag var ung. Själv är jag en gemytsjäl som börjar inse att den andra karaktären är mycket viktig i det stora sammanhanget; båda måste få spelrum i den teater som Schakespear skrivit om.
Men när förnuftssjälen ger sig in på gemytsjälens område börjar det osa katt. Det kan vara för att det är bekvämt att få sin lön ur den kassa som skall vara till svaga människors hjälp. Som när prästerna förnekade vanliga människor i Dalarna att samlas och läsa Bibeln. Det var då Babtisterna bröt sig ur den svenska kyrkan. Man kallade på polis och militär och fängslade den som vågade läsa skriften.
Han blev släpad till fängelset och fick leva på vatten och bröd, och brödet var utan salt. Livets salt talas det om. Man kan dö av för lite salt i kroppen, och några månaders fängelsevistelse gjorde kroppen svag. Sedan skulle läsaren avsäga sig sin irrlära inför församlingen och prästen i kyrkan, och gjorde han inte det fraktas han tillbaka till fängsligt förvar, där risken var stor att han skulle dö.
Vad det mest handlade om var att man ville göra som i nya testamentet, där Johannes döpte vuxna individer liksom han döpte Jesus. I den svenska kyrkan döptes man då man ännu inte visste vad dopet handlar om.
Ändå vann frikyrkorna, och i Södertälje fanns när jag var liten en mängd sådana, och den av staten stödda kyrkan, Statskyrkan, är nu skild från staten. I Mölnbo/Vårdinge har kyrkorna gemensamma möten och begivenheter med sång och musik, och hur det är börjar folk åter dra sig mot kyrkan, inte bara på juldagsmorgon. Alla mina barnbarn har gått i kyrkans barntimmar utan att föräldrarna varit särskilt kyrksamma. Efter att Anders Borg vittnat inför hela folket i Skavlans program att han blivit kristen, vet jag inte vad som är på gång. Är detta från hjärtat kommet, från en person som hållit stenhårt i resurser som en gemytsjäl skulle anse vara till gagn för människor som har det svårt.
Skulle finansministerns omvändelse vara ärligt menad, eller är det en omvändelse under bilan. Är han månne rädd för nynasisterna. Omöjligt att sia om. Gemytsjälen skulle nog hoppas i alla fall, medan förnuftsjälen skulle tvivla, som Thomas tvivlaren bland lärjungarna. Vi får se, som man brukar säga...
Jag har vid många tillfällen talat om en musikal i Flodområde 63, ja jag har till och med talat om flera musikaler, en i varje ort runt flodområdet. Det är Laxne, Gnesta, Vårdinge By, och Trosa/Vagnhärad och Hölö, samt Mölnbo. I musikalen finns många konstarter. Det är sång och musik, dans och akrobatik, och allt skall dokumenteras och filmas. När filmen är färdig kan den spridas ut över hela världen. Vi skall använda MultiMediaMaximum för att erhålla denna spridning, först lokalt, sedan över alla gränser.
När den bästa musikalen är korad, den första är ju bara en övning, skall samtliga skolor inom
Flodområde 63 hjälpas åt och skapa flodområdets vinnande koncept, en musikal där alla skolor hjälps åt och skall tävla mot Flodområde 61 som mynnar ut genom slussen i Södertälje, och
Flodområde 62/63 där Hovsjöskolan ligger. Måsnaren och Lanarens vatten rinner ut i Bränningeån.
Då har vi tänt en eld som skall löpa runt hela Östersjön, vårt eget innanhav som är helt beroende av oss. Det klart att elden kan löpa vidare på våran kontinent, och den aseatiska kontinenten och göra samma våldsamma satsning som Adolf Erik Nordenskiöld gjorde då han seglade runt Euroasien 1878, samtidigt som prosten Linder blev präst i S:ta Ragnhilds kyrka och Tveta församling, och Vatt-Anna i min story, hjonet som bar vatten till de rika, innan vattenledningarna anlades. Visste du att Vatt-Anna föddes på skullen vid Johannesberg, och visste du att hennes son for med ångseglaren Vega tillsammans med Nordenskiöld. Det vet du kanske därför att jag skrivit om det och lagt ut det som bloggar på nätet. Och nu ser du varför en gemytsjäl inte är lämplig att svara för en allvarligt menad organisation; min själ, har jag inte förgripit mig på sanningen nu igen...
lördag 23 mars 2013
Världsmoral...
Ateljé Jerry Linder
MiddleMilkDominion
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Maid in Taiwan...
Karl Marx har noga penetrerat ekonomins alla stadier och börjat vid matjorden, den brukbara delen av vår natur. Han gav jorden ett pris och talade om jordränta.
När den första familjen bosatte sig på en plats var det bara arbete som gällde. Men, som i Gamla Testamentet, blev två bröder osams om fadersarvet, och den som var falsk och oförvägen, han blev besittaren, den fast boende, alltså bonden. Jacob hade en bondes karaktär, medan hans bror (de var tvillingar) blev jägaren, han tog det som fanns att ta utan att så och skörda.
På så sätt har människor kämpat för att få herravälde över resurserna, och när vi kommer fram till Hitler har tyskarna en längtan efter lebensraum, man anser sig ha rätt till andra länders livsrum och offrade sig hämningslöst för att åstadkomma detta. Hitler ansåg att Judarna var ett hot mot tysk kultur, och gjorde allt för att förinta dem. Det är allt för rått för att vi idag skall kunna förstå det.
Men maid in Taiwan, i Kina eller i Afrika, hur förhåller det sig där. Vi behöver bara gå över pölen, alltså till de baltiska länderna, så finner vi förhållanden som vi inte har riktigt klart för oss. Människor där som får arbeta som slavar åt...oss. Våra företag följer inga kristna regler, och vi blundar och handlar så det står härliga till; vi skor oss på andras bekostnad, och vi tycker att det är ok för vi vet inget annat, säger vi; men vad tänker vi?
En gång samlades premiärministrarna i de europeiska länderna: Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Belien m.fl.. Meningen var att man skulle dela upp Afrika sins emellan. Infödingarna där hade inget att säga till om, de var bara obildade vildar som inget hade att sätta emot. Och så blev det också, med sina vapen kunde europeer härska över Afrikas folk och slå sönder deras kultur. Än idag roffar västerlandet åt sig värden som inte tillfaller urinvånarna, utom till en och annan hövding. Ändå är det kristnade länder som bär sig åt så. Vad menar man med kristen, vad har Kristus med saken att göra?
Och nu då Europas länder är i kris, och övriga världen, samt USA, inte har någon plan för hur vi skall bete oss för att styra upp skutan, mötas de stora, och skiljas, utan att veta vad som skall ske härnäst.
När man skärskådar världsmarknaden finner man att det är som det alltid har varit; den största fisken äter upp den mindre. Nu är det kineserna som kaxar upp sig och det finns ingen ekonomi som har så mycket pengar som Kina, men det är få som har sina vattendrag så hårt smutsade; allting jämnar ut sig.
FN:s miljöorgan varnar nu för jordens kolapps. Vi har förslavat Gaija, den levande jorden, och nu kommer hon att slå tillbaka. Vad har Påven att säga om det? han är den person som styr över den största människomassan. Jag anser att vi måste ta in naturen i den bibliska läran, vi måste se Gaija som en av dem som vi måste göra helig. Helig är det ord som betyder hel, fullständig, och genom att göra gjorden hel igen, kommer vi att få alla vatten brukbara igen, och jorden bördig att odla, och ge avkastning, som Marx räknade med att den skulle göra i en rättfärdig ekonomi. Varje enskild arbetare måste få betalt för det mervärde han ger varan, ämnet som företagaren ger till honom att bearbeta; och då är vi tillbaka till ruta ett...
Allt är ett, och allt upprepar sig, säger all världens profeter. Precis som vattnet har sitt kretslopp, har också människornas herravälde en pendel mellan natur och kultur... vi föds som ren natur och lillägnar oss släktens kultur.
Vi som lever och verkar i samma flodområde kan idag få kontakt med människor i andra flodområden genom att styra strömmar av elektromagnetiska vågor åt alla håll. På så sätt sker en utjämning av kunskaper och kulturella mönster vida omkring och på så sätt skapa vänner över program som ingen människa kunde tänka sig för några år sedan.
Allt som trycket ökar på Gaija sker en programering av unga människor som aldrig vrit intresserade av helheten, heligheten, och därför kommer många här att på nytt fråga efter Kristus. Min story om ett Jesusbarn som ligger i sin vagga i stallet kommer också att gälla våra barn, och för all del oss själva. Jesusbarnet fick ett Kristus-chips som ett oblat, och när han inmundiga det blev han Jesus Kristus. Egentligen var det då han blev döpt av Johannes Döparen som han blev Kristus, vilket betydde att han blev en person som brydde sig.
Jag kommer nu att tänka på när Jonas Gardell berättade om en semester på Gottland. Han hamnade vid Lummelundagrottan där det finns ett stort vattenhjul som han ville berätta om; men, vem bryr sig!
Allt vad ni gör mot dessa mina minsta bröder, det gören ni ock mot mig, säger skriften. Kristus är skriften. Genom tiderna har många gossar som läst skriften och hävdat dess verklighet blivit behandlade precis som den Jesus som evangelierna talar om, en helt vanlig pojke med profetiska anlag. De pojkar med Jacobs karaktät har svårt att förstå meningen med den barmhärtige sammaritens
sätt att tänka, och tvärt om. Åter är vi där vid pendeln mellan natur och kultur... amen!
MiddleMilkDominion
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Maid in Taiwan...
Karl Marx har noga penetrerat ekonomins alla stadier och börjat vid matjorden, den brukbara delen av vår natur. Han gav jorden ett pris och talade om jordränta.
När den första familjen bosatte sig på en plats var det bara arbete som gällde. Men, som i Gamla Testamentet, blev två bröder osams om fadersarvet, och den som var falsk och oförvägen, han blev besittaren, den fast boende, alltså bonden. Jacob hade en bondes karaktär, medan hans bror (de var tvillingar) blev jägaren, han tog det som fanns att ta utan att så och skörda.
På så sätt har människor kämpat för att få herravälde över resurserna, och när vi kommer fram till Hitler har tyskarna en längtan efter lebensraum, man anser sig ha rätt till andra länders livsrum och offrade sig hämningslöst för att åstadkomma detta. Hitler ansåg att Judarna var ett hot mot tysk kultur, och gjorde allt för att förinta dem. Det är allt för rått för att vi idag skall kunna förstå det.
Men maid in Taiwan, i Kina eller i Afrika, hur förhåller det sig där. Vi behöver bara gå över pölen, alltså till de baltiska länderna, så finner vi förhållanden som vi inte har riktigt klart för oss. Människor där som får arbeta som slavar åt...oss. Våra företag följer inga kristna regler, och vi blundar och handlar så det står härliga till; vi skor oss på andras bekostnad, och vi tycker att det är ok för vi vet inget annat, säger vi; men vad tänker vi?
En gång samlades premiärministrarna i de europeiska länderna: Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Belien m.fl.. Meningen var att man skulle dela upp Afrika sins emellan. Infödingarna där hade inget att säga till om, de var bara obildade vildar som inget hade att sätta emot. Och så blev det också, med sina vapen kunde europeer härska över Afrikas folk och slå sönder deras kultur. Än idag roffar västerlandet åt sig värden som inte tillfaller urinvånarna, utom till en och annan hövding. Ändå är det kristnade länder som bär sig åt så. Vad menar man med kristen, vad har Kristus med saken att göra?
Och nu då Europas länder är i kris, och övriga världen, samt USA, inte har någon plan för hur vi skall bete oss för att styra upp skutan, mötas de stora, och skiljas, utan att veta vad som skall ske härnäst.
När man skärskådar världsmarknaden finner man att det är som det alltid har varit; den största fisken äter upp den mindre. Nu är det kineserna som kaxar upp sig och det finns ingen ekonomi som har så mycket pengar som Kina, men det är få som har sina vattendrag så hårt smutsade; allting jämnar ut sig.
FN:s miljöorgan varnar nu för jordens kolapps. Vi har förslavat Gaija, den levande jorden, och nu kommer hon att slå tillbaka. Vad har Påven att säga om det? han är den person som styr över den största människomassan. Jag anser att vi måste ta in naturen i den bibliska läran, vi måste se Gaija som en av dem som vi måste göra helig. Helig är det ord som betyder hel, fullständig, och genom att göra gjorden hel igen, kommer vi att få alla vatten brukbara igen, och jorden bördig att odla, och ge avkastning, som Marx räknade med att den skulle göra i en rättfärdig ekonomi. Varje enskild arbetare måste få betalt för det mervärde han ger varan, ämnet som företagaren ger till honom att bearbeta; och då är vi tillbaka till ruta ett...
Allt är ett, och allt upprepar sig, säger all världens profeter. Precis som vattnet har sitt kretslopp, har också människornas herravälde en pendel mellan natur och kultur... vi föds som ren natur och lillägnar oss släktens kultur.
Vi som lever och verkar i samma flodområde kan idag få kontakt med människor i andra flodområden genom att styra strömmar av elektromagnetiska vågor åt alla håll. På så sätt sker en utjämning av kunskaper och kulturella mönster vida omkring och på så sätt skapa vänner över program som ingen människa kunde tänka sig för några år sedan.
Allt som trycket ökar på Gaija sker en programering av unga människor som aldrig vrit intresserade av helheten, heligheten, och därför kommer många här att på nytt fråga efter Kristus. Min story om ett Jesusbarn som ligger i sin vagga i stallet kommer också att gälla våra barn, och för all del oss själva. Jesusbarnet fick ett Kristus-chips som ett oblat, och när han inmundiga det blev han Jesus Kristus. Egentligen var det då han blev döpt av Johannes Döparen som han blev Kristus, vilket betydde att han blev en person som brydde sig.
Jag kommer nu att tänka på när Jonas Gardell berättade om en semester på Gottland. Han hamnade vid Lummelundagrottan där det finns ett stort vattenhjul som han ville berätta om; men, vem bryr sig!
Allt vad ni gör mot dessa mina minsta bröder, det gören ni ock mot mig, säger skriften. Kristus är skriften. Genom tiderna har många gossar som läst skriften och hävdat dess verklighet blivit behandlade precis som den Jesus som evangelierna talar om, en helt vanlig pojke med profetiska anlag. De pojkar med Jacobs karaktät har svårt att förstå meningen med den barmhärtige sammaritens
sätt att tänka, och tvärt om. Åter är vi där vid pendeln mellan natur och kultur... amen!
Solidaritet...
Ateljé Jerry Linder
Politikern
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Här är unga käcka viljor, kläm och raska tag...
Vi lärde oss sjunga denna kampsång på lägret på Slandön där Unga Örnar hade ungdomsläger i många år. Vi låg i tält och hade halmbolster att ligga på. Jag minns min stora emaljerade mugg som mamma textat Jerry på i röd färg. Den muggen klallades senare i livet i annat sammanhang för Bommarmuggen. Det var när jag fick åka med Dunkdunk till Stendörren, och jag upplevde min förta baksmälla.
På Unga Örnar förekom inget sådant och det var bra ledare och bra lokaler. Jag minns våra julfester där två kända musikerprofiler spelade: Werner Blomqvist på dragspel, och Knutte Rallarn på gitar.
Vi dansade kring granen och lekte de vanliga lekarna, det var en god kulturgärning som vi tog del av.
Så vitt jag kan begripa förekom ingen politisk påverkan, annat än att alla fick vara med.
När jag sedan flyttade ut från min hemstad och hamnade i Vårdinge, och började arbeta med kommunalarbetarna där de flesta var sossar, ja alla utom Roland Segerhjelm, son till Engelbrekt, som var och är centerpartist, blev jag engagerad i Mölnbo arbetarförening. Gösta Lundin på Simonsdal var ordförande. Det var ett nytt klimat för mig. Allt var mycket tydligare på landet än i stan. Fortfarande fick jag fara på en och annan föreläsning i Södertälje, och en gång for jag på en veckoslutkurs med sossarna till en kursgård på Lidingö. Man skulle diskutera neddragningar i budgeten. På kvällen var det supé med en brun och en vit till maten, och på kvällen tog jag ur en egen plunta med en hemkörd brygd som jag ännu inte hade provat. Det skulle jag aldrig ha gjort...
Nästföljande dag måtte jag inte bra, kan man säga, och någon frukost var inte att tala om. Jag kommer osökt att tänka på den där bommarmuggen och dess följdverkningar, men den här gången var det ingen stor volym, endast dålig kvalitet. Jag skämdes som en hund, det var ju så himla onödigt.
När jag tänker tillbaka på det som hände mig då, och det som händer oss nu när människor sitter utefter Gånggatan och tigger, och man ser på TV och läser i tidningen att vanligt folk lämnas ensamma i misär. De kan har varit framgångsrika småföretagare och haft anställda i firman. Men så har de blivit sjuka och blivit efter med betalningar och hamnat hos kronofogden och så vidsre...
Det är något som vi har missat i vårt samhälle, ett tankefel. Det heter i skriften att vi skall vara mot andra som vi vill att de skall vara mot oss. Idag finns ett men ivägen...men det får inte kosta något.
Det heter att: allt vad du gör mot en av dessa mina minsta bröder, det gör du och mot mig...
Jag hamnade på landet och hade snart en liten djurgård med en massa ungar. Egna barn, sommarbarn och fosterbarn. Ja ett tag hade vi också en ung man från Sundby mentalsjukhus med oss i sju månader. Det blev för många barn och för lite förtjänst. Det slet på vår egen familj, och jag börja räkna på vårt åtagande i pengar och kom fram till att vi var utnyttjade av samhället.
Vi hade finska sigenarbarn som var mycket gulliga, men deras föräldrar till och med mordhotade oss. Pappan blev själv dödad av mammans älskare, vilken också blev illa tilltygad vid ett sknivlaktsmål.
Jag satt då som ledamot för Hölö, Järna och Vårdinge i Sociala centralnämnden i Södertälje, och fick erfara hur den socialdemokratiska gruppen nobbade ett förslag från Kommunförbundet att höja arvodet till fosterhem med 10%. Ordföranden hade en dotter som hade fosterbarn och han sa att det jobbigaste var att skiljas från barnen. Självklart... I nämnden avslog man förslaget och så var det inte mer med det.
Ja det kan man tro. Jag skrev då ett brev och sade upp min plats, varpå jag fick ett telefonsamtal från Hasse Mattson som var boss för sossarna då. Man menade att tidningarna skulle ta det där inlägget och det ville man inte tåla. Det slutade med att jag gick ner till Hasses kansli och rev mitt brev mitt itu, jag orkade inte strida, ty jag skulle skilja mig från min skapelse i Vårdinge och flytta tillbaka till Södertälje. Och i och med det var jag ingen sosse längre...
Min fru och jag hade med egna händer byggt en anläggning med djur och natur, men de som ledde rörelsen förstod inte dess värde, man kan säga att de var värdeidioter, som hjärnforskaren Matti Bergström skulle kalla dem. Så småningom ökade samhällets kostnader för fosterhem något kopiöst, och det är heller inte säkert att de är så bra.
Med en av hästarna, Rudolf, den yngsta, flyttade jag till Brunnsäng där vi startade en ideell förening som heter Tälje skog och Ungdom. Det var på hösten 1979 som vi kom till Carapis fårhage.
Ida Dahlgren skrev i LT: Hästar utan stall skall hjälpa skoltrötta elever... när hästarna gick vid Björkmossen.
Förra året firade föreningen 30 år, och nu driver man Stall Bergtorp som fått EU-bidrag. 600 elever under ett år skall få besöka Bergtop. Södertäljeavdelningen ingår i distriktet av Skog och Ungdom, som i sin tur ingår i Förbundet Skog och Ungdom. Förbundet kommer ur 4H, och ur Skog och Ungdom kommer Studiefrämjandet.
Man kunde tänka sig att jag under dessa år skulle få någon uppmuntran från samhället. Det finns folk från ungdomsgården i Brunnsäng som kan hela historien, Thomas Sjögren, och några till, annars är det ingen som bryr sig. Måste det vara så? Vad kostar varje individ som hamnar snett? Vart har alla humanister tagit vägen. Anders Borg medgav i Skavlans program att han blivit kristen, vad ska man tro? Inte undligt att även jag lite då och då är klen i tron...
Politikern
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Här är unga käcka viljor, kläm och raska tag...
Vi lärde oss sjunga denna kampsång på lägret på Slandön där Unga Örnar hade ungdomsläger i många år. Vi låg i tält och hade halmbolster att ligga på. Jag minns min stora emaljerade mugg som mamma textat Jerry på i röd färg. Den muggen klallades senare i livet i annat sammanhang för Bommarmuggen. Det var när jag fick åka med Dunkdunk till Stendörren, och jag upplevde min förta baksmälla.
På Unga Örnar förekom inget sådant och det var bra ledare och bra lokaler. Jag minns våra julfester där två kända musikerprofiler spelade: Werner Blomqvist på dragspel, och Knutte Rallarn på gitar.
Vi dansade kring granen och lekte de vanliga lekarna, det var en god kulturgärning som vi tog del av.
Så vitt jag kan begripa förekom ingen politisk påverkan, annat än att alla fick vara med.
När jag sedan flyttade ut från min hemstad och hamnade i Vårdinge, och började arbeta med kommunalarbetarna där de flesta var sossar, ja alla utom Roland Segerhjelm, son till Engelbrekt, som var och är centerpartist, blev jag engagerad i Mölnbo arbetarförening. Gösta Lundin på Simonsdal var ordförande. Det var ett nytt klimat för mig. Allt var mycket tydligare på landet än i stan. Fortfarande fick jag fara på en och annan föreläsning i Södertälje, och en gång for jag på en veckoslutkurs med sossarna till en kursgård på Lidingö. Man skulle diskutera neddragningar i budgeten. På kvällen var det supé med en brun och en vit till maten, och på kvällen tog jag ur en egen plunta med en hemkörd brygd som jag ännu inte hade provat. Det skulle jag aldrig ha gjort...
Nästföljande dag måtte jag inte bra, kan man säga, och någon frukost var inte att tala om. Jag kommer osökt att tänka på den där bommarmuggen och dess följdverkningar, men den här gången var det ingen stor volym, endast dålig kvalitet. Jag skämdes som en hund, det var ju så himla onödigt.
När jag tänker tillbaka på det som hände mig då, och det som händer oss nu när människor sitter utefter Gånggatan och tigger, och man ser på TV och läser i tidningen att vanligt folk lämnas ensamma i misär. De kan har varit framgångsrika småföretagare och haft anställda i firman. Men så har de blivit sjuka och blivit efter med betalningar och hamnat hos kronofogden och så vidsre...
Det är något som vi har missat i vårt samhälle, ett tankefel. Det heter i skriften att vi skall vara mot andra som vi vill att de skall vara mot oss. Idag finns ett men ivägen...men det får inte kosta något.
Det heter att: allt vad du gör mot en av dessa mina minsta bröder, det gör du och mot mig...
Jag hamnade på landet och hade snart en liten djurgård med en massa ungar. Egna barn, sommarbarn och fosterbarn. Ja ett tag hade vi också en ung man från Sundby mentalsjukhus med oss i sju månader. Det blev för många barn och för lite förtjänst. Det slet på vår egen familj, och jag börja räkna på vårt åtagande i pengar och kom fram till att vi var utnyttjade av samhället.
Vi hade finska sigenarbarn som var mycket gulliga, men deras föräldrar till och med mordhotade oss. Pappan blev själv dödad av mammans älskare, vilken också blev illa tilltygad vid ett sknivlaktsmål.
Jag satt då som ledamot för Hölö, Järna och Vårdinge i Sociala centralnämnden i Södertälje, och fick erfara hur den socialdemokratiska gruppen nobbade ett förslag från Kommunförbundet att höja arvodet till fosterhem med 10%. Ordföranden hade en dotter som hade fosterbarn och han sa att det jobbigaste var att skiljas från barnen. Självklart... I nämnden avslog man förslaget och så var det inte mer med det.
Ja det kan man tro. Jag skrev då ett brev och sade upp min plats, varpå jag fick ett telefonsamtal från Hasse Mattson som var boss för sossarna då. Man menade att tidningarna skulle ta det där inlägget och det ville man inte tåla. Det slutade med att jag gick ner till Hasses kansli och rev mitt brev mitt itu, jag orkade inte strida, ty jag skulle skilja mig från min skapelse i Vårdinge och flytta tillbaka till Södertälje. Och i och med det var jag ingen sosse längre...
Min fru och jag hade med egna händer byggt en anläggning med djur och natur, men de som ledde rörelsen förstod inte dess värde, man kan säga att de var värdeidioter, som hjärnforskaren Matti Bergström skulle kalla dem. Så småningom ökade samhällets kostnader för fosterhem något kopiöst, och det är heller inte säkert att de är så bra.
Med en av hästarna, Rudolf, den yngsta, flyttade jag till Brunnsäng där vi startade en ideell förening som heter Tälje skog och Ungdom. Det var på hösten 1979 som vi kom till Carapis fårhage.
Ida Dahlgren skrev i LT: Hästar utan stall skall hjälpa skoltrötta elever... när hästarna gick vid Björkmossen.
Förra året firade föreningen 30 år, och nu driver man Stall Bergtorp som fått EU-bidrag. 600 elever under ett år skall få besöka Bergtop. Södertäljeavdelningen ingår i distriktet av Skog och Ungdom, som i sin tur ingår i Förbundet Skog och Ungdom. Förbundet kommer ur 4H, och ur Skog och Ungdom kommer Studiefrämjandet.
Man kunde tänka sig att jag under dessa år skulle få någon uppmuntran från samhället. Det finns folk från ungdomsgården i Brunnsäng som kan hela historien, Thomas Sjögren, och några till, annars är det ingen som bryr sig. Måste det vara så? Vad kostar varje individ som hamnar snett? Vart har alla humanister tagit vägen. Anders Borg medgav i Skavlans program att han blivit kristen, vad ska man tro? Inte undligt att även jag lite då och då är klen i tron...
fredag 22 mars 2013
Rörelser i tiden...
Ateljé Jerry Linder
Studieorganisatören
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Vi satt intill en rödmålad vägg på en lada, det var på väg mot Billsta i Järna. Jag var ung, bara 22 år, min medhjälpare var nog 65, skulle gå i pension vid 67.
Han, Engelbrekt Segerhjelm, var den förste som gav mig insyn i det fackliga arbetet. Naturligtvis hade jag läst om Facket i skolan, men i praktiken var det något helt annat.
Nu har jag insett att det var något stort som hände i vårt land vid sekelskiftet 1900. Det växte fram rörelser som funnits i sin linda, men som inte orkat fram. Nu steg den ena pionjären efter den andra fram och agiterade för sina idéer, och man byggde Folkets Hus där olika rörelser delade på arbete och kostnader i penningar räknat.
1917 byggde man Folkets Hus i Mölnbo, när man byggde gamla Folkets Hus i Södertälje vet jag inte, men däremot var jag med på aktiviteter där redan som barn, eftersom vi bodde på Gulagårn och Folkets Hus låg i kvarteret bredvid. Från vårt köksfönster såg man upp till Folkets Hus, och i vår trappuppgång bodde Sten och Vendela Karlsson som var aktiva ledare i Unga Örnar. Det klart att även syrran och jag skulle vara med. Tage och Karin Erlandsson var huvudledare, han ordförande i många år. Jag har en filmsnutt från Bommersvik där mammornaa går i sina hattar och vi ungar på styltor. På Ejdern, som går genom slussen kan man skymta Karin.
I bottenvåningen på Folkets Hus hade fackföreningen Metall sina lokaler, men då hade man ingen hum om vad det betydde. I Järna växte mitt medvetande om fackets betydelse. Eftersom jag var ung och framåt blev jag vald till studieledare och på så sätt fick jag åka på en del kurser och blev ganska väl insatt i det fackliga arbetet. Jag såg redan då att det fanns tendenser hos oss i vår avdelning som inte var så bra. Inte så att någon medvetet ville sätta sig på någon annan, eller några andra, det tror jag inte. Ändå upptäckte jag, som var ny och oförbrukad, att kvinnorna i avdelningen, de som arbetade på ålderdomshemmet och i matbespisningen, inte fick komma fram med sina synpunkter. Jag och Sven-Erik anordnade några träffar för kvinnorna där bara de var närvarande tillsammans med oss. Det var mycket lyckat för dem. Då kunde de prata om sina problem. När vår ordförande var med och höll mötet kom de aldrig till skott, alltför ofta var det bara han som talade, och det klart, han var viktig i sammanhanget ty han skulle förhandla för damerna, det var bara det att han aldrig fick rätt information.
Naturligtvis blev vår ordförande, Harry Malmström, mycket förvånad och ledsen för att han inte fått vara med, och visst blev jag förtvivlad; vad hade jag gjort...
Under de år som jag hade insyn i den fackliga verksamheten på avdelningsnivå upplevde jag att vi arbetare hade fått upp våra löner och att arbetarskyddsverksamheten var stark. När Järna gick upp i Södertälje kommun blev Harry huvudskyddsombud i kommunen. Han berättade själv, hur det gick med det arbetet, vid ett tillfälle då jag besökte honom i hans hem. Han var gammal då.
Harrys far var anställd som statare på Håknäs gård. Den stat som fadern fick kunde Harry visa upp för mig. Det gällde för frun att hushålla väl. Ivar Lo Johansson har beskrivit statarens liv i en bokserie där han berättar om föräldrarnas slit, först som statare och sedan som egnahemmare.
När Harrys pappa dog fick sonen lova att fortsätta den fackliga kampen för arbetarna, och det gjorde han också hela sitt arbetsamma liv. Det sista uppdraget var alltså att synliggöra det regelverk som kommunen och deras anställda hade att rätta sig efter. Det blev en pärm med anvisningar, och, berättade Harry med en viss uppgivenhet, den pärmen ställde man upp på den högsta hyllan så att den inte skulle stå i vägen för annat nyttigt.
Jag blev studieorganisatör för tjänstemännen i vår sektion. Vi hade också en studieledare på vår arbetsplats, och den posten fick jag också. En kväll blev vi bjudna av facket att bevista en Cabaré
med Anders Linder. Det var på Hasselbacken intill Skansen på Djurgården, den hette Cabaré Dollargrinet, och handlade om USA:s vana att trycka upp nya pengar. Jag glömmer aldrig Anders sätt att åskådliggöra detta. Efter föreställningen bjöds vi på mat och Anders gick runt och tog folk i hand. När han kom till mig sade jag: - Linder, och han sa: - Angenämt! och gick vidare på konstens vägar. Senare har jag fått klart för mig att Anders är son till Erik Hjalmar Linder, en känd författare och kritiker.
Nu, vid den här tidpunkten började jag fatta att facket pörjade tappa greppet. Harry berättade att han hade ett informationsmöte om arbetarskydd, och då ställde han en klurig fråga på inbjudningsblanketten, han tänkte då att man skulle få lov att ta ner de där undanställda pärmarna.
TCO-facket, som vi alla tillhörde, hade en studiecirkel som man läste över hela landet. Där inbjöds alla att vara med, och många deltagare blev det på vårt jobb, eller, det var inte många som inte var med. Efter den cirkeln skrev jag ett sammandrag och vår gamla chef blev rätt illa berörd. Meningen var att vi tillsammans skulle se över våra rutiner och försöka komma med förslag i verksamheten.
Chefen, Nils Hedlund, stadens stadsingenjör, tyckte nog att vi gått för långt, men byggnadsnämndens ordförande, Lennart Forslund, lugnade honom. Och när jag gått upp till chefen och samtalat med honom, gick han in till sin sekreterare och sa: - Nu är Jerry och jag överens.
Så gick det en tid och vi fick en ny ung chef som inte var lika god att tass med. Alla hade fått gå på en psykologikyrs som kommunen stod för, alla utom en person, Sören Karlåker. Det här gällde bara en dag. Jag gick in till min nya chef, Rolf Skoglund, i egenskap av studieledare. Jag krävde att min medarbetare skulle få gå, men då sa chefen att det inte var lämpligt.
- Se här sa han, och visade på ett schema som satt på väggen, vi är redan efter i tid.
- Men det rör sig bara om en dag, sa jag.
- Hjälper inte, sa han, du ser ju själv här på schemat...
- Vem har gjort schemat, sa jag.
- Det har jag gjort, sa han.
- Då är schemat felgjort sa jag.
Vi kom inte längre, bara det att chefen visat vem som bestämde på vårt jobb. Efter det blev jag utbytt mot en kvinna som alltid varit lojal mot sina chefer. Men jag var fortfarande studieledare i facket, men märkte att luften började gå ur organisationen, eller hade det alltid varit så i Södertälje? det var nog lättare att få med sig medlemmarna i Järna; tills Järna kommun gick upp i Södertälje 1971.
Mättnadskänsla... visst var det just det som Tage Erlander sa om det svenska folkets otro. Nu hade Socialdemokraterna skapat ett välstånd så stort att gemene man inte ville satsa tid på att fortsätta med jämlikhetsarbetet. Och hur har det gått för tanterna i facket, de som inte blev lyssnade till; ja vi vet. På sista tiden har kvinnorna halkat efter och vi har fått ett land som vi inte kan vara stolta över. Jag undrar vad frihetshjälten Engelbrekt, som blev dödad genom ett yxhugg av en yngling av Natt och Dag, skulle ha sagt, och jag undrar vad min arbetskamrat Engelbrekt Segerhjälm skulle sjunga på kamratträffar om han levde. Han som i sin ungdom diktade om sin arbetgivare, bonden i Hölö, som var så snål att han inte ville släppa ifrån sig skiten när han satt på dass...
Studieorganisatören
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Vi satt intill en rödmålad vägg på en lada, det var på väg mot Billsta i Järna. Jag var ung, bara 22 år, min medhjälpare var nog 65, skulle gå i pension vid 67.
Han, Engelbrekt Segerhjelm, var den förste som gav mig insyn i det fackliga arbetet. Naturligtvis hade jag läst om Facket i skolan, men i praktiken var det något helt annat.
Nu har jag insett att det var något stort som hände i vårt land vid sekelskiftet 1900. Det växte fram rörelser som funnits i sin linda, men som inte orkat fram. Nu steg den ena pionjären efter den andra fram och agiterade för sina idéer, och man byggde Folkets Hus där olika rörelser delade på arbete och kostnader i penningar räknat.
1917 byggde man Folkets Hus i Mölnbo, när man byggde gamla Folkets Hus i Södertälje vet jag inte, men däremot var jag med på aktiviteter där redan som barn, eftersom vi bodde på Gulagårn och Folkets Hus låg i kvarteret bredvid. Från vårt köksfönster såg man upp till Folkets Hus, och i vår trappuppgång bodde Sten och Vendela Karlsson som var aktiva ledare i Unga Örnar. Det klart att även syrran och jag skulle vara med. Tage och Karin Erlandsson var huvudledare, han ordförande i många år. Jag har en filmsnutt från Bommersvik där mammornaa går i sina hattar och vi ungar på styltor. På Ejdern, som går genom slussen kan man skymta Karin.
I bottenvåningen på Folkets Hus hade fackföreningen Metall sina lokaler, men då hade man ingen hum om vad det betydde. I Järna växte mitt medvetande om fackets betydelse. Eftersom jag var ung och framåt blev jag vald till studieledare och på så sätt fick jag åka på en del kurser och blev ganska väl insatt i det fackliga arbetet. Jag såg redan då att det fanns tendenser hos oss i vår avdelning som inte var så bra. Inte så att någon medvetet ville sätta sig på någon annan, eller några andra, det tror jag inte. Ändå upptäckte jag, som var ny och oförbrukad, att kvinnorna i avdelningen, de som arbetade på ålderdomshemmet och i matbespisningen, inte fick komma fram med sina synpunkter. Jag och Sven-Erik anordnade några träffar för kvinnorna där bara de var närvarande tillsammans med oss. Det var mycket lyckat för dem. Då kunde de prata om sina problem. När vår ordförande var med och höll mötet kom de aldrig till skott, alltför ofta var det bara han som talade, och det klart, han var viktig i sammanhanget ty han skulle förhandla för damerna, det var bara det att han aldrig fick rätt information.
Naturligtvis blev vår ordförande, Harry Malmström, mycket förvånad och ledsen för att han inte fått vara med, och visst blev jag förtvivlad; vad hade jag gjort...
Under de år som jag hade insyn i den fackliga verksamheten på avdelningsnivå upplevde jag att vi arbetare hade fått upp våra löner och att arbetarskyddsverksamheten var stark. När Järna gick upp i Södertälje kommun blev Harry huvudskyddsombud i kommunen. Han berättade själv, hur det gick med det arbetet, vid ett tillfälle då jag besökte honom i hans hem. Han var gammal då.
Harrys far var anställd som statare på Håknäs gård. Den stat som fadern fick kunde Harry visa upp för mig. Det gällde för frun att hushålla väl. Ivar Lo Johansson har beskrivit statarens liv i en bokserie där han berättar om föräldrarnas slit, först som statare och sedan som egnahemmare.
När Harrys pappa dog fick sonen lova att fortsätta den fackliga kampen för arbetarna, och det gjorde han också hela sitt arbetsamma liv. Det sista uppdraget var alltså att synliggöra det regelverk som kommunen och deras anställda hade att rätta sig efter. Det blev en pärm med anvisningar, och, berättade Harry med en viss uppgivenhet, den pärmen ställde man upp på den högsta hyllan så att den inte skulle stå i vägen för annat nyttigt.
Jag blev studieorganisatör för tjänstemännen i vår sektion. Vi hade också en studieledare på vår arbetsplats, och den posten fick jag också. En kväll blev vi bjudna av facket att bevista en Cabaré
med Anders Linder. Det var på Hasselbacken intill Skansen på Djurgården, den hette Cabaré Dollargrinet, och handlade om USA:s vana att trycka upp nya pengar. Jag glömmer aldrig Anders sätt att åskådliggöra detta. Efter föreställningen bjöds vi på mat och Anders gick runt och tog folk i hand. När han kom till mig sade jag: - Linder, och han sa: - Angenämt! och gick vidare på konstens vägar. Senare har jag fått klart för mig att Anders är son till Erik Hjalmar Linder, en känd författare och kritiker.
Nu, vid den här tidpunkten började jag fatta att facket pörjade tappa greppet. Harry berättade att han hade ett informationsmöte om arbetarskydd, och då ställde han en klurig fråga på inbjudningsblanketten, han tänkte då att man skulle få lov att ta ner de där undanställda pärmarna.
TCO-facket, som vi alla tillhörde, hade en studiecirkel som man läste över hela landet. Där inbjöds alla att vara med, och många deltagare blev det på vårt jobb, eller, det var inte många som inte var med. Efter den cirkeln skrev jag ett sammandrag och vår gamla chef blev rätt illa berörd. Meningen var att vi tillsammans skulle se över våra rutiner och försöka komma med förslag i verksamheten.
Chefen, Nils Hedlund, stadens stadsingenjör, tyckte nog att vi gått för långt, men byggnadsnämndens ordförande, Lennart Forslund, lugnade honom. Och när jag gått upp till chefen och samtalat med honom, gick han in till sin sekreterare och sa: - Nu är Jerry och jag överens.
Så gick det en tid och vi fick en ny ung chef som inte var lika god att tass med. Alla hade fått gå på en psykologikyrs som kommunen stod för, alla utom en person, Sören Karlåker. Det här gällde bara en dag. Jag gick in till min nya chef, Rolf Skoglund, i egenskap av studieledare. Jag krävde att min medarbetare skulle få gå, men då sa chefen att det inte var lämpligt.
- Se här sa han, och visade på ett schema som satt på väggen, vi är redan efter i tid.
- Men det rör sig bara om en dag, sa jag.
- Hjälper inte, sa han, du ser ju själv här på schemat...
- Vem har gjort schemat, sa jag.
- Det har jag gjort, sa han.
- Då är schemat felgjort sa jag.
Vi kom inte längre, bara det att chefen visat vem som bestämde på vårt jobb. Efter det blev jag utbytt mot en kvinna som alltid varit lojal mot sina chefer. Men jag var fortfarande studieledare i facket, men märkte att luften började gå ur organisationen, eller hade det alltid varit så i Södertälje? det var nog lättare att få med sig medlemmarna i Järna; tills Järna kommun gick upp i Södertälje 1971.
Mättnadskänsla... visst var det just det som Tage Erlander sa om det svenska folkets otro. Nu hade Socialdemokraterna skapat ett välstånd så stort att gemene man inte ville satsa tid på att fortsätta med jämlikhetsarbetet. Och hur har det gått för tanterna i facket, de som inte blev lyssnade till; ja vi vet. På sista tiden har kvinnorna halkat efter och vi har fått ett land som vi inte kan vara stolta över. Jag undrar vad frihetshjälten Engelbrekt, som blev dödad genom ett yxhugg av en yngling av Natt och Dag, skulle ha sagt, och jag undrar vad min arbetskamrat Engelbrekt Segerhjälm skulle sjunga på kamratträffar om han levde. Han som i sin ungdom diktade om sin arbetgivare, bonden i Hölö, som var så snål att han inte ville släppa ifrån sig skiten när han satt på dass...
torsdag 21 mars 2013
Tro en fråga om medvetande...
Ateljé Jerry Linder
Den religiöse
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Att vara vid fullt medvetande...
Om din hjärna inte fungerar fullt ut kan du inte uppfatta det som sker runt omkring dig. Du kan inte bilda dig en uppfattning och du vet inte vad du ska tro.
Att tro kan vara något mycket enkelt. Du kanske inte tror att du skall komma levande upp ur vattnet om du hoppar från trean, från trampolinen som sitter tre meter över vttenytan. Du står där länge och väntar men vågar inte ta steget ut i luften. För ca 10 år sedan var jag till sydpolen och badade med mina barnbarn, två pigga flickor i 12-årsåldern. De gick till damernas och jag gick till herrarnas. Man får inte gå i bassängen utan att ha duschat sig och man skall inte ha simbyxorna på sig då man duschar. sålunda tog jag av mig byxorna och när jag kom ut i simhallen och skulle placera plånboken i ett skåp där var jag i den tron att allt var ok. Men jag trodde fel, allt var inte som det skulle, jag hade mina simbyxor kvar i duschrummet.
Jag vet inte om det var någon som såg min fadäs, jag tror inte PanterTanterna Black & White kommit ut ännu och tur var väl det, vad skulle de annars tro. Ja, vad skulle de tro. Men, morfar deras var av en spänstig sort, rent kroppsligt sett, det visade han på femman, den fasta avsatsen ovanför trean. White gick upp på den högsta avsatsen och då måste hennes morfar göra sammalunda. Men hon gick utan prut ner för stegen igen, utan att skämmas, det gjorde inte hennes skäggiga anförvant. Han trodde nog att han skulle komma upp ur vattnet igen, hade gjort det förr när han tog simmagistern, och så tog han steget rakt ut i luften.
Flickan som satt vid basängkanten, badvakten, tyckte det var bra gjort av gubben, ty hon tog mig säkert för en gubbe på 80 år, i alla fall kändes det så. Och Black & White såg stolta ut. Moffa bara skakade på huvudet och gick vidare mot bubbelpoolen där det redan satt en pappa med sin son. Naturligtvis blamerade sig morfar även på denna station och nu var måttet rågat. Det var något om hur morfar tyckte om pojkar, också... de hade alldeles naturligtvis missförstått mig.
Från generation till generation går vissa sanningar vidare. Den nya generationen tror att de vet hur det vr när morfar var ung, och vad morfar trodde att andra trodde före honom. Vi har ett dokumenterat behov av att veta det vi omöjligt kan ha ett begrepp om, och inte vet jag vad Black &White egentligen trodde att jag menade då jag sa något om pojkar också; men jag vet att det inte handlade om sex i alla fall.
Världen är komplex. I alla tider har människor velat veckla ut det som är invecklat. De som har haft tid, som sluppit hårt arbete, prästerna, har haft synpunkter på hur allt är förskaffat. Det finns ristat i sten från Ur, staden som Abram utvandrade från. och författare har skrivit i urgamla urkunder om hur Abram fick sitt nya namn Abraham. Jag tar det kort: Abram hörde en röst, Jahves röst som anmodade honom att göra ett oerhört stort offer; att döda sin son, Isak. Och när hanbevisade sin tro på sin Gud blev han befriad från detta offer, och från den dagen kallas han Abraham, och räknas som stamfader för tre världsreligioner: Judendomen, Kristendomen och Islam.
Abrahams tro på ett hägre väsen gav honom förvissning om att han skulle bli stamfader för ett helt folk. Hans förste son, som Saras hjälpdam, Hagar, födde, motades bort och blev Arabernas stamfader efter Abraham, han hette Ismael.
Människor måste tro för att kunna orientera sig i livet, och när de profana makterna är grymma finns det ett starkt behov av att kapa en god och skyddande kraft, en Herre som är osynlig för dem.
Så har det alltid varit när det gäller de världsliga herrarna, de har befunnit sig långt bort, men deras kommandon har nått ända fram till vanligt folk, till arbetare som skapat det som är gjort av människor.
Inte så stor skillnad alltså, det har alltid funnits människor som har förmedlat ordet som styrt dem.
När nu bankerna tar för sig så att vanligt folk hamnar i en svår situation. När de organ som förr var till folks hjälp och trygghet, inte längre fungerar som förr, hur reagerar vi då. Idag börjar människorna hitta tillbaka till kyrkan igen. Sakta sakta sker en mental förändring och människorna kanske inte tror som förr, men vadå...
Idag har vetenskapen kommit så långt att man med stor förvissning kan säga att det inte finns någon gud i himmelen, men vr finns han då, för han finns väl? Jag tror att han finns i våra hjärnor, att vi blivit medvetna om att det måste vara något som ger sig tillkänna när vi känner oss svaga och utlämnade. Men det finns alltid människor som vill tjäna pengar på folks svaghet, och dessa uppenbarar sig med jämna mellanrum bland kyrkans folk. Vi måste vara med vetna om det, men trots det blir vi tvungna att sälla oss till andra som tror som vi, och det är då vi upplever den helige ande, alltså en kraft från var och en (från våra hjärnor) som ger en synnergieffekt som helar, och får oss att känna oss goda. Inget är större än att känna sig god... själv tycker jag att det var en god handling av Hildemar Lidholm på Nådhammar när han organiserade mjölkströmmen från Vårdinge, i slutet av 1800-talet, till barnen i Stockholm. Med 250 hästar kördes mjölken ut till barnfamiljerna. Naturligtvis blev det vinst för företaget, dvs mjölkbönderna som var anslutna till rörelsen, men Hildemar var större än så, han var den som såg till att kossorna blev befriade från tuberkulos, och därmed fick barnen mjölk som var ren från den hemska sjukdomen.
Hildemar Lidholm var den som såg till att sänka Långsjön (MilkRiver säger Moffa) så att den brukningsbara arealen i MilkRiverValley ökade markant. Likadant gjorde man över hela landet vid den tiden, likaledes när det gäller hela Flodområde 63... idag heter Hildemars rörelse Arla Foods...
Den religiöse
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Att vara vid fullt medvetande...
Om din hjärna inte fungerar fullt ut kan du inte uppfatta det som sker runt omkring dig. Du kan inte bilda dig en uppfattning och du vet inte vad du ska tro.
Att tro kan vara något mycket enkelt. Du kanske inte tror att du skall komma levande upp ur vattnet om du hoppar från trean, från trampolinen som sitter tre meter över vttenytan. Du står där länge och väntar men vågar inte ta steget ut i luften. För ca 10 år sedan var jag till sydpolen och badade med mina barnbarn, två pigga flickor i 12-årsåldern. De gick till damernas och jag gick till herrarnas. Man får inte gå i bassängen utan att ha duschat sig och man skall inte ha simbyxorna på sig då man duschar. sålunda tog jag av mig byxorna och när jag kom ut i simhallen och skulle placera plånboken i ett skåp där var jag i den tron att allt var ok. Men jag trodde fel, allt var inte som det skulle, jag hade mina simbyxor kvar i duschrummet.
Jag vet inte om det var någon som såg min fadäs, jag tror inte PanterTanterna Black & White kommit ut ännu och tur var väl det, vad skulle de annars tro. Ja, vad skulle de tro. Men, morfar deras var av en spänstig sort, rent kroppsligt sett, det visade han på femman, den fasta avsatsen ovanför trean. White gick upp på den högsta avsatsen och då måste hennes morfar göra sammalunda. Men hon gick utan prut ner för stegen igen, utan att skämmas, det gjorde inte hennes skäggiga anförvant. Han trodde nog att han skulle komma upp ur vattnet igen, hade gjort det förr när han tog simmagistern, och så tog han steget rakt ut i luften.
Flickan som satt vid basängkanten, badvakten, tyckte det var bra gjort av gubben, ty hon tog mig säkert för en gubbe på 80 år, i alla fall kändes det så. Och Black & White såg stolta ut. Moffa bara skakade på huvudet och gick vidare mot bubbelpoolen där det redan satt en pappa med sin son. Naturligtvis blamerade sig morfar även på denna station och nu var måttet rågat. Det var något om hur morfar tyckte om pojkar, också... de hade alldeles naturligtvis missförstått mig.
Från generation till generation går vissa sanningar vidare. Den nya generationen tror att de vet hur det vr när morfar var ung, och vad morfar trodde att andra trodde före honom. Vi har ett dokumenterat behov av att veta det vi omöjligt kan ha ett begrepp om, och inte vet jag vad Black &White egentligen trodde att jag menade då jag sa något om pojkar också; men jag vet att det inte handlade om sex i alla fall.
Världen är komplex. I alla tider har människor velat veckla ut det som är invecklat. De som har haft tid, som sluppit hårt arbete, prästerna, har haft synpunkter på hur allt är förskaffat. Det finns ristat i sten från Ur, staden som Abram utvandrade från. och författare har skrivit i urgamla urkunder om hur Abram fick sitt nya namn Abraham. Jag tar det kort: Abram hörde en röst, Jahves röst som anmodade honom att göra ett oerhört stort offer; att döda sin son, Isak. Och när hanbevisade sin tro på sin Gud blev han befriad från detta offer, och från den dagen kallas han Abraham, och räknas som stamfader för tre världsreligioner: Judendomen, Kristendomen och Islam.
Abrahams tro på ett hägre väsen gav honom förvissning om att han skulle bli stamfader för ett helt folk. Hans förste son, som Saras hjälpdam, Hagar, födde, motades bort och blev Arabernas stamfader efter Abraham, han hette Ismael.
Människor måste tro för att kunna orientera sig i livet, och när de profana makterna är grymma finns det ett starkt behov av att kapa en god och skyddande kraft, en Herre som är osynlig för dem.
Så har det alltid varit när det gäller de världsliga herrarna, de har befunnit sig långt bort, men deras kommandon har nått ända fram till vanligt folk, till arbetare som skapat det som är gjort av människor.
Inte så stor skillnad alltså, det har alltid funnits människor som har förmedlat ordet som styrt dem.
När nu bankerna tar för sig så att vanligt folk hamnar i en svår situation. När de organ som förr var till folks hjälp och trygghet, inte längre fungerar som förr, hur reagerar vi då. Idag börjar människorna hitta tillbaka till kyrkan igen. Sakta sakta sker en mental förändring och människorna kanske inte tror som förr, men vadå...
Idag har vetenskapen kommit så långt att man med stor förvissning kan säga att det inte finns någon gud i himmelen, men vr finns han då, för han finns väl? Jag tror att han finns i våra hjärnor, att vi blivit medvetna om att det måste vara något som ger sig tillkänna när vi känner oss svaga och utlämnade. Men det finns alltid människor som vill tjäna pengar på folks svaghet, och dessa uppenbarar sig med jämna mellanrum bland kyrkans folk. Vi måste vara med vetna om det, men trots det blir vi tvungna att sälla oss till andra som tror som vi, och det är då vi upplever den helige ande, alltså en kraft från var och en (från våra hjärnor) som ger en synnergieffekt som helar, och får oss att känna oss goda. Inget är större än att känna sig god... själv tycker jag att det var en god handling av Hildemar Lidholm på Nådhammar när han organiserade mjölkströmmen från Vårdinge, i slutet av 1800-talet, till barnen i Stockholm. Med 250 hästar kördes mjölken ut till barnfamiljerna. Naturligtvis blev det vinst för företaget, dvs mjölkbönderna som var anslutna till rörelsen, men Hildemar var större än så, han var den som såg till att kossorna blev befriade från tuberkulos, och därmed fick barnen mjölk som var ren från den hemska sjukdomen.
Hildemar Lidholm var den som såg till att sänka Långsjön (MilkRiver säger Moffa) så att den brukningsbara arealen i MilkRiverValley ökade markant. Likadant gjorde man över hela landet vid den tiden, likaledes när det gäller hela Flodområde 63... idag heter Hildemars rörelse Arla Foods...
tisdag 19 mars 2013
För dem som äro svaga i tron...
Ateljé Jerry Linder
Preventivmedel
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Har just sett SVT.play på min dataskärm...
En påve är vald, en italienare från Argentina, en grabb från en enkel arbetares familj, en Fransikus.
För tio år sedan blev jag bjuden på en resa till Rom; jag hade önskat mig det. Jag åkte med mina två döttrar, och målet var naturligtvis att se och uppleva Peterskyrkan och Petersplatsen i stort.
Vi skulle först gå till Sixtinska kapellet, men där var så lång kö så vi valde att gå alla trappor upp i Peterskyrkan. Först med hiss och sedan vidare i en trappa som blev smalare och svårare att gå i eftersom taket var låkt och lutade regält. Men vi kom flämtande upp till balkongen högst upp där man kan gå runt spiran. Jag tog några kort med min nya kamera så att man kunde se att mina döttrar varit där. Sedan lånade jag ut kameran till min dotter som genast tryckte på en knapp som låste kameran.
Jag hade naturligt vis tänkt mig att ta kort på Rom medan vi gick varvet runt, men så inträffade något som jag inte kunnat räkna ut i förväg; jag såg en svartklädd man gå på ett terasstak där det hängde tvätt. Han gick där alldeles ensam fastän han hade folk i sikte, och han gick och gick. Fram och tillbaka släntrade han sakta fram och tillbaka, det syntes, tyckte jag, att han tänkte djupt på något som plågade honom.
När jag sedan kom hem kunde jag inte glömma den ensamma prästen, eller var han biskop, där han gick och var vankelmodig.
Min hjärna bearbetade de här minuterna som jag såg honom i Rom och när jag vaknade nästa morgon hade följande hänt:
En ung präst i Peru stod framför altaret i en liten församlingskyrka. Han hade tagit av sig sin ämbetsdräkt och fumlade med något som han hade i fickan. Han var märkbart mycket nervös och tänkte på sin biskop i Rom och den helige Fadern. Som vi alla vet har den Heliga Stolen alltid varit emot priventivmedel, och den Påve som sitter på stolen tillåter inte prästerna att välsigna dessa medel som befriar kvinnorna i församlingen från den fruktan de har när deras män kräver att få sitt.
Nu har prästen fått fram det han letat efter och raskt trär han två kondomer på de långa ljusen i gyllene stakar som står på altaret. Han böjer knä och ber till sin Gud och fäller några tårar, sedan står han upp och går raskt ut ur kyrkan.
En konstig dröm, hur svårt kan det vara att få tänka fritt? Tydligen mycket svårt när en preventiv tanke är förbjuden.
På takterassen i Rom gick den biskop som prästen i Peru lyder under, och nu, när han i alla år varit sin Påve trogen, har han börjat tvivla. Hur skall han nu göra...ja, vad gör man...
Hur kan en människa som älskar människor vara så grym, tänker jag först. Sedan börjar en annan tanke gro i min stackars hjärna, mitt alter ego. Tänk om Påven, kyrkans överhuvud, och skarpaste hjärna, kan tänka längre än jag som inte gått i någon högskola, bara gymnasium och haft själva livet som skola. Tänk om han som själv haft en profan fader i sin barndom, en person som bestämde över allt, men som det senare visat sig också hade en hövding som bestämde över honom, som hade en överhet och ytterligare en överhet. Genom livet når vi allt högre i vårt medvetande, där vårt medvetande finns i vår hjärna, och i våra medmänniskors hjärnor, i vårt kollektiva medvetande.
Visst är det enkelt att se det så att det till slut måste finnas en som står under den som ingen ser: den Heliga fadern, Papa, Påven, färmedlaren av livets visdom.
Påven är då Guds tjänare och likväl allas tjänare. Påvens medvetande skall leda oss alla rätt, alla som tillhör hans kyrka. Hans rättesnöre är den heliga skrift som berättar om Jesus och Apostlarna. Skriften
tillkom 100 år efter Jesus födelse och den beskriver det tillfälle då den unga Jesus blev Kristus och började predika. Det var då Johannes döpte honom i floden Jordan. Från den stunden var han utvald att föra den kristna fanan högt.
På jorden fanns då många andra helig män inom var sitt kulturområde, Jesus kristus var korad att få sitt fäste i Rom, och den lärljungen som han byggde sin tilltro till var Simon Petrus, den apostel som kom att förneka honom tre gånger innan hanen gol. Men Petrus blev hans trogna efterföljare och ligger nu i den heliga kryptan i S:t Peterskyrkan.
Den nya påven, pojken från arbetarhemmet, som tog sig samma namn som Påve, som den fattiga munken, Fransiskus, och som sannorlikt har gett ett stort landområde invid Stilla havet sitt namn,
San Fransisko, där mina gener bor hos FiaKanKälv, mitt andra barnbarn som gett mig mitt skrivarnamn Moffa. Att det sedan blev MoffaFridolin beror på att jag ville vara ensam på nätet med mitt namn, och så är det just nu.
Fransisko, den nya påven som är den som de flesta kardinalerna tror på, lär vara den som vill att alla fattiga skall ha ett bra liv. Man kan säga att han är liberal på den punkten, men han är konservativ när det gäller prästen i Peru. Hur kan man förstå det, är hans tankeförmåga så mycket skarpare än min och mina närmaste vänner. Varför skall ungdomarna inte använda priventivmedel. Är det för att han måste säga ifrån när måttet är rågat. Har vi passerat sexgränsen. Redan de tio budorden förmanar oss att älska vår hustru och nöja oss med det. Det är på Moses tid...
För det första: Vem är Gud? Guld och Gud, så lika orden är för det beständiga. Solen är gul då hon står rakt upp på himlen. Många kulturer har hyllat solen som en gud. Men nu är det ordet, logos.
Varför vill inte kyrkan att ungdomar skall använda kondomer att skydda sig med? Dels för att det inte skall bli oplanerade barn, dels för att könssjukdomar inte skall spridas. Kan prästen i Peru ha fel där han arbetar för människornas väl i sin församling. Han om någon ser hur kvinnor lider; ett foster i magen och en unge på armen och en i handen, och så det där med hennes make som måste ha bekräftelse; och så säger Påven bara nej...nej...nej. Hur tänker han, som sagt var.
Kan det vara så att religionen är en rörelse som skrider fram mycket långsammare än allt annat i vår kultur. Den tid som vi vanliga dödliga kan överblicka är så kort. De som gått i klosterskolor och de som lärt sig till prästämbetet och sedan tjänat kyrkan i många år och blivit biskopar, har fått tillfälle att studera de heliga skrifterna långt tillbaka i tiden. Helig, helig, vad betyder helig? Helande eller innefattar helheten, skulle jag tro. De skriftlärda som sett bakåt kan förmodligen bäst blicka framåt, i alla fall brukar man säga så. Men det är också insividuellt.
Vad betyder ord som Ande, själ och kropp, eller Fadern och Sonen och den helige ande?
Anden är nog den kraft som finns i en människa, en församling eller hela Kyrkan. Själen är den enhet som fattar beslut, som ser bakåt och kan blicka framåt. Kropen, ja i den kristna religionen sägs Jesus Kristus vara Kyrkan. Fadern är den som vet och den helige ande är den kraft som får allt att fungera logiskt, att allt har sin gång.
Knullgummi, två stycken trädde prästen i Peru på höga ljus i gyllne stakar. Han gjorde det i förtvivlan precis så som Jesus då han blivit kristnad och hela livet därefter, ett kort liv då han måste strida mot de skriftlärda. Hans vånda var stor ända tills han stod där på berget och inväntade sin uppgradering, till att bli både människa och gud.
Men gud är logos, är ordet, är den saga som varje barn måste lära sig, vilket han bor i en kristen, eller taoistisk familj, en Romersk katolsk eller Ortodox kyrka, ja samma mönster måste följas i alla hem om barnet skall bli väl anpassat till sin stam.
Kan det vara så att det inte är meningen att människorna skall ha frihet att njuta av sexualiteten i det mått som gäller idag. Är det kanske så att alltför många faktiskt lider under tvånget att inte kunna säga nej. Det som händer nu, och har hänt under efterkrigstiden är egentligen promiskuöst sett ur den rättrognes synpunkt, inte bara för att missunna människorna, utan för att inta en priventiv ståndpunkt
som är fullt synklig von oben. Flickorna måste skonas; kanske de är för unga för att själva förstå.
Prästen/Biskopen på taket i Rom, lider med prästen i Peru, men också med människorna. Han har börjat tvivla på sin chef, sin "pappa", och nu måste han fatta beslut, vad skall alla kardinalerna säga, och hur är det med Påven själv, det får vi aldrig veta. gott nog om han har för avsikt att skydda dem som tillhör en lägre klass. Det viktiga är kanske att Fransiskus vet att den som är född där nere, liksom Jesus själv, kan bli störst i den allmännerliga kyrkan.
Så en dröm som Moffa fått uppleva:
De tre vise männen kom galloperande på sina kameler. De orienterade sig efter den stjärna som vi kallar Betlehems Stjärna. Ljuset från denna energikälla rör sig i en spiral och består av trenne nyanser. Det är blått ljus, gult ljus och rött ljus. Vad som särskiljer denna stjärna från alla andra är att det röda ljuset rör sig runt de andra strålarna, men inte kontinuerligt utan mera som Kungsmantrat i den buddistiska vishetsläran: Aaauuuumm. aaauuumm. Det röda ljuset kommer svepande och försvinner, så blir det bara blått och gult, så kommer det röda igen.
När de tre ljusbringarna träder in i stallet där det nyfödda Jesusbarnet ligger i krubban där åsnan står och äter, blir Maria helt förskräckt, och Josef ställer sig vid hennes sida, precis som ärkeängeln har uppmanat honom att göra. En av ljusbärarna tar då fram en påse ur vilken han plockar upp ett chips, ett Kristuschips i form av ett oblat som han ger till Maria.
En annan av ljusbringarna tar till orda och säger: Vi har kommit från ett land där man kunnat se att världen behöver en representant för den kristna tankesmedjan, och vi har valt ut er två (vänder sig mot Josef och Maria) som har ett pragmatiskt sinnelag. Ni är båda judar, men er son kommer att bli en kristen.
Maria tar emot Kristuschipset och lovar att tänka på saken, och de tre vise männen tackar och ger sig av hemåt. Efter två sömnlösa nätter ger hon sitt barn den oblat som hon förstår måste bli den ledstjärnan som hennes son och hon själv måste följa. Logos har blivit elektromagnetsik logik...
Preventivmedel
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Har just sett SVT.play på min dataskärm...
En påve är vald, en italienare från Argentina, en grabb från en enkel arbetares familj, en Fransikus.
För tio år sedan blev jag bjuden på en resa till Rom; jag hade önskat mig det. Jag åkte med mina två döttrar, och målet var naturligtvis att se och uppleva Peterskyrkan och Petersplatsen i stort.
Vi skulle först gå till Sixtinska kapellet, men där var så lång kö så vi valde att gå alla trappor upp i Peterskyrkan. Först med hiss och sedan vidare i en trappa som blev smalare och svårare att gå i eftersom taket var låkt och lutade regält. Men vi kom flämtande upp till balkongen högst upp där man kan gå runt spiran. Jag tog några kort med min nya kamera så att man kunde se att mina döttrar varit där. Sedan lånade jag ut kameran till min dotter som genast tryckte på en knapp som låste kameran.
Jag hade naturligt vis tänkt mig att ta kort på Rom medan vi gick varvet runt, men så inträffade något som jag inte kunnat räkna ut i förväg; jag såg en svartklädd man gå på ett terasstak där det hängde tvätt. Han gick där alldeles ensam fastän han hade folk i sikte, och han gick och gick. Fram och tillbaka släntrade han sakta fram och tillbaka, det syntes, tyckte jag, att han tänkte djupt på något som plågade honom.
När jag sedan kom hem kunde jag inte glömma den ensamma prästen, eller var han biskop, där han gick och var vankelmodig.
Min hjärna bearbetade de här minuterna som jag såg honom i Rom och när jag vaknade nästa morgon hade följande hänt:
En ung präst i Peru stod framför altaret i en liten församlingskyrka. Han hade tagit av sig sin ämbetsdräkt och fumlade med något som han hade i fickan. Han var märkbart mycket nervös och tänkte på sin biskop i Rom och den helige Fadern. Som vi alla vet har den Heliga Stolen alltid varit emot priventivmedel, och den Påve som sitter på stolen tillåter inte prästerna att välsigna dessa medel som befriar kvinnorna i församlingen från den fruktan de har när deras män kräver att få sitt.
Nu har prästen fått fram det han letat efter och raskt trär han två kondomer på de långa ljusen i gyllene stakar som står på altaret. Han böjer knä och ber till sin Gud och fäller några tårar, sedan står han upp och går raskt ut ur kyrkan.
En konstig dröm, hur svårt kan det vara att få tänka fritt? Tydligen mycket svårt när en preventiv tanke är förbjuden.
På takterassen i Rom gick den biskop som prästen i Peru lyder under, och nu, när han i alla år varit sin Påve trogen, har han börjat tvivla. Hur skall han nu göra...ja, vad gör man...
Hur kan en människa som älskar människor vara så grym, tänker jag först. Sedan börjar en annan tanke gro i min stackars hjärna, mitt alter ego. Tänk om Påven, kyrkans överhuvud, och skarpaste hjärna, kan tänka längre än jag som inte gått i någon högskola, bara gymnasium och haft själva livet som skola. Tänk om han som själv haft en profan fader i sin barndom, en person som bestämde över allt, men som det senare visat sig också hade en hövding som bestämde över honom, som hade en överhet och ytterligare en överhet. Genom livet når vi allt högre i vårt medvetande, där vårt medvetande finns i vår hjärna, och i våra medmänniskors hjärnor, i vårt kollektiva medvetande.
Visst är det enkelt att se det så att det till slut måste finnas en som står under den som ingen ser: den Heliga fadern, Papa, Påven, färmedlaren av livets visdom.
Påven är då Guds tjänare och likväl allas tjänare. Påvens medvetande skall leda oss alla rätt, alla som tillhör hans kyrka. Hans rättesnöre är den heliga skrift som berättar om Jesus och Apostlarna. Skriften
tillkom 100 år efter Jesus födelse och den beskriver det tillfälle då den unga Jesus blev Kristus och började predika. Det var då Johannes döpte honom i floden Jordan. Från den stunden var han utvald att föra den kristna fanan högt.
På jorden fanns då många andra helig män inom var sitt kulturområde, Jesus kristus var korad att få sitt fäste i Rom, och den lärljungen som han byggde sin tilltro till var Simon Petrus, den apostel som kom att förneka honom tre gånger innan hanen gol. Men Petrus blev hans trogna efterföljare och ligger nu i den heliga kryptan i S:t Peterskyrkan.
Den nya påven, pojken från arbetarhemmet, som tog sig samma namn som Påve, som den fattiga munken, Fransiskus, och som sannorlikt har gett ett stort landområde invid Stilla havet sitt namn,
San Fransisko, där mina gener bor hos FiaKanKälv, mitt andra barnbarn som gett mig mitt skrivarnamn Moffa. Att det sedan blev MoffaFridolin beror på att jag ville vara ensam på nätet med mitt namn, och så är det just nu.
Fransisko, den nya påven som är den som de flesta kardinalerna tror på, lär vara den som vill att alla fattiga skall ha ett bra liv. Man kan säga att han är liberal på den punkten, men han är konservativ när det gäller prästen i Peru. Hur kan man förstå det, är hans tankeförmåga så mycket skarpare än min och mina närmaste vänner. Varför skall ungdomarna inte använda priventivmedel. Är det för att han måste säga ifrån när måttet är rågat. Har vi passerat sexgränsen. Redan de tio budorden förmanar oss att älska vår hustru och nöja oss med det. Det är på Moses tid...
För det första: Vem är Gud? Guld och Gud, så lika orden är för det beständiga. Solen är gul då hon står rakt upp på himlen. Många kulturer har hyllat solen som en gud. Men nu är det ordet, logos.
Varför vill inte kyrkan att ungdomar skall använda kondomer att skydda sig med? Dels för att det inte skall bli oplanerade barn, dels för att könssjukdomar inte skall spridas. Kan prästen i Peru ha fel där han arbetar för människornas väl i sin församling. Han om någon ser hur kvinnor lider; ett foster i magen och en unge på armen och en i handen, och så det där med hennes make som måste ha bekräftelse; och så säger Påven bara nej...nej...nej. Hur tänker han, som sagt var.
Kan det vara så att religionen är en rörelse som skrider fram mycket långsammare än allt annat i vår kultur. Den tid som vi vanliga dödliga kan överblicka är så kort. De som gått i klosterskolor och de som lärt sig till prästämbetet och sedan tjänat kyrkan i många år och blivit biskopar, har fått tillfälle att studera de heliga skrifterna långt tillbaka i tiden. Helig, helig, vad betyder helig? Helande eller innefattar helheten, skulle jag tro. De skriftlärda som sett bakåt kan förmodligen bäst blicka framåt, i alla fall brukar man säga så. Men det är också insividuellt.
Vad betyder ord som Ande, själ och kropp, eller Fadern och Sonen och den helige ande?
Anden är nog den kraft som finns i en människa, en församling eller hela Kyrkan. Själen är den enhet som fattar beslut, som ser bakåt och kan blicka framåt. Kropen, ja i den kristna religionen sägs Jesus Kristus vara Kyrkan. Fadern är den som vet och den helige ande är den kraft som får allt att fungera logiskt, att allt har sin gång.
Knullgummi, två stycken trädde prästen i Peru på höga ljus i gyllne stakar. Han gjorde det i förtvivlan precis så som Jesus då han blivit kristnad och hela livet därefter, ett kort liv då han måste strida mot de skriftlärda. Hans vånda var stor ända tills han stod där på berget och inväntade sin uppgradering, till att bli både människa och gud.
Men gud är logos, är ordet, är den saga som varje barn måste lära sig, vilket han bor i en kristen, eller taoistisk familj, en Romersk katolsk eller Ortodox kyrka, ja samma mönster måste följas i alla hem om barnet skall bli väl anpassat till sin stam.
Kan det vara så att det inte är meningen att människorna skall ha frihet att njuta av sexualiteten i det mått som gäller idag. Är det kanske så att alltför många faktiskt lider under tvånget att inte kunna säga nej. Det som händer nu, och har hänt under efterkrigstiden är egentligen promiskuöst sett ur den rättrognes synpunkt, inte bara för att missunna människorna, utan för att inta en priventiv ståndpunkt
som är fullt synklig von oben. Flickorna måste skonas; kanske de är för unga för att själva förstå.
Prästen/Biskopen på taket i Rom, lider med prästen i Peru, men också med människorna. Han har börjat tvivla på sin chef, sin "pappa", och nu måste han fatta beslut, vad skall alla kardinalerna säga, och hur är det med Påven själv, det får vi aldrig veta. gott nog om han har för avsikt att skydda dem som tillhör en lägre klass. Det viktiga är kanske att Fransiskus vet att den som är född där nere, liksom Jesus själv, kan bli störst i den allmännerliga kyrkan.
Så en dröm som Moffa fått uppleva:
De tre vise männen kom galloperande på sina kameler. De orienterade sig efter den stjärna som vi kallar Betlehems Stjärna. Ljuset från denna energikälla rör sig i en spiral och består av trenne nyanser. Det är blått ljus, gult ljus och rött ljus. Vad som särskiljer denna stjärna från alla andra är att det röda ljuset rör sig runt de andra strålarna, men inte kontinuerligt utan mera som Kungsmantrat i den buddistiska vishetsläran: Aaauuuumm. aaauuumm. Det röda ljuset kommer svepande och försvinner, så blir det bara blått och gult, så kommer det röda igen.
När de tre ljusbringarna träder in i stallet där det nyfödda Jesusbarnet ligger i krubban där åsnan står och äter, blir Maria helt förskräckt, och Josef ställer sig vid hennes sida, precis som ärkeängeln har uppmanat honom att göra. En av ljusbärarna tar då fram en påse ur vilken han plockar upp ett chips, ett Kristuschips i form av ett oblat som han ger till Maria.
En annan av ljusbringarna tar till orda och säger: Vi har kommit från ett land där man kunnat se att världen behöver en representant för den kristna tankesmedjan, och vi har valt ut er två (vänder sig mot Josef och Maria) som har ett pragmatiskt sinnelag. Ni är båda judar, men er son kommer att bli en kristen.
Maria tar emot Kristuschipset och lovar att tänka på saken, och de tre vise männen tackar och ger sig av hemåt. Efter två sömnlösa nätter ger hon sitt barn den oblat som hon förstår måste bli den ledstjärnan som hennes son och hon själv måste följa. Logos har blivit elektromagnetsik logik...
Från blomma till blomma...
Ateljé Jerry Linder
Humlan
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Det kom en man från Gnesta...
Det vill säga, han kom med tåget från Gnesta station. Han for frekvent mellan stationerna, ja ända från huvudstaden där han ibland gick in i S:ta Klara Kyrka av någon underlig anledning; han var ju annars inte särskilt kyrksam.
Nåja, nog gick han då och då och satte sig bredvid vaktmästaren i S:ta Ragnhilds kyrka i Södertälje. Det hade blivit en vana, och för det mesta satt det en person där och räknade antalet besökare. Det blev ofta intressanta samtal som han bar med sig. En gång dök det upp en gammal person som kunde berätta om hur kyrkan byggts ut under årens lopp.
Men det finns flera kyrkor i Södertälje, somliga är borta men dykt upp igen i nytt format. Jag minns Missionskyrkan ovanför Polishuset mitt emot Cykellinkan, den kyrkan finns numera längst upp på Dalgatan (Mammas Gata), där vi spelade kula och där min bästis och jag sålde morgontidningar på en sträcka som hette Kvarnbergasträckan. Dit har jag också varit och bekantat mig med en präst som bjöd mig att komma tillbaka när helst jag ville komma.
Pingstkyrkan har en verksamhet i Viksäter som jag gillar skarpt: en secondhandbutik där man har ett bibliotek där man kan ta böcker med sig och betala för en billig slant. Där kan man också köpa kaffe och något gott tilltugg; också särskilt billigt. Bäst av allt är de samtal som man kan bli delaktig i tillsammans med andra pensionerade herrar, som alla har något speciellt intresse som de gärna berättar om. En samlar på Bigglesböcker, ett litterärt område som han delar med många gamla "pojkar", och en är särskilt intresserad av glas. Så har vi en man i keps som har erfarenheter från arbetsslivet som han delar med mig; han är mätningsingenjör, eller något liknande. Ja det finns flera, mycket trevliga människor som man längtar efter att få träffa.
Annars handlar det om något stort i modern tid. Folk lämnar bort sina gamla men användbara prylar, och köper något tillbaka för en billig penning. Inkomsterna från verksamheten går till mission i Afrika, bland annat till en yrkesskola för pojkar i Burkina Faso som ligger innanför Benin som förr hete Dahomy, ett smalt land som går från havet och in i landet. Dahomey lär vara jazzens hemvisst, och där fanns de äkta amazonerna, kvinnliga krigare som vaktade kungens slott.
Tveta kyrka ligger vid Måsnaren och Tveta Gård. När jag var grabb åkte pappa och jag skidor förbi där på väg mot vårt sommartorp på andra sidan Lanaren. 1978 fick Södertälje en prost med samma efternamn som jag; Linder. Han tjänstgjorde i Tveta församling och stadsförsamlingen. Han bodde i huset mitt emot kyrkan vid den tiden då kyrkan brann och huset mitt emot. Det gjorde att familjen Linder måste flytta ut till Geneta. Prosten Linder har ättlingar kvar i Södertälje, bland andra Nils Linder som är ordförande i Kulturhistoriska Föreningen i Södertälje.
Spiran på Tveta Kyrka är inmätt från ett antal triangelpunkter i Södertälje kartsystem som triangelpunkt nummer 12. Vid ett tillfälle har jag varit där och rekognocera för en ny mätning där ett antal nya punkter skulle mätas in. Dessa punkter markeras med en kon på ett tvåtumrör. En sådan punkt sitter på Astraskorsten. Prototypen sitter på Majtorps vattentorn, och ett sitter på Järna Vattentorn.
Nedanför vattentornet i Järna har vi kyrkans församlingshem och på andra sidan vägen har vi Överjärna kyrka där kyrkoherde Ivan Giertz var verksam till helt nyligen; nu jobbar han i S:ta klara Kyrka.
Jag hade flera samtal med Ivan, och han berättade att man vandrade till Hölö på en pilgrimsfärd.
Min tanke växte fram kring en sådan pilgrimsfärd, men då från huvudstaden mot Nådhammar som ligger mitt i Flodområde 63. Från nådhammar gick en mjölkström på järnvägen upp till Huvudstaden, där 250 hästar bringade mjölken vidare till Stockholmsbarnen. Snart exporterade man mjölk till hela världen, till Världens Barn
Min pilgrimsfärd går mot Nådhammar där en rad intressanta personer har bott och verkat, men jag vill dessutom leda tankarna vidare från Flodområde 63 till länderna i Afrika, helst då till det forna Dahomey där unga flickor blir okristligt behandlade.
I Mölnbo finns ett missionskapell som har ett systerkapell i Gnesta. Vårdinge Kyrka ligger där emellan. Vårdinge Hembygdsförenings grundare, Torsten Zetterqvist, var kyrkoherde i Vårdinge socken, hans brorson är vår gamla kyrkoherde Håkan Zetterqvist i Södertälje och Tveta församlingar.
En pilgrimsfärd, med tåg från S:ta Klara, och promenad genom Södertälje stad upp till Torekällberget, är bara det en fin utflyckt, eller skall vi ta den tvärt om. Vi kan ta vår pilgrimsfärd i flera etapper där den blir tuffare och tuffare. Den tuffaste går från Trosa till Dahomey.
Nåväl vi kan följa jazzens väg över Haiti till New Orleans, och med Luis Armstrong vidare norrut till New York och över Atlanten till Europa och Sverige. När jazzkillarna gick ut från vår ungdomsgård gick vi in på Dalgården och spelade Skiffle m.m.. Nu är jazzen tillbaka igen...
Vår Pilgrimsfärd kunde vara en Jazzens färd från Tveta på Sörmlandsleden till Järna och vidare på trampade stigar med svängiga toner i lurarna tills vi är framme vid Abbe´s i Mölnbo. Rast vila.
Här börjar en ny etapp, Sockenvandringen där du får information om Mejerigårdarna i lurarna. Kanske har General Pedal då ordnat med uthyrning av cyklar så att rörelsen flyter snabbt mot Flodområde 63 i Gnesta där båtar fraktar pilgrimmer vidare från sjö till sjö och slutligen lämnar Trosa hamn bakom sig, ut mot den stora farleden mot fjärran land...
Det finns ett talesätt att en humla egentligen inte skulle kunna flyga, den är inte byggd så. Men...
ändå flyger den. På samma sätt finns det en legend om Gallileo Gallilei som fick utegångsförbud av påven för att han höll på Kopernicus idé om att jorden inte var världens centrum; han lär ha sagt:
- Ändå rör den sig. Han menade jorden då.
När det gäller min kyrksamhet kan man undra varför jag rört mig från kyrka till kyrka. Började som femåring i Missionskyrkan och konverterade till Frälsningsarmen. Höll på att gå ur stadskyrkan för att slippa morgonstund i läroverkets aula, men blev kär i en tös som fanns där i samma bänkrad.
Våra barn döptes inte, bara några barnbarn döptes och konfirmerades i kyrkan, andra "döptes" av mig hemma i trädgården. Mitt barnbarnsbarns morfar är själv präst och dopförrättare när barnet inlämmades i församlingen; hur skall jag få visshet om min egen tro. Jag tror ej, men...ändå tror jag...
Ett bildspel med nedslag här och där med hälften profana miljöer och hälften sakrala. Det är inte säkert att de gängse sakrala bilderna är de som ger störst förvissning att det finns en logisk makt.
Klassisk musik och Jazz klingar lika förföriskt i mina öron...
Humlan
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Det kom en man från Gnesta...
Det vill säga, han kom med tåget från Gnesta station. Han for frekvent mellan stationerna, ja ända från huvudstaden där han ibland gick in i S:ta Klara Kyrka av någon underlig anledning; han var ju annars inte särskilt kyrksam.
Nåja, nog gick han då och då och satte sig bredvid vaktmästaren i S:ta Ragnhilds kyrka i Södertälje. Det hade blivit en vana, och för det mesta satt det en person där och räknade antalet besökare. Det blev ofta intressanta samtal som han bar med sig. En gång dök det upp en gammal person som kunde berätta om hur kyrkan byggts ut under årens lopp.
Men det finns flera kyrkor i Södertälje, somliga är borta men dykt upp igen i nytt format. Jag minns Missionskyrkan ovanför Polishuset mitt emot Cykellinkan, den kyrkan finns numera längst upp på Dalgatan (Mammas Gata), där vi spelade kula och där min bästis och jag sålde morgontidningar på en sträcka som hette Kvarnbergasträckan. Dit har jag också varit och bekantat mig med en präst som bjöd mig att komma tillbaka när helst jag ville komma.
Pingstkyrkan har en verksamhet i Viksäter som jag gillar skarpt: en secondhandbutik där man har ett bibliotek där man kan ta böcker med sig och betala för en billig slant. Där kan man också köpa kaffe och något gott tilltugg; också särskilt billigt. Bäst av allt är de samtal som man kan bli delaktig i tillsammans med andra pensionerade herrar, som alla har något speciellt intresse som de gärna berättar om. En samlar på Bigglesböcker, ett litterärt område som han delar med många gamla "pojkar", och en är särskilt intresserad av glas. Så har vi en man i keps som har erfarenheter från arbetsslivet som han delar med mig; han är mätningsingenjör, eller något liknande. Ja det finns flera, mycket trevliga människor som man längtar efter att få träffa.
Annars handlar det om något stort i modern tid. Folk lämnar bort sina gamla men användbara prylar, och köper något tillbaka för en billig penning. Inkomsterna från verksamheten går till mission i Afrika, bland annat till en yrkesskola för pojkar i Burkina Faso som ligger innanför Benin som förr hete Dahomy, ett smalt land som går från havet och in i landet. Dahomey lär vara jazzens hemvisst, och där fanns de äkta amazonerna, kvinnliga krigare som vaktade kungens slott.
Tveta kyrka ligger vid Måsnaren och Tveta Gård. När jag var grabb åkte pappa och jag skidor förbi där på väg mot vårt sommartorp på andra sidan Lanaren. 1978 fick Södertälje en prost med samma efternamn som jag; Linder. Han tjänstgjorde i Tveta församling och stadsförsamlingen. Han bodde i huset mitt emot kyrkan vid den tiden då kyrkan brann och huset mitt emot. Det gjorde att familjen Linder måste flytta ut till Geneta. Prosten Linder har ättlingar kvar i Södertälje, bland andra Nils Linder som är ordförande i Kulturhistoriska Föreningen i Södertälje.
Spiran på Tveta Kyrka är inmätt från ett antal triangelpunkter i Södertälje kartsystem som triangelpunkt nummer 12. Vid ett tillfälle har jag varit där och rekognocera för en ny mätning där ett antal nya punkter skulle mätas in. Dessa punkter markeras med en kon på ett tvåtumrör. En sådan punkt sitter på Astraskorsten. Prototypen sitter på Majtorps vattentorn, och ett sitter på Järna Vattentorn.
Nedanför vattentornet i Järna har vi kyrkans församlingshem och på andra sidan vägen har vi Överjärna kyrka där kyrkoherde Ivan Giertz var verksam till helt nyligen; nu jobbar han i S:ta klara Kyrka.
Jag hade flera samtal med Ivan, och han berättade att man vandrade till Hölö på en pilgrimsfärd.
Min tanke växte fram kring en sådan pilgrimsfärd, men då från huvudstaden mot Nådhammar som ligger mitt i Flodområde 63. Från nådhammar gick en mjölkström på järnvägen upp till Huvudstaden, där 250 hästar bringade mjölken vidare till Stockholmsbarnen. Snart exporterade man mjölk till hela världen, till Världens Barn
Min pilgrimsfärd går mot Nådhammar där en rad intressanta personer har bott och verkat, men jag vill dessutom leda tankarna vidare från Flodområde 63 till länderna i Afrika, helst då till det forna Dahomey där unga flickor blir okristligt behandlade.
I Mölnbo finns ett missionskapell som har ett systerkapell i Gnesta. Vårdinge Kyrka ligger där emellan. Vårdinge Hembygdsförenings grundare, Torsten Zetterqvist, var kyrkoherde i Vårdinge socken, hans brorson är vår gamla kyrkoherde Håkan Zetterqvist i Södertälje och Tveta församlingar.
En pilgrimsfärd, med tåg från S:ta Klara, och promenad genom Södertälje stad upp till Torekällberget, är bara det en fin utflyckt, eller skall vi ta den tvärt om. Vi kan ta vår pilgrimsfärd i flera etapper där den blir tuffare och tuffare. Den tuffaste går från Trosa till Dahomey.
Nåväl vi kan följa jazzens väg över Haiti till New Orleans, och med Luis Armstrong vidare norrut till New York och över Atlanten till Europa och Sverige. När jazzkillarna gick ut från vår ungdomsgård gick vi in på Dalgården och spelade Skiffle m.m.. Nu är jazzen tillbaka igen...
Vår Pilgrimsfärd kunde vara en Jazzens färd från Tveta på Sörmlandsleden till Järna och vidare på trampade stigar med svängiga toner i lurarna tills vi är framme vid Abbe´s i Mölnbo. Rast vila.
Här börjar en ny etapp, Sockenvandringen där du får information om Mejerigårdarna i lurarna. Kanske har General Pedal då ordnat med uthyrning av cyklar så att rörelsen flyter snabbt mot Flodområde 63 i Gnesta där båtar fraktar pilgrimmer vidare från sjö till sjö och slutligen lämnar Trosa hamn bakom sig, ut mot den stora farleden mot fjärran land...
Det finns ett talesätt att en humla egentligen inte skulle kunna flyga, den är inte byggd så. Men...
ändå flyger den. På samma sätt finns det en legend om Gallileo Gallilei som fick utegångsförbud av påven för att han höll på Kopernicus idé om att jorden inte var världens centrum; han lär ha sagt:
- Ändå rör den sig. Han menade jorden då.
När det gäller min kyrksamhet kan man undra varför jag rört mig från kyrka till kyrka. Började som femåring i Missionskyrkan och konverterade till Frälsningsarmen. Höll på att gå ur stadskyrkan för att slippa morgonstund i läroverkets aula, men blev kär i en tös som fanns där i samma bänkrad.
Våra barn döptes inte, bara några barnbarn döptes och konfirmerades i kyrkan, andra "döptes" av mig hemma i trädgården. Mitt barnbarnsbarns morfar är själv präst och dopförrättare när barnet inlämmades i församlingen; hur skall jag få visshet om min egen tro. Jag tror ej, men...ändå tror jag...
Ett bildspel med nedslag här och där med hälften profana miljöer och hälften sakrala. Det är inte säkert att de gängse sakrala bilderna är de som ger störst förvissning att det finns en logisk makt.
Klassisk musik och Jazz klingar lika förföriskt i mina öron...
lördag 16 mars 2013
En hypotes...
Ateljé Jerry Linder
Tänkaren
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Sjön Långsjön är en del av Flodområde 63...
Genom Mölnboån flödar vattnet förbi Mölnbo Kvarn och ner förbi reningsverket och vidare under väg 57, och gör en båge och kommer tillbaka under vägen igen. Sedan rinner vattnet genom en djup ränna mellan åkrarna, mitt för Stora och Lilla Lumby, till en såg och därefter till kvarnen vid Hjortsberga, där vattnet rinner under vägen mot Vagnhärad och ut på en mad som en gång varit en sjö som heter Jullen. Därefter i en ränna under vägen från Vårdinge kyrka vid Usta, och ut i Sillen.
Det sägs att Mölnbo Kvarn finns dokumenterad från 1200-talet.
Tänkaren MoffaFridolin har berättat följande:
När han låg och drömde vid AkterKastellet såg han att bävern som nu etablerat sig på andra sidan sjön, och gnakt omkull stora aspar med en halv meters omkrets, har sina rötter från tiden före Kvarnens etablering i trakten.
Han vände och vred på sig och kunde inte bli av med den hemska drömmen. Han såg hur bävrarna hjälptes åt och dämde för inloppet till Mölnboån, medan vattnet steg och steg. Till slut kunde de inte dämma upp vattnet mera, hur mycket de än lade på stora stockar och tätade med mindre små grenar steg inte vattnet mera. Man hade nått ett högsta läge och därför nöjde man sig med det.
Men Moffa som låg i sin stuga och försökte sova hamnade i ett ångestliknande läge och hur han än försökte förtränga sina bilder, kunde han bara uppleva hur det lilla huset lyftes upp i ena hörnet, och sedan i det han låg, och började skaka i takt med vågorna utanför.
Rätt vad det var släppte huset från marken och flöt ut i en virvel som var så lång som hela sträckan till andra änden av sjön; till Graven...
- Åt fel håll, skrek Moffa, åt fel håll, det här är ju inte klokt.
Nu virvlade stugan runt runt, och Moffa som kommit på fötter, tittade ut genom fönstret och såg att vattennivån stigit vid pass 4 meter så att vattenytan vid Edeby nästan nådde fram till vattenytan på Sillen; och Sillens vattenyta var densamma som havets. Kanske var det 20 meter mellan de två sjöarna, vid en tid när Nådhammar var befolkat med människor som måste ta sig över den grunda sträckan när vattenytan stod upp till en meter över botten. Det var länge sedan.
Vad var detta om inte ett ed, ett vadställe, och har inte det edet givit namn åt platsen där Edesta ligger? Vem kan motsäga det, tänkte Moffa och följde stugan i tankarna tills den nådde änden på sjön.
Det känns lite underligt att tänka sig att sjön skall ha sitt utlopp uppe i norr där kvarnen byggdes, borde inte utloppet vara närmare havet, i söder.
Ser man på den gamla häradskartan från 1697 över Hölö är det markerat en å från Tullgarn upp till Långsjön med en grund sjö emellan, och går man fram utefter järnvägen mellan Hölö och Vagnhärad, passerar man en torpstuga som heter Graven. Järnvägen går i en djup skärning och om man tänker sig att vattenytan i sjön höjs med ca 4 meter, skulle vattnet rinna åt det hållet; och då skulle den befinna sig på 25-meterskurvan, där skog och berg möter åkrar och ängar runt hela Långsjön.
Hur skulle det då se ut vid Mölnbo?
Nu råkar det vara som en ås från Fribo, på ena sidan Mölnboån, och hög slänt upp mot Mölnbo Folkets Hus. Ja man kan rent av tänka sig att någon mäktig kraft en gång för länge sedan gett order om att massorna skulle transporteras bort så att vattnet i sjön kan ta sig fram till Kvarnen, som också blev en såg och ett tvätteri; en viktig näringskälla redan för länge sedan.
Det var ett stort företg då, men lika stora ingrepp i naturen förekommer än idag. Man kan också betänka hur man dikade ut landskapet genom att gräva djupa diken, eller bara det att gräva utfallsdiken och täckdika med tegelrör. Och före det lade man trädvirke i täckt dike för att leda bort vattnet från åkrarna. Vatten som till slut rinner ut i en sjö som ingår i ett vattenområde som strömmar ut i världshavet och går in i det stora kretsloppet, och falla ner som regn igen.
När Moffa vaknade och fann att han låg bekvämt i sin lilla stuga som inte rubbats en mm under natten, tänkte han att den där drömmen skulle han snart glömma; men där tog han fel.
Att vattenytan i sjön stått en längre tid på 25-meterskurvan verkar mycket logiskt. Massor från bergen har eroderat och rasat ner och bildat lera på sjöns botten, och det är denna lera som vi bearbetar så att vi kan skörda spannmål och klöverhö.
En dröm som denna kan vara ett lyckokast, men också en stor olycka eftersom tanken aldrig släpper.
Vad spelar det egentligen för roll för oss, annat än som tankelek. Hur som helst är detta en saga som utspelar sig i MilkRiverValley där Arla har sin källa...
Tänkaren
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Sjön Långsjön är en del av Flodområde 63...
Genom Mölnboån flödar vattnet förbi Mölnbo Kvarn och ner förbi reningsverket och vidare under väg 57, och gör en båge och kommer tillbaka under vägen igen. Sedan rinner vattnet genom en djup ränna mellan åkrarna, mitt för Stora och Lilla Lumby, till en såg och därefter till kvarnen vid Hjortsberga, där vattnet rinner under vägen mot Vagnhärad och ut på en mad som en gång varit en sjö som heter Jullen. Därefter i en ränna under vägen från Vårdinge kyrka vid Usta, och ut i Sillen.
Det sägs att Mölnbo Kvarn finns dokumenterad från 1200-talet.
Tänkaren MoffaFridolin har berättat följande:
När han låg och drömde vid AkterKastellet såg han att bävern som nu etablerat sig på andra sidan sjön, och gnakt omkull stora aspar med en halv meters omkrets, har sina rötter från tiden före Kvarnens etablering i trakten.
Han vände och vred på sig och kunde inte bli av med den hemska drömmen. Han såg hur bävrarna hjälptes åt och dämde för inloppet till Mölnboån, medan vattnet steg och steg. Till slut kunde de inte dämma upp vattnet mera, hur mycket de än lade på stora stockar och tätade med mindre små grenar steg inte vattnet mera. Man hade nått ett högsta läge och därför nöjde man sig med det.
Men Moffa som låg i sin stuga och försökte sova hamnade i ett ångestliknande läge och hur han än försökte förtränga sina bilder, kunde han bara uppleva hur det lilla huset lyftes upp i ena hörnet, och sedan i det han låg, och började skaka i takt med vågorna utanför.
Rätt vad det var släppte huset från marken och flöt ut i en virvel som var så lång som hela sträckan till andra änden av sjön; till Graven...
- Åt fel håll, skrek Moffa, åt fel håll, det här är ju inte klokt.
Nu virvlade stugan runt runt, och Moffa som kommit på fötter, tittade ut genom fönstret och såg att vattennivån stigit vid pass 4 meter så att vattenytan vid Edeby nästan nådde fram till vattenytan på Sillen; och Sillens vattenyta var densamma som havets. Kanske var det 20 meter mellan de två sjöarna, vid en tid när Nådhammar var befolkat med människor som måste ta sig över den grunda sträckan när vattenytan stod upp till en meter över botten. Det var länge sedan.
Vad var detta om inte ett ed, ett vadställe, och har inte det edet givit namn åt platsen där Edesta ligger? Vem kan motsäga det, tänkte Moffa och följde stugan i tankarna tills den nådde änden på sjön.
Det känns lite underligt att tänka sig att sjön skall ha sitt utlopp uppe i norr där kvarnen byggdes, borde inte utloppet vara närmare havet, i söder.
Ser man på den gamla häradskartan från 1697 över Hölö är det markerat en å från Tullgarn upp till Långsjön med en grund sjö emellan, och går man fram utefter järnvägen mellan Hölö och Vagnhärad, passerar man en torpstuga som heter Graven. Järnvägen går i en djup skärning och om man tänker sig att vattenytan i sjön höjs med ca 4 meter, skulle vattnet rinna åt det hållet; och då skulle den befinna sig på 25-meterskurvan, där skog och berg möter åkrar och ängar runt hela Långsjön.
Hur skulle det då se ut vid Mölnbo?
Nu råkar det vara som en ås från Fribo, på ena sidan Mölnboån, och hög slänt upp mot Mölnbo Folkets Hus. Ja man kan rent av tänka sig att någon mäktig kraft en gång för länge sedan gett order om att massorna skulle transporteras bort så att vattnet i sjön kan ta sig fram till Kvarnen, som också blev en såg och ett tvätteri; en viktig näringskälla redan för länge sedan.
Det var ett stort företg då, men lika stora ingrepp i naturen förekommer än idag. Man kan också betänka hur man dikade ut landskapet genom att gräva djupa diken, eller bara det att gräva utfallsdiken och täckdika med tegelrör. Och före det lade man trädvirke i täckt dike för att leda bort vattnet från åkrarna. Vatten som till slut rinner ut i en sjö som ingår i ett vattenområde som strömmar ut i världshavet och går in i det stora kretsloppet, och falla ner som regn igen.
När Moffa vaknade och fann att han låg bekvämt i sin lilla stuga som inte rubbats en mm under natten, tänkte han att den där drömmen skulle han snart glömma; men där tog han fel.
Att vattenytan i sjön stått en längre tid på 25-meterskurvan verkar mycket logiskt. Massor från bergen har eroderat och rasat ner och bildat lera på sjöns botten, och det är denna lera som vi bearbetar så att vi kan skörda spannmål och klöverhö.
En dröm som denna kan vara ett lyckokast, men också en stor olycka eftersom tanken aldrig släpper.
Vad spelar det egentligen för roll för oss, annat än som tankelek. Hur som helst är detta en saga som utspelar sig i MilkRiverValley där Arla har sin källa...
Vikingaleden...
Ateljé Jerry Linder
Kanotisten
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Sexton år tror jag visst jag var...
Familjen tältade på Stensunds Folkhögskolas Camping och strax intill vårt tält bodde en familj som hade två kajaker, en singel och en tandem. Jag fick låna singelkajaken den sommaren och när jag kom hem till stan igen köpte jag en egen kajak, en VKV, en Västervikkajak, av en kanotist som tävlade för Södertälje Kanotklubb.
Det var en riktig tävlingskajak, mahognybakad, och vinglig som själva fan. Jag minns att min kompis, som aldrig suttit i en kajak, till varje pris måste prova. Han hade ingen trumhinna i ena örat och fick absolut inte välta, och därför satt han länge och höll sig i bryggan vid Kanothuset mitt för Tobaksmonopolet. Länge, länge satt han så och samlade sig, sedan släppte han taget, och vips var han i vattnet, det var ingen konst alls.
Ja så svårt var det att hålla balansen, men jag lärde mig snart, och nästa sommar, när mamma och pappa hade tältet uppställt hela sesongen, hade jag min egna kajak där och Ebbe Frick och jag kunde paddla ända till Askö. Då var man lite stolt när man kom hem till mamma igen.
Pappa och mammaa hade skaffat sig en tandemkajak, en Anita som var spantbyggd och dukad. I den paddlade de i skärgården lite här och var. Den var säker i sjön och gott om plats att packa mat, sovsäckar och tält i.
En gång, många år senare paddlade min fru och jag från Stensund bort mot Bokösund och på andra sidan Askö till en liten ö som hette lilla Gupa. Det var inget vidare väder men det skulle naturligtvis bli bättre, tänkte vi. I helsike heller, det blev sämre och började regna så smått. På nästa morgon packade vi vår Anita och paddlade hemåt i duggregnet. Vi gick ut från en berghäll med ett ensmärke och såg närmaste ö i arkepelagen, inte längre, men vi såg den på sjökortet som jag hade i knät.
Men när vi kommit en bit ut mellan öarna tjocknade det till och till slut såg vi ingenting, vilken ruskig känsla. Jag hade varit på sjön några år, och jag hade faktiskt varit precis där i Gupaarkipilagen några år tidigare och upplevt ett annat äventyr, men då med ett annat flytetyg, en C-låda, en segelkanot nummer C 190. Då hade vi också legat på lilla Gupa och stormen, den värsta på åratal, härjade vattnet runt öarna och kastade upp våra båtar på land. Det var 1962, det året då vägen mellan Järna och Pershagen spolades sönder. Det var ån från Ogan som svämmade över.
När jag och min vän, som också hade en C-låda, insåg att det nog var bäst att vända hemåt, fick vi uppleva de djupa dyningarna från havet, och det var tryggt att ligga i Trosas hamn.
Nåja, hur gick det med den Anita som styrdes mot närmaste ö i den stora farleden, kunde man se om kursen var lagd åt rätt håll? Vi hade ju ingen kompass, men kölvattnet visade rak linje i sjön. Efter en timmes paddling, då vi trodde att vi nog var halvvägs i hemmahamn, upptäckte vi en svag kontur av land, och när vi följde land, noga spanande efter någon linje som liknade någon på kartan, vände vi runt ön och fann till vår förvåning det ensmärke som vi styrt ut ifrån...
Ett annat år paddlade jag på sjön Sillen och då mötte vi en massa canadensare med skolungdomar som var ute på en urgammal segelled, en led som en gång sträckt sig från Saltsjön till Mälaren där Sveriges första stad byggdes på Björkö, som också kunde nås från både Södertälje och Stockholm.
Men landhöjningen grundade upp sjödjupet så mycket att det nu är en tröskel mellaan Flodområde 63 och Flodområde 61, som är det flöde som rinner ut från Mälaren genom Slussen i Södertälje.
Ett bra tag kunde man ändå dra sina båtar på land över dylika trösklar, både i Södertälje och annorstädes, sådana expeditioner har gått av stapeln i österled där man försökt att segla i vikingarnas spår mot Konstantinopel. Jag vet inte hur långt man kommit. Men ett är säkert, landet har höjts ca 5 meter sedan vikingatiden, och en gång har landet varit nedtryckt så att vattnenytan legat ca 200 meter över nuvarande land. Det är ofattbart, och därför har Flodområde 63 sett helt annorlunda ut för länge sedan, på den tiden de första människorna kom paddlande på sina ekstockar, om det var sådana de hade.
På bronsåldern låg vattennivån på 30 meter över havets yta. Då hade man sådan kultur att man ristade
på hällar som låg vid havet. Vad dessa ristningar betydde kan bara de lärde sia om, men ett är säkert, det finns märken här som också finns i Norra Afrika...
Kanotisten
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Sexton år tror jag visst jag var...
Familjen tältade på Stensunds Folkhögskolas Camping och strax intill vårt tält bodde en familj som hade två kajaker, en singel och en tandem. Jag fick låna singelkajaken den sommaren och när jag kom hem till stan igen köpte jag en egen kajak, en VKV, en Västervikkajak, av en kanotist som tävlade för Södertälje Kanotklubb.
Det var en riktig tävlingskajak, mahognybakad, och vinglig som själva fan. Jag minns att min kompis, som aldrig suttit i en kajak, till varje pris måste prova. Han hade ingen trumhinna i ena örat och fick absolut inte välta, och därför satt han länge och höll sig i bryggan vid Kanothuset mitt för Tobaksmonopolet. Länge, länge satt han så och samlade sig, sedan släppte han taget, och vips var han i vattnet, det var ingen konst alls.
Ja så svårt var det att hålla balansen, men jag lärde mig snart, och nästa sommar, när mamma och pappa hade tältet uppställt hela sesongen, hade jag min egna kajak där och Ebbe Frick och jag kunde paddla ända till Askö. Då var man lite stolt när man kom hem till mamma igen.
Pappa och mammaa hade skaffat sig en tandemkajak, en Anita som var spantbyggd och dukad. I den paddlade de i skärgården lite här och var. Den var säker i sjön och gott om plats att packa mat, sovsäckar och tält i.
En gång, många år senare paddlade min fru och jag från Stensund bort mot Bokösund och på andra sidan Askö till en liten ö som hette lilla Gupa. Det var inget vidare väder men det skulle naturligtvis bli bättre, tänkte vi. I helsike heller, det blev sämre och började regna så smått. På nästa morgon packade vi vår Anita och paddlade hemåt i duggregnet. Vi gick ut från en berghäll med ett ensmärke och såg närmaste ö i arkepelagen, inte längre, men vi såg den på sjökortet som jag hade i knät.
Men när vi kommit en bit ut mellan öarna tjocknade det till och till slut såg vi ingenting, vilken ruskig känsla. Jag hade varit på sjön några år, och jag hade faktiskt varit precis där i Gupaarkipilagen några år tidigare och upplevt ett annat äventyr, men då med ett annat flytetyg, en C-låda, en segelkanot nummer C 190. Då hade vi också legat på lilla Gupa och stormen, den värsta på åratal, härjade vattnet runt öarna och kastade upp våra båtar på land. Det var 1962, det året då vägen mellan Järna och Pershagen spolades sönder. Det var ån från Ogan som svämmade över.
När jag och min vän, som också hade en C-låda, insåg att det nog var bäst att vända hemåt, fick vi uppleva de djupa dyningarna från havet, och det var tryggt att ligga i Trosas hamn.
Nåja, hur gick det med den Anita som styrdes mot närmaste ö i den stora farleden, kunde man se om kursen var lagd åt rätt håll? Vi hade ju ingen kompass, men kölvattnet visade rak linje i sjön. Efter en timmes paddling, då vi trodde att vi nog var halvvägs i hemmahamn, upptäckte vi en svag kontur av land, och när vi följde land, noga spanande efter någon linje som liknade någon på kartan, vände vi runt ön och fann till vår förvåning det ensmärke som vi styrt ut ifrån...
Ett annat år paddlade jag på sjön Sillen och då mötte vi en massa canadensare med skolungdomar som var ute på en urgammal segelled, en led som en gång sträckt sig från Saltsjön till Mälaren där Sveriges första stad byggdes på Björkö, som också kunde nås från både Södertälje och Stockholm.
Men landhöjningen grundade upp sjödjupet så mycket att det nu är en tröskel mellaan Flodområde 63 och Flodområde 61, som är det flöde som rinner ut från Mälaren genom Slussen i Södertälje.
Ett bra tag kunde man ändå dra sina båtar på land över dylika trösklar, både i Södertälje och annorstädes, sådana expeditioner har gått av stapeln i österled där man försökt att segla i vikingarnas spår mot Konstantinopel. Jag vet inte hur långt man kommit. Men ett är säkert, landet har höjts ca 5 meter sedan vikingatiden, och en gång har landet varit nedtryckt så att vattnenytan legat ca 200 meter över nuvarande land. Det är ofattbart, och därför har Flodområde 63 sett helt annorlunda ut för länge sedan, på den tiden de första människorna kom paddlande på sina ekstockar, om det var sådana de hade.
På bronsåldern låg vattennivån på 30 meter över havets yta. Då hade man sådan kultur att man ristade
på hällar som låg vid havet. Vad dessa ristningar betydde kan bara de lärde sia om, men ett är säkert, det finns märken här som också finns i Norra Afrika...
fredag 15 mars 2013
Det snöar...
Ateljé Jerry Linder
Skidåkaren
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Stora snöflingar singlade ner över oss där vi drog fram vårt mätband...alltid en trollsk stämmning...
Vi mätte med ett 50-metersband sträckan mellan vattenverket i Hölö till Vreta Gård. Där fanns en god källa som aldrig sinade. Vatten är något vi måste ha. När en nybyggare sökte efter en plats där han skulle bosätta sig, måste där finnas en vattenkälla eller annat vattendrag. I afrika finns många djupa brunnar, och när regnet inte kommer uppstår folkvandring till trakter som har det bättre beställt med vatten. Vatten från älvar och bäckar tas ut i mängder så att de som bor nedströms inte får så mycket som deras hushåll tarvar.
Vatten faller som snö när det är minusgrader. På de höga bergen läggs lager på lager som jöklar, och när sommarperioden kommer rinner vatten utefter bergsluttningarna i floder. Nu när temperaturen ökat några grader i genomsnitt, smälter isen och vattnet rinner bort eller dunstar. Där folk haft god tillgång på vatten blir det brist på grund av ökad medeltemperatur.
Is. Vatten är som tyngst vid +4 grader. Då lägger sig det vattnet på botten och går att sjöarna inte bottenfryser. Tur det för allt som lever i sjön. Vatten som blir nedkylt till under 0 grader fryser och intar en fast form. Det är därför vår Celsiusskala har satts vid 0 grader just där. Vid 100 grader C kokar vattnet.
Såja, lite vattenkunskap, nu till flodområden:
Vattenånga kondenserar till vattendroppar och faller till marken där de fördelar sig på olika sätt.
Det strömmar, rinner och porlar i spiraler ner mot havets nivå. De stora flödena kallas flodområden.
På vintern fryder vattendropparna till snöflingor som lagras på marken och på sjöarna där vttnet frusit till is. På våren går isen upp och snön smälter och vattnet som bildas faller genom jordens dragningskraft ner mot sjöarna där vattnet strömmar mot havet.
Vattnet befinner sig i ett evigt kretslopp, ty vattnet i haven dunstar och lyfts upp i atmosfären, där det på nytt kondenserar och faller över kontinenterna. Nu börjar människor överallt på jorden bli rädda för att temperaturen skall stiga och de stora ismassorna vid polerna skall smälta till vatten och höja havsnivån så att stora låglänta arealer på jorden kommer att drängkas.
När jag var liten fanns det alltid snö i Södertäljetrakten. Jag minns mina första skidor, morfars stora skidor som mamma och mormor hade sågat av till lämplig längd. som bindning hade de en vanlig rem och på skidan hade de spikat fast en rågummisula. Fint tyckte de snälla tanterna, en pina tyckte jag, men så var det, vi hade ont om pengar. Kompisen hade ett par korta skidor med riktiga bindningar. Hans skidor pekade rakt fram då han hävde sig nerför backen vid Vestergrens lada; mina
pekade kors och tvärs.
Numera åker jag på Måsnarens is där kommunen tillhandahåller en maskin som idrottsföreningen kör så att det blir fina skidspår runt hela sjön: super...
Sjön ingår i ett system som kallas Flodområde 62/63 och går från Lilla Måsnaren över Måsnaren och i ån förbi Åle Ström och ut i Lanaren, som är min barndomssjö där vi en sen kväll paddlade med Staffan, skattedirektörens son, från Sjöhaga, som var deras sommarresidens, till Åle Ström, där Harry Brandelius och Ingalill Rosvald bodde. Där mötte oss en av deras döttrar, en brud som var djävligt slängd i käften, och hon skrek att vi skulle packa oss därifrån, vilket vi också gjorde.
Lanaren ja, en sjö som blivit stympad i trenne delar. I alla fall två: Lanaren och Lanare stjärt. Den tredje delen är egentligen en skapelse av motorvägen som skar av flödet från öster så att det har bildats en liten sjö som jag kallar Lanare StjärtStjär, men det är jag ensam om.
Lanare Stjärt bildades då man byggde järnvägen på 1860-talet. Järnvägen drogs genom berget och bergmassorna lades upp och bildade en hög bank som delade av sjön. Endast en tunnel på södra sidan mot berget gjorde det möjligt för vattnet i avsnörningen att rinna ut i stora sjön och vidare ner genom Bränningeån där vattnet störtar ner i ett litet vattenfall vid gården. Från Bränninge Gård slingrar sig vattnet ner i en meander och når ut i Östersjön vid de gamla statarboställena...där bävrarna härgar fritt idag...
Skidåkaren
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Stora snöflingar singlade ner över oss där vi drog fram vårt mätband...alltid en trollsk stämmning...
Vi mätte med ett 50-metersband sträckan mellan vattenverket i Hölö till Vreta Gård. Där fanns en god källa som aldrig sinade. Vatten är något vi måste ha. När en nybyggare sökte efter en plats där han skulle bosätta sig, måste där finnas en vattenkälla eller annat vattendrag. I afrika finns många djupa brunnar, och när regnet inte kommer uppstår folkvandring till trakter som har det bättre beställt med vatten. Vatten från älvar och bäckar tas ut i mängder så att de som bor nedströms inte får så mycket som deras hushåll tarvar.
Vatten faller som snö när det är minusgrader. På de höga bergen läggs lager på lager som jöklar, och när sommarperioden kommer rinner vatten utefter bergsluttningarna i floder. Nu när temperaturen ökat några grader i genomsnitt, smälter isen och vattnet rinner bort eller dunstar. Där folk haft god tillgång på vatten blir det brist på grund av ökad medeltemperatur.
Is. Vatten är som tyngst vid +4 grader. Då lägger sig det vattnet på botten och går att sjöarna inte bottenfryser. Tur det för allt som lever i sjön. Vatten som blir nedkylt till under 0 grader fryser och intar en fast form. Det är därför vår Celsiusskala har satts vid 0 grader just där. Vid 100 grader C kokar vattnet.
Såja, lite vattenkunskap, nu till flodområden:
Vattenånga kondenserar till vattendroppar och faller till marken där de fördelar sig på olika sätt.
Det strömmar, rinner och porlar i spiraler ner mot havets nivå. De stora flödena kallas flodområden.
På vintern fryder vattendropparna till snöflingor som lagras på marken och på sjöarna där vttnet frusit till is. På våren går isen upp och snön smälter och vattnet som bildas faller genom jordens dragningskraft ner mot sjöarna där vattnet strömmar mot havet.
Vattnet befinner sig i ett evigt kretslopp, ty vattnet i haven dunstar och lyfts upp i atmosfären, där det på nytt kondenserar och faller över kontinenterna. Nu börjar människor överallt på jorden bli rädda för att temperaturen skall stiga och de stora ismassorna vid polerna skall smälta till vatten och höja havsnivån så att stora låglänta arealer på jorden kommer att drängkas.
När jag var liten fanns det alltid snö i Södertäljetrakten. Jag minns mina första skidor, morfars stora skidor som mamma och mormor hade sågat av till lämplig längd. som bindning hade de en vanlig rem och på skidan hade de spikat fast en rågummisula. Fint tyckte de snälla tanterna, en pina tyckte jag, men så var det, vi hade ont om pengar. Kompisen hade ett par korta skidor med riktiga bindningar. Hans skidor pekade rakt fram då han hävde sig nerför backen vid Vestergrens lada; mina
pekade kors och tvärs.
Numera åker jag på Måsnarens is där kommunen tillhandahåller en maskin som idrottsföreningen kör så att det blir fina skidspår runt hela sjön: super...
Sjön ingår i ett system som kallas Flodområde 62/63 och går från Lilla Måsnaren över Måsnaren och i ån förbi Åle Ström och ut i Lanaren, som är min barndomssjö där vi en sen kväll paddlade med Staffan, skattedirektörens son, från Sjöhaga, som var deras sommarresidens, till Åle Ström, där Harry Brandelius och Ingalill Rosvald bodde. Där mötte oss en av deras döttrar, en brud som var djävligt slängd i käften, och hon skrek att vi skulle packa oss därifrån, vilket vi också gjorde.
Lanaren ja, en sjö som blivit stympad i trenne delar. I alla fall två: Lanaren och Lanare stjärt. Den tredje delen är egentligen en skapelse av motorvägen som skar av flödet från öster så att det har bildats en liten sjö som jag kallar Lanare StjärtStjär, men det är jag ensam om.
Lanare Stjärt bildades då man byggde järnvägen på 1860-talet. Järnvägen drogs genom berget och bergmassorna lades upp och bildade en hög bank som delade av sjön. Endast en tunnel på södra sidan mot berget gjorde det möjligt för vattnet i avsnörningen att rinna ut i stora sjön och vidare ner genom Bränningeån där vattnet störtar ner i ett litet vattenfall vid gården. Från Bränninge Gård slingrar sig vattnet ner i en meander och når ut i Östersjön vid de gamla statarboställena...där bävrarna härgar fritt idag...
Det regnar...
Ateljé Jerry Linder
Vandraren
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Det droppar från träden, vattnet rinner ned på nästippen, det blev ett riktigt skyfall...
Regnet är ej något bestående. Det är droppar som blivit tunga genom att vattenånga som avkyls i atmosfären påverkas av föroreningar som gör att ångan bildar droppar. Dropparna blir tunga och börjar falla mot jorden, det regnar och regnet dras mot jorden och fördelas.
Visst vatten blir grundvatten och samlas en bra bit under markytan. Förr hade villaägare i vårt kvarter varsin brunn, idag har så gott som alla fått vatten genom kommunala ledningar från vattenverket. I Järna samhälle tog man hushållsvattnet från grundvatten som man pumpade upp ur rörspetsar som man slagit ner till lämpligt djup. Men efter ett par år kunde man inte täcka behovet på detta sätt och måste hitta på något annat.
Jag var själv med och provade vattennivån i rör som slagits ner på olika ställen för att få fram hur vattenföldena rörde sig mot vattenverket Myrstugan. Man hade en pump vid Kvarnsjön som tryckte vatten till en infiltrationsdam från vilken vattnet sedan som grundvatten skulle flyta vidare. Tyvärr slutade det med att man grävde en dam helt nära rörspetsarna vid vattenverket. Vattnet tog man från Kallforsån strax intill. Det här var inte bra, ett samhälle måste ha gott vatten.
Nu har man lagt ledningar från sjön Mälaren, och de psserar Järna och går vidare till Hölö och sedan i Långsjön till vattenverket i Mölnbo; en lång sträcka för att täcka det växande behovet av renvatten i Södertälje kommun.
En sommar besökte vi ett naturområde i Degerfors. Då kom vi till en plats i skogen där regnvattnet rann åt två håll, det var en vattendelare där som fick vattnet att antingen rinna mot Vänern, eller mot Mälaren. Det kändes märkligt att en kort sträcka åt ena eller andra hållet kunde få så stora konsekvenser. Vatten betyder enormt mycket för växter och djur, och om vi tänker på att 75% av våra kroppar består av vatten, inser vi hur mycket vattentillgången betyder i länder som inte har tillräckligt av den varan.
Flodområde 63 är ett system där vatten från sjöarna Klämmingen, Frösjön och Sillen, samt Långsjön i Mölnbo, rinner ut i hamnen i Trosa. Varifrån kommer det vattnet?
Man talar om vattendelare. Liksom i Degerfors strömmar vatten åt olika håll och samlas i bäckar, åar och småsjöar innan det rinner ner i någon av de nämnda sjöarna, och en del vatten samlas också långt ner i marken innan det rinner vidare till den sjö som leder det vidare. Men... allt vatten hinner inte rinna bort förrän det dunstar och kommer upp i atmosfären igen.
Vandraren
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Det droppar från träden, vattnet rinner ned på nästippen, det blev ett riktigt skyfall...
Regnet är ej något bestående. Det är droppar som blivit tunga genom att vattenånga som avkyls i atmosfären påverkas av föroreningar som gör att ångan bildar droppar. Dropparna blir tunga och börjar falla mot jorden, det regnar och regnet dras mot jorden och fördelas.
Visst vatten blir grundvatten och samlas en bra bit under markytan. Förr hade villaägare i vårt kvarter varsin brunn, idag har så gott som alla fått vatten genom kommunala ledningar från vattenverket. I Järna samhälle tog man hushållsvattnet från grundvatten som man pumpade upp ur rörspetsar som man slagit ner till lämpligt djup. Men efter ett par år kunde man inte täcka behovet på detta sätt och måste hitta på något annat.
Jag var själv med och provade vattennivån i rör som slagits ner på olika ställen för att få fram hur vattenföldena rörde sig mot vattenverket Myrstugan. Man hade en pump vid Kvarnsjön som tryckte vatten till en infiltrationsdam från vilken vattnet sedan som grundvatten skulle flyta vidare. Tyvärr slutade det med att man grävde en dam helt nära rörspetsarna vid vattenverket. Vattnet tog man från Kallforsån strax intill. Det här var inte bra, ett samhälle måste ha gott vatten.
Nu har man lagt ledningar från sjön Mälaren, och de psserar Järna och går vidare till Hölö och sedan i Långsjön till vattenverket i Mölnbo; en lång sträcka för att täcka det växande behovet av renvatten i Södertälje kommun.
En sommar besökte vi ett naturområde i Degerfors. Då kom vi till en plats i skogen där regnvattnet rann åt två håll, det var en vattendelare där som fick vattnet att antingen rinna mot Vänern, eller mot Mälaren. Det kändes märkligt att en kort sträcka åt ena eller andra hållet kunde få så stora konsekvenser. Vatten betyder enormt mycket för växter och djur, och om vi tänker på att 75% av våra kroppar består av vatten, inser vi hur mycket vattentillgången betyder i länder som inte har tillräckligt av den varan.
Flodområde 63 är ett system där vatten från sjöarna Klämmingen, Frösjön och Sillen, samt Långsjön i Mölnbo, rinner ut i hamnen i Trosa. Varifrån kommer det vattnet?
Man talar om vattendelare. Liksom i Degerfors strömmar vatten åt olika håll och samlas i bäckar, åar och småsjöar innan det rinner ner i någon av de nämnda sjöarna, och en del vatten samlas också långt ner i marken innan det rinner vidare till den sjö som leder det vidare. Men... allt vatten hinner inte rinna bort förrän det dunstar och kommer upp i atmosfären igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)