Ateljé Living Room
www.MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
www.DigitaliaGalleri.se
AteljeLivingRoom@Hotmail.com
+46 0707 534 539
Moffas adventskalender 2015...
En adventskallender kan väl inte vara svår att skapa, värre då att få fred på jorden... men det omöjliga tar bara lite längre tid, så det så, sa Pippi och spände fast sadelväskorna på "Lilla Gubben" hennes splitter nya motorcykel med sidovagn som hon köpt för egna guldpengar. Nu ska hon åka ner till hamnen i Trosa där Briggen Tage Danielssons Hjärta, tvåmastaren, ligger nästan framme vid Smörasken och guppar i de långa dynerna...
Angående hennes prickiga häst kan meddelas att han, Lilla Gubben, gått tillde sälla jaktmarkerna som alla andrahästar.
Pippi ska äntligen segla på Moffas brigg, ett systerfartyg till Stockholmsbriggen som själv är ett systerfartyg till Falken och Gladan. Gladan hade Adolf Erik Nordenskiöld vid flera expeditioner i Nordliga hav. Du känner väl farbror Adolf, han som hade ett ställe utanför Trosa som heter Dalbyö. Han och hans maka, Anna, är begravda på Västerljung kyrkogård. Det var Professor Nordenskiöld och Kapten Pallander som med motorseglaren Vega färdades runt Europa och Asien och låg fastfrusna utanför Tjuktjerhalvön i nio månader innan isen gick upp igen. Om de bara kommit någon dag tidigare hade de nått Bering sund där det varma vattnet möter från Stilla Ocianen.
I Moffas saga om Hanna-Vanna i Svartputten får vi veta att hon är en bortbyting och att flickebarnet som hon byttes mot hette Anna, vår Vatt-Anna i Södertälje som växte upp på torpet Oxsundsvik, mitt emot AkterKastellet dit Moffas Rumpnissar kom av misstag när de skulle fara till Söderhavet och rädda Pippis pappa, Efraim Långstrump, som blivit fångad av kannibaler. Det var då de bildade företaget Moffa & Co som fick uppdraget att söka efter den Heliga Gralen, den Korsriddarna aldrig fann trots idogt letande i fjärran Östern.
I stället för att gira styrbord vid Mölnboån, svängde man babord och drog Optimistbåten förbi
Den Gamla Kvarnen och kom upp i Lillsjön och sedan Långsjön som Moffa kallar MilkRiver, ty det var från Nådhammar, längre söderut utefter sjön, som Arlas första mjölk kom ur stinna djuver. På djuvret sitter kossans spenar, vanligtvis fyra stycken. Geten har bara två, så det så...
Rumpnissarna seglade bidevind, ja de kryssade upp förbi Ulriksdal där Ulrik i Dalen bodde på Annas och Hanna-Vannas tid. Ja de kom just lagom till Nådhammar då Moffa vaknade efter att ha tagit en lång drömstund på den hårda durken.
- Förgrömmade ungar , era förbaskade snuskrabbor, hur enda in i glödheta har ni burit er år för att komma så in i Helsike fel, ryade han. Läs gärna: http://WahlingeMarket.blogspot.com .
Men Tommy bara skrattade och sa att nu svor du allt Gubbelubben lilla, nu får du batala till reskassan en säger en svensk krona med kungen på...
Orkar inte skriva mera denna juldagsmorgon efter ottan och nu skall jag åka till Nådhammar och frukustera med tomten som bor där på övre VIP-läktaren där han har ett litet krypin. Han har lovat mig att ge en kort interljuv... Hej då Annica, hej Tommy, hälsa så mycket till SjörövarJenny´s ättling, Jenny VIII af Trostorp.
MVH/General Pedal... och "inte så tjock men", överste von Smaal...
Så snart Pippi kommit ombord på briggen och den seglat ut genom Bokösund och förbi Kyrkogårdsskär där Arne en gång var uppe i ett ståltorn ovanför en triangelpunkt i Riksnätet, kunde man sätta stormärsen och få vind akterifrån. Visst fanns det mycket att titta på, både i skeppet och i skärgården, men utan tvekan saknade hon sina kompisar, Tommy och Annica. Men vem var den där andra tjejen som de brukade leka med, hon som de kallade JennyPenny.
Därav kom det sig att hon började skriva brev till dem, ett brev som var en berättelse som hon med sin livliga fantasi kallade:
Jenny VIII af Trostorp. Om ni sitter still och lyssnar skall jag läsa upp brevet som burits hit av duvan som fanns med i Pippis packning tillsammans med Herr Nilsson.
Det var så här: General Spiral, nej vad säger jag, Pedal heter han, är ute och raggar. Han måste få ihop ett antal cyklister som är villiga att vara med i hans cykelkör. Det är nämligen så att Ubbe Häradsteater i tidskriften Nätis! har utlyst en tävling i musical.
Vi har ju redan Idol där en person uppträder, Let´s dance där två personer visar upp sina talanger. så har vi alla körer i Körslaget, och nu blir det musikaler för hela slanten. Generalen är den som skall försöka få igång det hela så att "ELDEN" sprider sig runt hela Östersjön från Flodområde till flodområde.
Kanske du undrar vem Generalen är. Han är densamme som Fridolin som är fin och kan tala med bönder på bönders vis och med visa män på latin.
Generalen skall nu gallra ut alla dem som anmält sig till den populära cykelorienteringen som han har fått tillåtelse till att annonsera om på alla apotek i Flodområde 63. En ny karta med punkter sätts upp på apotekets anslagstavla, och den som kommer runt till alla triangelpunktsberg och kan svara på frågor som finns här och där utefter vägen, samt sända bilder till sekretariatet på roliga objekt under vägen. De som under en period för flest poäng får en förfrågan om de tror att de har något att tillföra projektet.
Slutprodukten, en film på bästa musikalen kommer sedan att visas över hela världen med den teknik som går att finna. Pengarna som arrangören får in på orienteringskorten och allt som filmen spelar in, går till stor del till slumarbete i Dahomey, förlåt landet på slavkusten, på Västafrika. Idag heter landet Benin. Det var i Dahomey som Amazoner, kvinnliga krigare skyddade kungen. det var också där jazzen har sin gryning och Djambétrummorna förmedlade budskap mellan byarna.
Många av slavarna kom till Haiti och de vackraste kvinnorna togs ofta upp i plantageägarens familj och födde barn som kallades Creoler. Creoler kom till New Orleans och jazzen utvecklades där genom män som King Creol och Luis Armstrong som tillsammans med andra förde den till Dalgården på andra sidan om Dr. Martingatan, där grabbarna på Gulagårn stod och lyssnade utanför källarfönstren...
Briggen har nu hissat alla segel och går för akterlig vind, men...så plötsligt brider vinden och sveper utefter kusten och Briggen går med hög hastighet förbi Tullgarnsviken där Johannis i Orrlöt en dag äntrade relingen och lät sig föras till Karibien där han blev omhändertagen av en creolska med namnet Winnie, en lätt färgad kvinna som hade jazzen i blodet. Ja det var då det, på den tiden Johannes var saknad av Anna i Oxviken, som på grund av besvikelsen lät sig tagas av Riddaren på Nådhammar, förvaltare av den heligaGralen.
Den som skrivit detta har en livlig fantasi, det har du nog insett, men har du förstått att han menar allvar... - jasså inte det, ok skyll dig själv, sa Urban Häradsteater, han som är konstnärlig ledare av hela spektaklet som går att finna i din Fickteater (smartphone)...
Sov gott!
tisdag 24 december 2013
torsdag 12 september 2013
Nicke & Sigge The Bikers
Ateljé Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
The Bikers on Road...back again after several generations...
Att dejta en flicka i storstan är kanske inte så svårt om man har en motorcykel med sidovagn,
och det hade Nicke just gjort, och inte vilken brud som helst. Den här bruttan kunde sin Nils Ferlin, och det var Nicke Blom satte värde på. Nu gällde det bara att för de andra killarna med sig på
Vägen Västerut... Om sanningen ska fram hade Kirsti mor en egen motorcykel med sidovagn då hon var ung och galen, och på den fanns en sidovagn som hon körde ved i.
Sigge var genast med på noterna och till slut var alla med på en vända bort mot den så kallade Tokstan, eller rättare sagt Södertälje där Gulagården ligger på Västra sidan av kanalen vid foten av Amerikaberget. Kirsti morsade på alla killarna och satte på sig Nickes reservhjälm och så försvann hon ner i sidovagnen och gjorde sig bekväm där som om hon aldrig gjort något annat i hela sitt liv.
Så bar det iväg...till Tumba och vidare mot Alby där vägen snirklar sig fram över E4:an och på gamla Riksettan till det vägkors där vägen går ner till Norsborg där Stockholms vatten har sitt reningsverk.
Mälarens vatten skall räcka till många, och skulle något katastrofalt hända så att man inte kan ta av det, har man en reservvattentäckt; Bornsjön. Runt Bornsjön finns ett stort område som är skyddat så att någon förorening inte ska ske. Även Södertälje tar vatten från Mälaren. Sedan pumpar man det vidare till Järna och Hölö varifrån det går per ledning i Långsjön och Lillsjön till Mölnbo samhälle.
Att släppa stora tankers genom Södertälje kanal in till hamnarna i Strängnäs, Köping, Enköping och Västerås är ett stort hasardspel, tyckte Sigge, som var väl påläst. Och nu skall man kanske göra slussen längre och bredare för att ta emot ännu större båtar. En gång kunde man ro båtar från Saltsjön till Mälaren, men så höjde sig land för varje år så man måste rulla dem på stockar, och till slut måste man börja gräva. Den förste lär ha varit Engelbrekt och hans mannar. Idag fortsätter landet att höja sig och i Södertälje kommun lär det vara 36.8 cm på 70 år.
Sigge föreslog att man skulle stanna till vid Sturehov och fika. På sommaren är det mycket vackert att sitta utanför slottets ena flygel och låta solen värma den välklädda lekamen tills det ena plagget efter det andra åka av. Det är kallt att susa fram i över 110 km i timmen och därför måste man ha bra kläder på sig, och skulle det hända det som inte får hända måste klädseln skydda kroppen. Därför är det läder som gäller.
Som den värdinna hon är så såg Kirsti till att killarna fick det de ville ha, det gjorde man inne i södra flygeln, sedan satte man sig ute i parken med utsikt över sjön, och såg staden långt där borta.
Sigge letar fram sin Fickteater (Moffas benämning på de nya mobiltelefonerna) och googlar fram:
Gula gården ( http://gulagarden.blogspot.com ) och läser för de andra killarna som blir sugna på att åka dit och kolla upp hur det ser ut där Sigges morfar växte upp. Man går in med muggarna och tackar snällt åt flickan som blinkar åt Kirsti, vilket betyder att hon gärna hade velat följa med...
Ner i korgen igen och sedan iväg på den slingriga vägen in till stan. Vid Birkakorset blev de stående en lång lång stund, för där kom det gäng motorsyklister, bikers, som de skulle ha åkt tillsammans med runt Mälaren. En gång om året åkte man, stor som liten, med världens lyxigaste eller med en gammal monark och ryggsäck på ryggen. Det klart det sög i magen när man såg kompisar glida iväg i den långa kön, men nu var man på väg västerut, som MoffaFridolin brukar säga...
Så svängde man höger ner mot klaffbron och upp förbi två rödljus och passerade Oxbacksleden som är en del av E20. Oxbacksleden går mellan Oxbackskolorna och Gulagården idag, förr fanns där också ett sjukhus, det första i stan där det sedan blev barnavård och en barnkrubba som gränsade direkt till Gulagården med ett gunnebostängsel som gick att forsera när fruktträden på krubban dignade av äpplen och päron.
Sigge som varit där tillsammans med sin morfar, för länge sedan, såg på håll var någonstans man skulle svänga vänster, och så var man vid korsningen Dalgatan - Turingegatan.
Förr stod det en kiosk här uppe i hörnet av Dalparken, där fick Sigges morfar Arne köpa tidning åt sin far, Henrik, och fyra Daim, en åt var familjemedlem. Arne kallade Dalgatan för "Mammas Gata", de flesta ungarna som lekte på Gulagården och Röda Gården (Mangelgården) bodde ju omkring den.
Åt vänster tog man och gled förbi den nya kiosken som står precis där Arne en gång stod på skriskor nedför en brant isbacke ned till parkens spolade isbana. Lite senare spelade man ishockey i Gropen, där Frälsningsarmens kyrka ligger idag på andra sidan Oxbacksleden.
När man kom fram till S:ta Ragnhildsgatan körde man in där och parkerade och hängde hjälmarna på cyklarna och gick in genom den vida porten i muren. Från denna ände av gården såg man små gräsytor och en lång flaggstång som Arne berättat om en gång.
Sigge berättade: - Han och hans bäste kompis på den tiden hade kompat, som man sa då man spelade kula. Denna enda gång hade Arne fått så många kulor som aldrig förr. Han brukade vara så generös så det blev inte så många kulor över. Men nu då var och en hade ansvar inför den andra kunde man inte ge bort kulor hur som helst; och då blev det en hel gympapåse nästan full.
- Flaggstången, sa Svempa, vad hände vid flaggstången.
- Jo, det var där Arne stod en dag när han snart skulle lämna barnstadiet och gården för alltid, och den stora kulpåsen, hans egenhändigt sydda gymnastikpåsen i syslöjden, hade han med sig.
Småungarna runt omkring honom sprang åt alla håll och plockade kulorna som han generöst spred omkring sig.
- Det var en härlig känsla, sa Arne till Sigge när de båda stod där intill flaggstången,
det är saligare att giva än att taga, står det i bibeln; tänk på det när du fått ett överskott...
Så gick grabbarna fram i sina skinnkläder och ställde sig på karusellen som en gång stod nere i Dalparken när Arne var grabb.
MoffaFridolin har skrivit en hel del om Grabbarna på Gulagårn, om deras idrottsförening,
Fantomens IK, om Fantomenfilmen som de gjorde och som de konverterade till VHS- och nu finns i DVD-format.
Kanske du kan få tag på den Sigge, sa Kirsti och log insmickrande, du har ju känningar. Jag är mycket intresserad av musiken som hastigt flödade i Dalgården, deras ungdomsgård. Det lär finnas gamla inspelningar från både Gobec´s och Hecto´s. På en av dem lär visst ett geni som idag heter Bertil Mollberger, men då Bicke Eriksson, finnas i DVD-format. Det sägs att han, som nu bor i Stockholm, har gjort två konserter i sin gamla miljö tillsammans med Kanalbandet. En gång i hans gamla skola, Torekällskolan där även Arne och de andra grabbarna gick. En gång senare spelade och sjöng han om sin favorit, Ray Charles, i nygamla Folkets hus, på stora scenen som heter Estrad. Efter Torekällskolan gick de flesta i Mariekällskolan. Arne muckade därifrån 1959 och började jobba som hantlangare på Lantmäteriet ett år innan han kom in på gymnasiet i Läroverket.
Nu ska vi ta en titt ut över stan. Antingen kan vi gå Björn borgs promenad, den väg Grabbarna på Gulagårn använde när de skulle spela hockey på den tennisbana som också Björn tränade på. där fanns några år en riktig sarg på vintern. Innan dess åkte man på en spolad bana i Övre badparken strax intill.
Morfar har berättat, sa Sigge, att hans allra första skridskor, som hänger inne i museet, var ett par halvrör. Första gången han åkte på dem var, efter julafton ett år, på dammen där uppe på toppen av Amerikaberget, det vi kallar Torekällberget.
Varför Amerikaberget heter som det gör kan nog bara Göran Gelotte svara på, han är expert på Södertäljes historia.
Vi åker, sa Nicke, jag vill bjuda Kristi på en salig resa rakt upp i himmelen.
Ja, sa Sigge, min morfar har berättat att man åkte kälke ända uppifrån Skogshöjds hotell, och ner på S:ta Ragnhildsgatan, över Täppgatan och slutligen korsande Dalgatan som var lägsta punkten. Men sedan gled man ända upp till Gamla Folkets Hus förbi Kringelvägen. Det var åka det. Någon har sagt att det vid ett tillfälle ordnades vakter vid korsningarna, men det kom inte han själv ihåg.
Arne hade ingen egen bobb, men hans kompis hade en lång en som de båda åkte på samtidigt. Man åkte även i den branta backen i Övre Badparken.
På tillbakavägen gick man längs Dalgatan och konstaterade att Röda Gården var ett minne blott i minnet på Grabbarna på Gulagårn, nya moderna hus står där i stället.
Nu åkte man inte uppför S:ta Ragnhildsgatan utan åkte till Turingegatan förbi en liten transformatorkur som heter Amerika. Man åkte upp och ställde sina hojar på den lilla parkeringen
bakom Torekällberget och gick in genom grinden som nyss sattes upp för att djurplågare inte skall komma in på nätterna och skada djuren; konstiga människor...
Alternativspettan, Kirsti, debarkerade sin farkost och gick med grabbarna in genom grinden och uppför backen där man kunde skönja bondgården till vänster om dammen. Lite längre fram går vägen upp till skolan och ner till Torget med Museet där Sigges morfar finns avporträtterad med sin blivande fru. De sitter där i en monter i Britt-Maries rum med sina abiturienthattar som är prydda med knappar på och en text som måste ha förargat deras rektor och lärare i historia och samhällskunskap.
Han, rektorn alltså, hade burit sig taskigt åt mot en klasskamrat, inte bara en gång utan många gånger, idag skulle vi kalla honom en mobbare. Flickan ifråga hade gått i Arnes klass i fyra år och var den vänaste tös man kunde tänka sig, men...hon hade en defekt...hon var så himla blyg och talade så tyst inför klassen; ack hur skulle det ha gått för henne på Lundsbergs...
Mycket sevärt finns det på museet och Sigges morfar brukade köpa Violpastiller där i butiken. Han brukade påpeka att det finns en skylt på ytterdörren där det står Örebrokex, naturligtvis därför att det var där han föddes, och det är där Arnes morfar växte upp helt nära Svampen.
The Bikers släntrade över torget och gick upp mot kvarnen som brann ner men byggdes upp igen av folk från Dalarna. Morfar Arne brukade säga: Bygg i Dalarna, bygg inte sönder Stockholm. Förmodligen är det därför MoffaFridolin har tipsat om Vägen Västerut...kanske mot Värmland...
Nu är Sigges & Nickes Bikers framme vid baksidan på Värdshuset och stående strax intill ett rör i berget som ingen av grabbarna har en aning om vad den betyder, men det vet MoffaFridolin.
Här har man en vid utblick över staden, men tyvärr ser man inte Gulagården, men man ser Norra Oxbackskolan mycket väl, och då kan man ana sig till var gården ligger. Husen i norr, Grusåsen, står majestätiskt längst upp i synranden, och längst bort på höger sida kan man se husen vid Östertälje.
- Vet ni, sa Sigge, varför gamla Telje bytte namn?
- Nu är han igång igen, sa Melle, han som egentligen heter Melvig. Låt oss gissa...
- Jag kan hjälpa till på traven, sa Nicke som varit med förr.
- Är det på grund av att där finns ett Västertälje, ett Östertälje och ett Norrtälje...
- Jag tror att det beror på att det finns Östertälje och Västertälje förut, sa majoriteten med en mun.
- Fel, fel, fel, sa Nicke skadeglatt, det beror på att Telje kom att finnas på två ställen. När Norrtälje blev stad och fick sitt namn, bytte man namn här också och gav staden namnet Södertälje.
- Gud så förnuftigt, sa Svempa och nickade mot Sacke som inte sagt ett ord på hela dagen. Om sanningen ska fram var han inte ett dugg intresserad av roadturer som denna; kultur för honom var av ett helt annat slag, han var en Barrabas, men han sneglade åt Kirsti som han såg som en ängel; ja inte lätt att förklara.
Arne har berättat att han far hade fest här uppe i värdshuset när han fyllde 50 år 1960. Här spelade Arnes skifflegroup och underhöll gästerna. Det var nog sista gången Arne var med och spelade i Hecto`s tillsammans med Grabbarna från Gulagårn, och där fanns Lilla Berra, som Arne brukade säga, med sin mammas tvättbräda. Det finns en blogg med en vandring runt kvarteren där grabbarna bodde och jag tror att den guidar oss på blogger upp mot Torekällberget och ner igen; den utgår då från entrén till Dalgården, världens bästa ungdomsgård på 50- och 60-talen... Lilla Berra ja, han råkade vara tre år yngre än de andra. Hans brorsa, Hasse, var också med och bildade bandet, och han var bara två år äldre än Lilla Berra, som blivit en stor musiker i Södertälje.
Nicke som funnit sin partner i S:ta Clara Kyrka genom en vink från Nils Ferlin som stod ute på gatan en gång i tiden, men nu var undanställd, hade en fråga till de andra. Frågan hade han ställt till Kristi när de möttes första gången vid kyrkans bokbord och lyder som följer:
Vilken trubadur följer i modern tid efter Mikael Bellman ( som ligger begravd på kyrkogården intill stora porten), Evert Taube eller Cornelis Vreesvijk...?
- Vad säger ni, sa Nicke, Kirsti och jag var helt överens om vem det borde vara, men ok, smaken liksom baken... nå, säg en i taget...
Någon sa Lasse Berghagen, en annan Olle Adolfsson, ja många förslag blev det innan Sacke sa:
- Det är klart som korvspad att det är Ulf Lundell, han har en skön stile, som Baloo säger.
- Vi är av samma mening, det måste bli Ulf Lundell av många skäl, sa Sigge, och det passar in just här att säga det; - jag trivs bäst i öppna landskap ... - .
Sigge plockar fram sin Fickteater (mobil) och alla flockar sig runt honom för att se det alla kunnat se.
Se där säger Sacke, för första gången idag, Bellevue, där kan vi säkert få lite i magen, hänger ni med?
Det finns en blogg som heter: Bertil Petterssons Musik och Foto, vi kan titta på den när vi sitter tillbords, kom nu, sa Nicke och bjöd sin dam armen.
Vill du gå vidare på vägen västerut ska du uppsöka: http://BasBerraGula.blogspot.com ,och leta efter inlägget om Konstnärer med anknytning till Dalgården...2012...
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
The Bikers on Road...back again after several generations...
Att dejta en flicka i storstan är kanske inte så svårt om man har en motorcykel med sidovagn,
och det hade Nicke just gjort, och inte vilken brud som helst. Den här bruttan kunde sin Nils Ferlin, och det var Nicke Blom satte värde på. Nu gällde det bara att för de andra killarna med sig på
Vägen Västerut... Om sanningen ska fram hade Kirsti mor en egen motorcykel med sidovagn då hon var ung och galen, och på den fanns en sidovagn som hon körde ved i.
Sigge var genast med på noterna och till slut var alla med på en vända bort mot den så kallade Tokstan, eller rättare sagt Södertälje där Gulagården ligger på Västra sidan av kanalen vid foten av Amerikaberget. Kirsti morsade på alla killarna och satte på sig Nickes reservhjälm och så försvann hon ner i sidovagnen och gjorde sig bekväm där som om hon aldrig gjort något annat i hela sitt liv.
Så bar det iväg...till Tumba och vidare mot Alby där vägen snirklar sig fram över E4:an och på gamla Riksettan till det vägkors där vägen går ner till Norsborg där Stockholms vatten har sitt reningsverk.
Mälarens vatten skall räcka till många, och skulle något katastrofalt hända så att man inte kan ta av det, har man en reservvattentäckt; Bornsjön. Runt Bornsjön finns ett stort område som är skyddat så att någon förorening inte ska ske. Även Södertälje tar vatten från Mälaren. Sedan pumpar man det vidare till Järna och Hölö varifrån det går per ledning i Långsjön och Lillsjön till Mölnbo samhälle.
Att släppa stora tankers genom Södertälje kanal in till hamnarna i Strängnäs, Köping, Enköping och Västerås är ett stort hasardspel, tyckte Sigge, som var väl påläst. Och nu skall man kanske göra slussen längre och bredare för att ta emot ännu större båtar. En gång kunde man ro båtar från Saltsjön till Mälaren, men så höjde sig land för varje år så man måste rulla dem på stockar, och till slut måste man börja gräva. Den förste lär ha varit Engelbrekt och hans mannar. Idag fortsätter landet att höja sig och i Södertälje kommun lär det vara 36.8 cm på 70 år.
Sigge föreslog att man skulle stanna till vid Sturehov och fika. På sommaren är det mycket vackert att sitta utanför slottets ena flygel och låta solen värma den välklädda lekamen tills det ena plagget efter det andra åka av. Det är kallt att susa fram i över 110 km i timmen och därför måste man ha bra kläder på sig, och skulle det hända det som inte får hända måste klädseln skydda kroppen. Därför är det läder som gäller.
Som den värdinna hon är så såg Kirsti till att killarna fick det de ville ha, det gjorde man inne i södra flygeln, sedan satte man sig ute i parken med utsikt över sjön, och såg staden långt där borta.
Sigge letar fram sin Fickteater (Moffas benämning på de nya mobiltelefonerna) och googlar fram:
Gula gården ( http://gulagarden.blogspot.com ) och läser för de andra killarna som blir sugna på att åka dit och kolla upp hur det ser ut där Sigges morfar växte upp. Man går in med muggarna och tackar snällt åt flickan som blinkar åt Kirsti, vilket betyder att hon gärna hade velat följa med...
Ner i korgen igen och sedan iväg på den slingriga vägen in till stan. Vid Birkakorset blev de stående en lång lång stund, för där kom det gäng motorsyklister, bikers, som de skulle ha åkt tillsammans med runt Mälaren. En gång om året åkte man, stor som liten, med världens lyxigaste eller med en gammal monark och ryggsäck på ryggen. Det klart det sög i magen när man såg kompisar glida iväg i den långa kön, men nu var man på väg västerut, som MoffaFridolin brukar säga...
Så svängde man höger ner mot klaffbron och upp förbi två rödljus och passerade Oxbacksleden som är en del av E20. Oxbacksleden går mellan Oxbackskolorna och Gulagården idag, förr fanns där också ett sjukhus, det första i stan där det sedan blev barnavård och en barnkrubba som gränsade direkt till Gulagården med ett gunnebostängsel som gick att forsera när fruktträden på krubban dignade av äpplen och päron.
Sigge som varit där tillsammans med sin morfar, för länge sedan, såg på håll var någonstans man skulle svänga vänster, och så var man vid korsningen Dalgatan - Turingegatan.
Förr stod det en kiosk här uppe i hörnet av Dalparken, där fick Sigges morfar Arne köpa tidning åt sin far, Henrik, och fyra Daim, en åt var familjemedlem. Arne kallade Dalgatan för "Mammas Gata", de flesta ungarna som lekte på Gulagården och Röda Gården (Mangelgården) bodde ju omkring den.
Åt vänster tog man och gled förbi den nya kiosken som står precis där Arne en gång stod på skriskor nedför en brant isbacke ned till parkens spolade isbana. Lite senare spelade man ishockey i Gropen, där Frälsningsarmens kyrka ligger idag på andra sidan Oxbacksleden.
När man kom fram till S:ta Ragnhildsgatan körde man in där och parkerade och hängde hjälmarna på cyklarna och gick in genom den vida porten i muren. Från denna ände av gården såg man små gräsytor och en lång flaggstång som Arne berättat om en gång.
Sigge berättade: - Han och hans bäste kompis på den tiden hade kompat, som man sa då man spelade kula. Denna enda gång hade Arne fått så många kulor som aldrig förr. Han brukade vara så generös så det blev inte så många kulor över. Men nu då var och en hade ansvar inför den andra kunde man inte ge bort kulor hur som helst; och då blev det en hel gympapåse nästan full.
- Flaggstången, sa Svempa, vad hände vid flaggstången.
- Jo, det var där Arne stod en dag när han snart skulle lämna barnstadiet och gården för alltid, och den stora kulpåsen, hans egenhändigt sydda gymnastikpåsen i syslöjden, hade han med sig.
Småungarna runt omkring honom sprang åt alla håll och plockade kulorna som han generöst spred omkring sig.
- Det var en härlig känsla, sa Arne till Sigge när de båda stod där intill flaggstången,
det är saligare att giva än att taga, står det i bibeln; tänk på det när du fått ett överskott...
Så gick grabbarna fram i sina skinnkläder och ställde sig på karusellen som en gång stod nere i Dalparken när Arne var grabb.
MoffaFridolin har skrivit en hel del om Grabbarna på Gulagårn, om deras idrottsförening,
Fantomens IK, om Fantomenfilmen som de gjorde och som de konverterade till VHS- och nu finns i DVD-format.
Kanske du kan få tag på den Sigge, sa Kirsti och log insmickrande, du har ju känningar. Jag är mycket intresserad av musiken som hastigt flödade i Dalgården, deras ungdomsgård. Det lär finnas gamla inspelningar från både Gobec´s och Hecto´s. På en av dem lär visst ett geni som idag heter Bertil Mollberger, men då Bicke Eriksson, finnas i DVD-format. Det sägs att han, som nu bor i Stockholm, har gjort två konserter i sin gamla miljö tillsammans med Kanalbandet. En gång i hans gamla skola, Torekällskolan där även Arne och de andra grabbarna gick. En gång senare spelade och sjöng han om sin favorit, Ray Charles, i nygamla Folkets hus, på stora scenen som heter Estrad. Efter Torekällskolan gick de flesta i Mariekällskolan. Arne muckade därifrån 1959 och började jobba som hantlangare på Lantmäteriet ett år innan han kom in på gymnasiet i Läroverket.
Nu ska vi ta en titt ut över stan. Antingen kan vi gå Björn borgs promenad, den väg Grabbarna på Gulagårn använde när de skulle spela hockey på den tennisbana som också Björn tränade på. där fanns några år en riktig sarg på vintern. Innan dess åkte man på en spolad bana i Övre badparken strax intill.
Morfar har berättat, sa Sigge, att hans allra första skridskor, som hänger inne i museet, var ett par halvrör. Första gången han åkte på dem var, efter julafton ett år, på dammen där uppe på toppen av Amerikaberget, det vi kallar Torekällberget.
Varför Amerikaberget heter som det gör kan nog bara Göran Gelotte svara på, han är expert på Södertäljes historia.
Vi åker, sa Nicke, jag vill bjuda Kristi på en salig resa rakt upp i himmelen.
Ja, sa Sigge, min morfar har berättat att man åkte kälke ända uppifrån Skogshöjds hotell, och ner på S:ta Ragnhildsgatan, över Täppgatan och slutligen korsande Dalgatan som var lägsta punkten. Men sedan gled man ända upp till Gamla Folkets Hus förbi Kringelvägen. Det var åka det. Någon har sagt att det vid ett tillfälle ordnades vakter vid korsningarna, men det kom inte han själv ihåg.
Arne hade ingen egen bobb, men hans kompis hade en lång en som de båda åkte på samtidigt. Man åkte även i den branta backen i Övre Badparken.
På tillbakavägen gick man längs Dalgatan och konstaterade att Röda Gården var ett minne blott i minnet på Grabbarna på Gulagårn, nya moderna hus står där i stället.
Nu åkte man inte uppför S:ta Ragnhildsgatan utan åkte till Turingegatan förbi en liten transformatorkur som heter Amerika. Man åkte upp och ställde sina hojar på den lilla parkeringen
bakom Torekällberget och gick in genom grinden som nyss sattes upp för att djurplågare inte skall komma in på nätterna och skada djuren; konstiga människor...
Alternativspettan, Kirsti, debarkerade sin farkost och gick med grabbarna in genom grinden och uppför backen där man kunde skönja bondgården till vänster om dammen. Lite längre fram går vägen upp till skolan och ner till Torget med Museet där Sigges morfar finns avporträtterad med sin blivande fru. De sitter där i en monter i Britt-Maries rum med sina abiturienthattar som är prydda med knappar på och en text som måste ha förargat deras rektor och lärare i historia och samhällskunskap.
Han, rektorn alltså, hade burit sig taskigt åt mot en klasskamrat, inte bara en gång utan många gånger, idag skulle vi kalla honom en mobbare. Flickan ifråga hade gått i Arnes klass i fyra år och var den vänaste tös man kunde tänka sig, men...hon hade en defekt...hon var så himla blyg och talade så tyst inför klassen; ack hur skulle det ha gått för henne på Lundsbergs...
Mycket sevärt finns det på museet och Sigges morfar brukade köpa Violpastiller där i butiken. Han brukade påpeka att det finns en skylt på ytterdörren där det står Örebrokex, naturligtvis därför att det var där han föddes, och det är där Arnes morfar växte upp helt nära Svampen.
The Bikers släntrade över torget och gick upp mot kvarnen som brann ner men byggdes upp igen av folk från Dalarna. Morfar Arne brukade säga: Bygg i Dalarna, bygg inte sönder Stockholm. Förmodligen är det därför MoffaFridolin har tipsat om Vägen Västerut...kanske mot Värmland...
Nu är Sigges & Nickes Bikers framme vid baksidan på Värdshuset och stående strax intill ett rör i berget som ingen av grabbarna har en aning om vad den betyder, men det vet MoffaFridolin.
Här har man en vid utblick över staden, men tyvärr ser man inte Gulagården, men man ser Norra Oxbackskolan mycket väl, och då kan man ana sig till var gården ligger. Husen i norr, Grusåsen, står majestätiskt längst upp i synranden, och längst bort på höger sida kan man se husen vid Östertälje.
- Vet ni, sa Sigge, varför gamla Telje bytte namn?
- Nu är han igång igen, sa Melle, han som egentligen heter Melvig. Låt oss gissa...
- Jag kan hjälpa till på traven, sa Nicke som varit med förr.
- Är det på grund av att där finns ett Västertälje, ett Östertälje och ett Norrtälje...
- Jag tror att det beror på att det finns Östertälje och Västertälje förut, sa majoriteten med en mun.
- Fel, fel, fel, sa Nicke skadeglatt, det beror på att Telje kom att finnas på två ställen. När Norrtälje blev stad och fick sitt namn, bytte man namn här också och gav staden namnet Södertälje.
- Gud så förnuftigt, sa Svempa och nickade mot Sacke som inte sagt ett ord på hela dagen. Om sanningen ska fram var han inte ett dugg intresserad av roadturer som denna; kultur för honom var av ett helt annat slag, han var en Barrabas, men han sneglade åt Kirsti som han såg som en ängel; ja inte lätt att förklara.
Arne har berättat att han far hade fest här uppe i värdshuset när han fyllde 50 år 1960. Här spelade Arnes skifflegroup och underhöll gästerna. Det var nog sista gången Arne var med och spelade i Hecto`s tillsammans med Grabbarna från Gulagårn, och där fanns Lilla Berra, som Arne brukade säga, med sin mammas tvättbräda. Det finns en blogg med en vandring runt kvarteren där grabbarna bodde och jag tror att den guidar oss på blogger upp mot Torekällberget och ner igen; den utgår då från entrén till Dalgården, världens bästa ungdomsgård på 50- och 60-talen... Lilla Berra ja, han råkade vara tre år yngre än de andra. Hans brorsa, Hasse, var också med och bildade bandet, och han var bara två år äldre än Lilla Berra, som blivit en stor musiker i Södertälje.
Nicke som funnit sin partner i S:ta Clara Kyrka genom en vink från Nils Ferlin som stod ute på gatan en gång i tiden, men nu var undanställd, hade en fråga till de andra. Frågan hade han ställt till Kristi när de möttes första gången vid kyrkans bokbord och lyder som följer:
Vilken trubadur följer i modern tid efter Mikael Bellman ( som ligger begravd på kyrkogården intill stora porten), Evert Taube eller Cornelis Vreesvijk...?
- Vad säger ni, sa Nicke, Kirsti och jag var helt överens om vem det borde vara, men ok, smaken liksom baken... nå, säg en i taget...
Någon sa Lasse Berghagen, en annan Olle Adolfsson, ja många förslag blev det innan Sacke sa:
- Det är klart som korvspad att det är Ulf Lundell, han har en skön stile, som Baloo säger.
- Vi är av samma mening, det måste bli Ulf Lundell av många skäl, sa Sigge, och det passar in just här att säga det; - jag trivs bäst i öppna landskap ... - .
Sigge plockar fram sin Fickteater (mobil) och alla flockar sig runt honom för att se det alla kunnat se.
Se där säger Sacke, för första gången idag, Bellevue, där kan vi säkert få lite i magen, hänger ni med?
Det finns en blogg som heter: Bertil Petterssons Musik och Foto, vi kan titta på den när vi sitter tillbords, kom nu, sa Nicke och bjöd sin dam armen.
Vill du gå vidare på vägen västerut ska du uppsöka: http://BasBerraGula.blogspot.com ,och leta efter inlägget om Konstnärer med anknytning till Dalgården...2012...
onsdag 11 september 2013
S:ta Clara Kyrka...Vägen tillbaka ...
Ateljé Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539 The Bikers Förspel...
http://HKMiddleMilkDominion.blogspot.com /
The Bikers Safari i Sörmlands djupa skogar...
Den Kristna kyrkan drog västerut ända till Island och Skandinavien...
S:ta Clara har en herde som kom västerifrån för att frälsa (rädda själar) som blivit förtappade.
MoffaFridolin har funnit en ström som kom från väster till huvudstaden och sedan drog vidare ut i världen, till Världens Barn. Strömmen bestod av mjölk från Mejerigårdarna i Vårdinge där nuvarande herden tjänstgjorde i Vårdinge och Järna kyrkor. Strömmen jag talar om har sin källa i Nådhammar dit Hildemar Lidholm och hans bror Wilhelm kom anno 1858. I Vårdinge ligger MilkRiverUniversity i MilkRiverValley. Flodområde 63 är det sjösystem där dessa uppdiktade namn finns i MiddleMilkDominion...Moffa&Co verkar där från AkterKastellet...
Tåget mellan Vårdinge (Mölnbo) och Stockholm kom första gången 1861 och från den tiden och många år framåt lastade man mjölk till Stockholmsbarnen.
------------------------------------------Bikers-------------------------------------
Av en slump fick Nicke tag i adressen till nästa mål. Han fann att statyn av Nils Ferlin var borta från sin plats utanför kyrkogården och därför gick han förbi Bellmans grav och in genom den stora porten
och kom in i det stora mittskeppet. Han hade aldrig varit där inne, trots att han bara bodde ett kvarter därifrån. Till höger strax innanför dörren fanns ett bord där en ung kvinna stod och sålde skrifter som handlade om frälsning av förtappade själar; somliga var gratis. På ett ark i folieformat, med ett fotografi av Hingstmannen på översta raden fanns en stor bild tagen inifrån altaret i riktning västerut, just som den bild som finns på detta inlägg. Han hade bara tänkt fråga efter Ferlin, vart de har förpassat honom, och så kom han i diskussion med den unga kvinnan om något som han aldrig tänkt prata om i en kyrka.
Vem är den trubadur som idag kan mäta sig med Bellman, Evert Taube, och Cornelis Wreesvijk...
Det var som Ferlin själv ställde frågan, den bara fanns där. Någon hade lämnat in frågan till flickan vid bokbordet och sagt att den satt på statyn som de måste dra iväg med till okänd ort.
Ferlin var faktiskt en diktare som Nicke kunde förstå, hade faktiskt en enda poesibok hemma, och det var en av Nils diktsamlingar. Tre dikter hade han ständigt i huvudet och han kunde inte låta bli att rabbla upp dem, ja som han kom ihåg dem förstås:
Vissna löv
Så är jag ett visset löv
visset löv i vinden
döden skall mig fatta
i sin gamla kratta
åh, jag är väl ännu röd
ännu röd om kinden
fast jag är ett visset löv
visset löv i vinden.
- Det var en sorgsen dikt, sa flickan bakom bokbordet, jag kan en som är muntrare, en smula i alla fall, fast Ferlin var inte särskilt munter själv, men han kunde muntra upp, och det är kanske därför han varit placerad här utanför. Hoppas att han kommer tillbaka...
Flickan replikerar:
Hästar har så sorgsna ögon
bruna och aldrig blå
vanliga arbetshästar
vad är det de tänker på.
Om en sömmerska öppnar sitt fönster
och ger dem en sockerbit
kan det tänkas de bultar med mulen
när de nästa gång kommer dit.
Hästar skrattar aldrig
de hånlog ej ens åt Klumpfota-Claes
min barndoms Klumpfota-Claes
vilkens kinder av glädje blev röda
då man tog hans tenor för bas.
När han gjorde sig köpstark och viktig
åt stora ardenner ibland
att se på hov och på tand
men hästar har ingen humor
inte det minsta grand...
Bravo, bravo, där får du tio poäng, vill du rida på min hoj, jag och de andra Bikers åker mot
Gulagårn, var faen den nu ligger. Förlåt mig, måste vidare nu, har du lust att hänga med kan du kontakta mig på min adress: Nicke & Sigge The Bikers, men du måste vara ordentligt klädd, hjälm har jag en extra...Nu tar jag det där trycket i folioformat, det är en guldgruva för oss... jag lägger mitt hjärta i pant.
---------------------------------------- MoffaFridolin berättar -----------------------------------
Förvåningen var stor när jag kom förbi kyrkogården till S:ta Clara och fick se att det var så många människor som stod i kö för att få en bit mat; att alla dessa människor öppet visade sin fattigdom.
I Sverige är vi alla lika, fick vi lära oss i skolan. Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord, fick vi sjung i söndagskolan som Frälsningsarmén drev, både vit och röd och svart gör detsamma har han sagt, Jesus älskar alla barnen på vår jord...
Som vuxen är det svårt att förstå att man fortfarande har så stor tilltro till Jesus. Han hänger ofta som ett träbeläte i kyrkan, stel och stum, vad skulle han väl kunna åstadkomma, om än han kommer tillbaka. Han har ju ingen makt, eller...kan det vara så att han inte rår på ondskan och det brutala våldet som Barabbas stod för, men dock, vissa människor har fortfarande en stark tro. Vad tror de då?
Moffa börjar tänka på sin knappsnurra, på knappsnurrans princip som så få har något begrepp om.
Kanske Nicke som är en praktisk kille och har känsla för timing när det gäller motorer, med deras roterande delar skulle kunna begripa sig på en så enkel, men ändå svårförståelig mokapär.
Den där Jesus var nog inte så dum egentligen, varifrån fick han sina sagor, kan det vara så som man hör berättas att det kom tre vise män och hälsade på i stallet där barnet låg i krubban.
Kan det vara så att en av de vise hade en påse med ett oblat i, och att detta oblat var bakat av ett chip, ett Kristuschipp som väl skilde sig från det chip som föräldrarna fick i dopgåva, ett Judechip.
Ett kristuschip innehöll ett program som gjorde att Jesusbarnet blev uppdaterad, och redan i unga år upptäckte att vanligt folk, som blint trodde på de lärde, bara blev utnyttjade.
Det klart att de skriftlärde och fariséerna ville göra sig av med honom, vilket de också lyckades med.
Varför blev sossarna vilseledda av sina ledare, varför förlorade folket dem som de hyllat i så många år. Varför är den dumme god och den kloke elak, varför är allt en trasa, skrev Almqvist, han som gav ut boken Det går ann, och blev av med sitt prästämbete och måste fly till Amerika.
Domkapitlet jagade honom ut i fördärvet där han dog utfattig. Han skulle kunna vara en av dem som står i kö utanför kyrkan idag... vill du följa med går du vidare i bloggarkivet...
för Flodområde 63 / Nicke & Sigge .....
***
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539 The Bikers Förspel...
http://HKMiddleMilkDominion.blogspot.com /
The Bikers Safari i Sörmlands djupa skogar...
 |
| S:ta Clara kyrka var en gång ett katolskt kloster. Varje dag har man soppkök, där behövande kan få ett mål. Nästa mål är: Gula Gården... |
Den Kristna kyrkan drog västerut ända till Island och Skandinavien...
S:ta Clara har en herde som kom västerifrån för att frälsa (rädda själar) som blivit förtappade.
MoffaFridolin har funnit en ström som kom från väster till huvudstaden och sedan drog vidare ut i världen, till Världens Barn. Strömmen bestod av mjölk från Mejerigårdarna i Vårdinge där nuvarande herden tjänstgjorde i Vårdinge och Järna kyrkor. Strömmen jag talar om har sin källa i Nådhammar dit Hildemar Lidholm och hans bror Wilhelm kom anno 1858. I Vårdinge ligger MilkRiverUniversity i MilkRiverValley. Flodområde 63 är det sjösystem där dessa uppdiktade namn finns i MiddleMilkDominion...Moffa&Co verkar där från AkterKastellet...
Tåget mellan Vårdinge (Mölnbo) och Stockholm kom första gången 1861 och från den tiden och många år framåt lastade man mjölk till Stockholmsbarnen.
------------------------------------------Bikers-------------------------------------
Av en slump fick Nicke tag i adressen till nästa mål. Han fann att statyn av Nils Ferlin var borta från sin plats utanför kyrkogården och därför gick han förbi Bellmans grav och in genom den stora porten
och kom in i det stora mittskeppet. Han hade aldrig varit där inne, trots att han bara bodde ett kvarter därifrån. Till höger strax innanför dörren fanns ett bord där en ung kvinna stod och sålde skrifter som handlade om frälsning av förtappade själar; somliga var gratis. På ett ark i folieformat, med ett fotografi av Hingstmannen på översta raden fanns en stor bild tagen inifrån altaret i riktning västerut, just som den bild som finns på detta inlägg. Han hade bara tänkt fråga efter Ferlin, vart de har förpassat honom, och så kom han i diskussion med den unga kvinnan om något som han aldrig tänkt prata om i en kyrka.
Vem är den trubadur som idag kan mäta sig med Bellman, Evert Taube, och Cornelis Wreesvijk...
Det var som Ferlin själv ställde frågan, den bara fanns där. Någon hade lämnat in frågan till flickan vid bokbordet och sagt att den satt på statyn som de måste dra iväg med till okänd ort.
Ferlin var faktiskt en diktare som Nicke kunde förstå, hade faktiskt en enda poesibok hemma, och det var en av Nils diktsamlingar. Tre dikter hade han ständigt i huvudet och han kunde inte låta bli att rabbla upp dem, ja som han kom ihåg dem förstås:
Vissna löv
Så är jag ett visset löv
visset löv i vinden
döden skall mig fatta
i sin gamla kratta
åh, jag är väl ännu röd
ännu röd om kinden
fast jag är ett visset löv
visset löv i vinden.
- Det var en sorgsen dikt, sa flickan bakom bokbordet, jag kan en som är muntrare, en smula i alla fall, fast Ferlin var inte särskilt munter själv, men han kunde muntra upp, och det är kanske därför han varit placerad här utanför. Hoppas att han kommer tillbaka...
Flickan replikerar:
Hästar har så sorgsna ögon
bruna och aldrig blå
vanliga arbetshästar
vad är det de tänker på.
Om en sömmerska öppnar sitt fönster
och ger dem en sockerbit
kan det tänkas de bultar med mulen
när de nästa gång kommer dit.
Hästar skrattar aldrig
de hånlog ej ens åt Klumpfota-Claes
min barndoms Klumpfota-Claes
vilkens kinder av glädje blev röda
då man tog hans tenor för bas.
När han gjorde sig köpstark och viktig
åt stora ardenner ibland
att se på hov och på tand
men hästar har ingen humor
inte det minsta grand...
Bravo, bravo, där får du tio poäng, vill du rida på min hoj, jag och de andra Bikers åker mot
Gulagårn, var faen den nu ligger. Förlåt mig, måste vidare nu, har du lust att hänga med kan du kontakta mig på min adress: Nicke & Sigge The Bikers, men du måste vara ordentligt klädd, hjälm har jag en extra...Nu tar jag det där trycket i folioformat, det är en guldgruva för oss... jag lägger mitt hjärta i pant.
---------------------------------------- MoffaFridolin berättar -----------------------------------
Förvåningen var stor när jag kom förbi kyrkogården till S:ta Clara och fick se att det var så många människor som stod i kö för att få en bit mat; att alla dessa människor öppet visade sin fattigdom.
I Sverige är vi alla lika, fick vi lära oss i skolan. Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord, fick vi sjung i söndagskolan som Frälsningsarmén drev, både vit och röd och svart gör detsamma har han sagt, Jesus älskar alla barnen på vår jord...
Som vuxen är det svårt att förstå att man fortfarande har så stor tilltro till Jesus. Han hänger ofta som ett träbeläte i kyrkan, stel och stum, vad skulle han väl kunna åstadkomma, om än han kommer tillbaka. Han har ju ingen makt, eller...kan det vara så att han inte rår på ondskan och det brutala våldet som Barabbas stod för, men dock, vissa människor har fortfarande en stark tro. Vad tror de då?
Moffa börjar tänka på sin knappsnurra, på knappsnurrans princip som så få har något begrepp om.
Kanske Nicke som är en praktisk kille och har känsla för timing när det gäller motorer, med deras roterande delar skulle kunna begripa sig på en så enkel, men ändå svårförståelig mokapär.
Den där Jesus var nog inte så dum egentligen, varifrån fick han sina sagor, kan det vara så som man hör berättas att det kom tre vise män och hälsade på i stallet där barnet låg i krubban.
Kan det vara så att en av de vise hade en påse med ett oblat i, och att detta oblat var bakat av ett chip, ett Kristuschipp som väl skilde sig från det chip som föräldrarna fick i dopgåva, ett Judechip.
Ett kristuschip innehöll ett program som gjorde att Jesusbarnet blev uppdaterad, och redan i unga år upptäckte att vanligt folk, som blint trodde på de lärde, bara blev utnyttjade.
Det klart att de skriftlärde och fariséerna ville göra sig av med honom, vilket de också lyckades med.
Varför blev sossarna vilseledda av sina ledare, varför förlorade folket dem som de hyllat i så många år. Varför är den dumme god och den kloke elak, varför är allt en trasa, skrev Almqvist, han som gav ut boken Det går ann, och blev av med sitt prästämbete och måste fly till Amerika.
Domkapitlet jagade honom ut i fördärvet där han dog utfattig. Han skulle kunna vara en av dem som står i kö utanför kyrkan idag... vill du följa med går du vidare i bloggarkivet...
för Flodområde 63 / Nicke & Sigge .....
***
fredag 7 juni 2013
Allt är ett...
Ateljé Jerry Linder
www.MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Jag har en gammal svarv, revolvertyp helt visst,
den stått i 30 år, nu ska den ut...
Den är tung, alltför tung för en kropp som min,
men ungarna mina kommer och lyfter.
Där har du allt:
Solen roterar i sin bana i vintergatan och sprider ljus
som färdas fritt i Cosmos. En radio aktiv kraft som
genererar fält där vårat klot gör samma sak i något
mindre format.
Cosmos rymmer himlakroppar lika solen som gemensamt
trycker sina strålar mot det den fosterhinnan där vårt
planetsystem vilar med solen som ett obefruktat embryo.
Om inte solen levererar faller allt ihop, men så läng som
hon strålar mot vår jord håller hon stånd.
Sakta håller hon sina drabanter på lämpligt avstånd,
det vill säga, hon försöker uppnå en balans.
Hennes konkurrenter runt omkring må pressa hinnan
in, då strålar hon och trycker ut. Då måste jorden snurra
för att härda ut, och långsamt snurrande går jorden i sin
bana år från år.
Men...sakta i backarna, allt i kosmos är på svaj,
och därför blir den banan ej konstant, utan rör sig
mera som en vid spiral, in mot syndaflod och ut mot
istider igen; ut och in i evighet tills solen slocknar...
Allt är ett och allt upprepar sig...
Alla strålar komna utifrån, elektromagnetism,
ingår alla i det fält som tävlas om att komma först.
Förr vi kallade den sammanlagda kraften för en eter,
nu endast inom radio finns termen kvar.
Men jag har återfunnit etern, den är som krafter mellan
människor, motstånd som får idéer att ta ut varandra.
Etern är ju fin som eter, men ändå den ger verkan mellan
kroppar, uti Cosmos och i slutna rum.
I skolan har man sagt att jorden suger åt sig svarven, ja ok,
nog känns det så när jag suger i så gott jag kan,
men vem kan nånsin veta,
man har sagt att solen
far med hiskelig fart
ifrån de andra.
Från ingenting till massor i en ruggig bang,
precis som du och jag har bildats från en spermie
och ett ägg till en klyftig hen, som börjar ana
att den tid det tar från en mänsklig bang
är just den tid det tar...
www.MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Jag har en gammal svarv, revolvertyp helt visst,
den stått i 30 år, nu ska den ut...
Den är tung, alltför tung för en kropp som min,
men ungarna mina kommer och lyfter.
Där har du allt:
Solen roterar i sin bana i vintergatan och sprider ljus
som färdas fritt i Cosmos. En radio aktiv kraft som
genererar fält där vårat klot gör samma sak i något
mindre format.
Cosmos rymmer himlakroppar lika solen som gemensamt
trycker sina strålar mot det den fosterhinnan där vårt
planetsystem vilar med solen som ett obefruktat embryo.
Om inte solen levererar faller allt ihop, men så läng som
hon strålar mot vår jord håller hon stånd.
Sakta håller hon sina drabanter på lämpligt avstånd,
det vill säga, hon försöker uppnå en balans.
Hennes konkurrenter runt omkring må pressa hinnan
in, då strålar hon och trycker ut. Då måste jorden snurra
för att härda ut, och långsamt snurrande går jorden i sin
bana år från år.
Men...sakta i backarna, allt i kosmos är på svaj,
och därför blir den banan ej konstant, utan rör sig
mera som en vid spiral, in mot syndaflod och ut mot
istider igen; ut och in i evighet tills solen slocknar...
Allt är ett och allt upprepar sig...
Alla strålar komna utifrån, elektromagnetism,
ingår alla i det fält som tävlas om att komma först.
Förr vi kallade den sammanlagda kraften för en eter,
nu endast inom radio finns termen kvar.
Men jag har återfunnit etern, den är som krafter mellan
människor, motstånd som får idéer att ta ut varandra.
Etern är ju fin som eter, men ändå den ger verkan mellan
kroppar, uti Cosmos och i slutna rum.
I skolan har man sagt att jorden suger åt sig svarven, ja ok,
nog känns det så när jag suger i så gott jag kan,
men vem kan nånsin veta,
man har sagt att solen
far med hiskelig fart
ifrån de andra.
Från ingenting till massor i en ruggig bang,
precis som du och jag har bildats från en spermie
och ett ägg till en klyftig hen, som börjar ana
att den tid det tar från en mänsklig bang
är just den tid det tar...
måndag 15 april 2013
Flo63..det virtuella IT-Samhället...
Ateljé Jerry Linder
Informationsamhället
www.MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Flodområde 63 är ett område på jordklotet som definieras av naturen själv.
Det handlar om något flytande, något som förändras i tiden och kan ge olika resultat allt som dagarna går.
En gång levde här människor i samlarsamhällen, det var innan man hade ett överskott av varor som man kunde byta. Man levde då på jakt och fiske och gjorde alla redskap själv.
Sedan högg man ner skog och uppodlade marken och samlade i lador, vi kallar det jordbrukarsamhället.
I Vårdinge fanns sju säterier, stora jordbruk som kunde leverera. Men så växte industrisamhället fram då ångkraften trängde ut arbetare från gårdarna, samtidigt som industrier startades i orter runt omkring. Där fick man jobb och bostad och Tälje blev en stad.
Varje revolution innebär en stor omställning för människorna, och nu är vi inne i en ny sådan.
Före 1952 var Vårdinge en egen kommun. Längre tillbaka var det socknen som styrde och ställde, men så blev landet indelat i kommuner.
Järna var delat i två socknar, Ytterjärna och Överjärna. 1952 gick Vårdinge upp i Järna kommun och 1971 gick Järna och Vårdinge upp i Södertälje som blev en enda kommun, och Södertälje stad försvann. Det är där vi är idag, ett administrativt område som skiljer Flodområde 63 i tre kommuner: Södertälje, Gnesta, Trosa .
Men mitt virtuella IT-samhälle är ett - Flodområde 63.
Sverige har haft fred i 200 år. Att krig och elände har härjat våra grannar, men inte oss, beror kanske på att vi har byggt upp ett regelverk som försvarat den enskilda människan från maktmissbruk.
Lite tur har vi också haft, men det vi kallar byråkrati och krångel har räddat oss många gånger. Idag har Google koll på mycket i världssamfundet, så skulle man kunna bygga upp ett system inom ett virtuellt område, och göra det till ett IT-projekt i skolan.
De olika socknarna inom flodområdet kunde föreställa länder som alla skall utnyttja sitt området så ekonomiskt som möjligt. Särskilt kultur och kulturhistoria skall prioriteras.
Hela området är ett sagolikt ekosystem där mångahanda idrotter kan utövas på ett nytt sätt, där datorer och mobiler hör hemma. Nya lekar och tävlingar kan bygga på multimediala kunskaper, där sjöarna har stor roll.
Mellan varje socken uppkommer konkurrens, och därmed ökar IT-kunskapen för varje elev som deltar. Resultatet i stort kommer att skapa en kunskapsmassa som kommer alla till del.
Men...fortfarande prioriterar jag musikalen, ett spel där många konstarter ingår; må så ske...
Från MilkRiverUniversity utgår dessa tankar, varför inte studera där och ta del av Moffas idéer, visst är de väl svävande, men vem vet vad framtiden har i sitt sköte...Jag kanske ska upprepa att
Milk River är Långsjön i Mölnbo och att MilkRiverValley är den sprickdal där sjön ligger, mellan Västra stambanan och järnvägen mellan Hölö och Vagnhärad. Allt finns i Moffas huvud...
MilkRiverUniversity är en virtuell skola, som började med en flotte som några pojkar på Nådhammar har byggt. Mina barnbarn tog hand om den och ankrade upp den vid vår brygga och där har den legat i många år; ja så länge har den legat där och skvalpat under StoraBjörken så att där växer både al och björk, samt tall och gran. Alen är ca 3 meter hög. MessiasMedMissilen var bara 2 år och ville också vara med och skrubba flotten alldeles ren, tillsammans med de andra fyra barnen: KaptenPersson, FiaKanKälv, FrökenPinYin och MaskisenDartanYang.
Idag har KaptenPersson blivit far till Lejonungen som just fyllt ett år. Hans mamma är prästdotter från Vårdinge. Således är jag nu bliven gammelmorfar och delar nu ansvaret med mina döttrar,
Lilla i och MammaMaa som vuxit upp på landet helt nära skogen där Harry och Elsa verkade. Harry gjorde om ladugården till ett finsnickeri, och Elsa verkade i hela sitt liv för bildningsverksamheten i Vårdinge. Hon blev till slut Hembygdsföreningens ordförande och hennes porträtt hänger på väggen i Berga skola där också Per Sahlström är ärad och fotografi över prästen Zetterqvist, som startade Vårdinge Hembygdsförening, står på bänken bredvid. Alla bär vi ansvar för att våra vattendrag i fortsättningen skall bära liv in i framtiden.
MilkRiverUniversity har nu nu uppgraderats, och jag läser i dagens tidning att Patrik Waldenström har grundat ett nytt förbund i Sverige som heter: Idéburna skolors riksförbund...
På nätet ligger Öknebo Häradsteater och väntar på en roll inom skolorna i Flodområde 63.
Hanna-Vanna i Svartputten trakterar sin balalajka och Johannis färgade kvinna sjunger den jazz som hon lärde sig av sina förfäder från Dahomey i Västafrika.
Ridån går upp...
Vänliga hälsningar från
Ateljé Living Room
Informationsamhället
www.MilkRiverUniversity.se
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Flodområde 63 är ett område på jordklotet som definieras av naturen själv.
Det handlar om något flytande, något som förändras i tiden och kan ge olika resultat allt som dagarna går.
En gång levde här människor i samlarsamhällen, det var innan man hade ett överskott av varor som man kunde byta. Man levde då på jakt och fiske och gjorde alla redskap själv.
Sedan högg man ner skog och uppodlade marken och samlade i lador, vi kallar det jordbrukarsamhället.
I Vårdinge fanns sju säterier, stora jordbruk som kunde leverera. Men så växte industrisamhället fram då ångkraften trängde ut arbetare från gårdarna, samtidigt som industrier startades i orter runt omkring. Där fick man jobb och bostad och Tälje blev en stad.
Varje revolution innebär en stor omställning för människorna, och nu är vi inne i en ny sådan.
Före 1952 var Vårdinge en egen kommun. Längre tillbaka var det socknen som styrde och ställde, men så blev landet indelat i kommuner.
Järna var delat i två socknar, Ytterjärna och Överjärna. 1952 gick Vårdinge upp i Järna kommun och 1971 gick Järna och Vårdinge upp i Södertälje som blev en enda kommun, och Södertälje stad försvann. Det är där vi är idag, ett administrativt område som skiljer Flodområde 63 i tre kommuner: Södertälje, Gnesta, Trosa .
Men mitt virtuella IT-samhälle är ett - Flodområde 63.
Sverige har haft fred i 200 år. Att krig och elände har härjat våra grannar, men inte oss, beror kanske på att vi har byggt upp ett regelverk som försvarat den enskilda människan från maktmissbruk.
Lite tur har vi också haft, men det vi kallar byråkrati och krångel har räddat oss många gånger. Idag har Google koll på mycket i världssamfundet, så skulle man kunna bygga upp ett system inom ett virtuellt område, och göra det till ett IT-projekt i skolan.
De olika socknarna inom flodområdet kunde föreställa länder som alla skall utnyttja sitt området så ekonomiskt som möjligt. Särskilt kultur och kulturhistoria skall prioriteras.
Hela området är ett sagolikt ekosystem där mångahanda idrotter kan utövas på ett nytt sätt, där datorer och mobiler hör hemma. Nya lekar och tävlingar kan bygga på multimediala kunskaper, där sjöarna har stor roll.
Mellan varje socken uppkommer konkurrens, och därmed ökar IT-kunskapen för varje elev som deltar. Resultatet i stort kommer att skapa en kunskapsmassa som kommer alla till del.
Men...fortfarande prioriterar jag musikalen, ett spel där många konstarter ingår; må så ske...
Från MilkRiverUniversity utgår dessa tankar, varför inte studera där och ta del av Moffas idéer, visst är de väl svävande, men vem vet vad framtiden har i sitt sköte...Jag kanske ska upprepa att
Milk River är Långsjön i Mölnbo och att MilkRiverValley är den sprickdal där sjön ligger, mellan Västra stambanan och järnvägen mellan Hölö och Vagnhärad. Allt finns i Moffas huvud...
MilkRiverUniversity är en virtuell skola, som började med en flotte som några pojkar på Nådhammar har byggt. Mina barnbarn tog hand om den och ankrade upp den vid vår brygga och där har den legat i många år; ja så länge har den legat där och skvalpat under StoraBjörken så att där växer både al och björk, samt tall och gran. Alen är ca 3 meter hög. MessiasMedMissilen var bara 2 år och ville också vara med och skrubba flotten alldeles ren, tillsammans med de andra fyra barnen: KaptenPersson, FiaKanKälv, FrökenPinYin och MaskisenDartanYang.
Idag har KaptenPersson blivit far till Lejonungen som just fyllt ett år. Hans mamma är prästdotter från Vårdinge. Således är jag nu bliven gammelmorfar och delar nu ansvaret med mina döttrar,
Lilla i och MammaMaa som vuxit upp på landet helt nära skogen där Harry och Elsa verkade. Harry gjorde om ladugården till ett finsnickeri, och Elsa verkade i hela sitt liv för bildningsverksamheten i Vårdinge. Hon blev till slut Hembygdsföreningens ordförande och hennes porträtt hänger på väggen i Berga skola där också Per Sahlström är ärad och fotografi över prästen Zetterqvist, som startade Vårdinge Hembygdsförening, står på bänken bredvid. Alla bär vi ansvar för att våra vattendrag i fortsättningen skall bära liv in i framtiden.
MilkRiverUniversity har nu nu uppgraderats, och jag läser i dagens tidning att Patrik Waldenström har grundat ett nytt förbund i Sverige som heter: Idéburna skolors riksförbund...
På nätet ligger Öknebo Häradsteater och väntar på en roll inom skolorna i Flodområde 63.
Hanna-Vanna i Svartputten trakterar sin balalajka och Johannis färgade kvinna sjunger den jazz som hon lärde sig av sina förfäder från Dahomey i Västafrika.
Ridån går upp...
Vänliga hälsningar från
Ateljé Living Room
tisdag 2 april 2013
En tankelek...om innehåll...
Ateljé Jerry Linder Ltd
www.MilkRiverUniversity.se
www.Akter.Kastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Vi lever i en värld där alla människor kan nå varandra med multimedia.
Förr bodde vi i mindre grupper som var åtskilda från varandra. Det krävdes stora resurser när man skulle färdas långa vägar för att träffas. Oftast handlade det om handel, men ibland även om krig och stora folkvandringar.
Inom varje område utbildades det ett sätt att se på världen, och om hur man skulle behandla varandra.
Det är det vi kallar religioner. Oftast finns en Gud i deras föreställningsvärd, men inte alltid. I Kina finns en religion som kallas Taoism, där talar man om De tusen tingen...
Konfutsius är en kinesiskt profet som menar att det är Himmelens vilja som styr allt.
I Indien finns två religioner som skiljer sig ganska mycket från varandra: Hinduism och Buddism.
Ur Judendomen utvecklade sig Kristendom och Islam, tre religioner som har samma ursprung.
Kristendomen är rådande i Västvärlden, här finns många olika kyrkor med tro på en gud som en gång var människa, det vill säga Jesus. Han blev Gud när han dog på korset för våra synder, kan man läsa i böckernas bok, Bibeln. På domens dag skall han komma tillbaka, har han sagt...
Människorna kommer ursprungligen från ingenting, liksom universum som har en liknande historia. Kan det vara så att vi har vår bild av Big Bang från vår egen tillblivelse; från ett befruktat ägg.
Gud har befruktat det ägget! Det gäller för universum och det gäller för mig. Det är logiskt att tänka sig att alla försök att förklara Alltet kommer från min egen hjärna. Hjärnans kraft är större än vi kan tro, den är en del av Alltet.
När människor blir utsatta för en övermakt som de inte råder över går de tillsammans och bildar en grupp, en församling med en virtuell ledare; den ledaren är deras hövding, deras Gud.
Alla kan inte tänka så, somliga saknar fantasiförmåga att känna att något virtuellt kan vara en verklighet, och därför är kyrkans kraft något hokus pokus. Det är också så att behovet av en virtuell kraft ökar om vi hamnar i knipa, och när vi blir svaga på ålderns höst.
När världshandeln ökar, och när våra kontakter blir personligare genom resor över hela jorden, blir vi påverkade av varandras religioner och sätt att tänka om Alltet, De tusen tingen, eller Himmelens vilja. Vi kommer då att finna att alla är vi stöpta i samma form, har samma ursprung från Afrika en gång för länge sedan.
Är det då nödvändigt att vi hyllar olika gudar? Är det inte dags att jämna ut religionerna, liksom allt annat blir utjämnat som i ett flodområde där allt vatten slutligen blir ett, världshavet. Det klart att även havet har sina strömmar, ta golfströmmen som exempel, och dessa strömmar påverkar luftströmmarna som ger lågtryck och högtryck.
Solen har även den sina strömmar som påverkar sateliternas elektromagnetiska flöden, ja egentligen är allt i universum flöden som rör sig mot varandra, liksom de olika religiösa samfunden motarbetar varandra. Andra solar längre bort i universum påverkar varandra, och somliga stjärnor föds och andra dör, liksom blommorna på marken.
Jag har iaktagit mina krusbärsbuskar, som jag klippt år från år, och märkt att jag misslyckats med att forma några av dem, de som står nära träd. Träden aura har motat grenarna på krusbärsbuskarna så att de böjt av bort från träden. Sådan är naturen, men vi lever i kulturen.
Jesus är ett exempel på en kulturell yttring. Istället för att slå ihjäl varandra skall vi hjälpa varandra.
Man talar om att älska varandra, och den man älskar agar man. Det är kultur av högsta potens. Det är en omöjlighet. Därför måste vi kunna förlåta varandra, annars kommer vi förr eller senare att upptrappa missförhållandet.
Men vem är Jesus? Enligt Evangelierna är han både människa och gud. För de små barnen är även Jesus ett barn, men för den något äldre är han en man med övernaturliga egenskaper, en som kunde hela människor, och en som vittnade om en högre kraft. Men för dem som fått ägna mycken tid åt att studera gamla skrifter från kulturens gryning, tror jag, kan Jesus tolkas som den samlande kraft kring vilken människor kan flockas.
Kraften utgår från representanter av de olika samfunden. Tyvärr skapas med tiden en så stor skara av tjänare att kraften går ur rörelsen, och därmed måste det ske en revolution
(re=åter, evolution=utveckling), ett paradigmskifte, en ny syn på det religiösa.
Idag kan ingen president råda över isens avsmältning vid polerna. I morgon kan världshaven ha höjts flera meter och översvämmat kuststäderna i hela världen; därför måste en ny rörelse växa fram med en ny ledning som kan samla människornas tankekraft kring det som är väsentligt för oss tillsammans.
Vi kommer att behöva en stark tro på framtiden för att orka byta levnadsmönster, och vi kan inte räkna med att använda kärnkraft, eftersom vår kunskap om den är så stor nu att insikten motar bort handlingar som främjar investeringar av det slaget, precis som trädet utan att vidröra krusbärsbusken kunde få den i en annan riktning. Vi står inför ett nytt sätt att försörja oss i världen och i Sverige och inom Flodområde 63, och om jag finge råda skulle MilkRiverUniversity, mitt exempel hur en renskrubbad flotte kan utvecklas till en ö med flera olika trädslag och örter, utan att en mänsklig hand vidrört den...leva vidare som en virtuell kraft och utvecklas i form av ett humant big bang...
www.MilkRiverUniversity.se
www.Akter.Kastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Vi lever i en värld där alla människor kan nå varandra med multimedia.
Förr bodde vi i mindre grupper som var åtskilda från varandra. Det krävdes stora resurser när man skulle färdas långa vägar för att träffas. Oftast handlade det om handel, men ibland även om krig och stora folkvandringar.
Inom varje område utbildades det ett sätt att se på världen, och om hur man skulle behandla varandra.
Det är det vi kallar religioner. Oftast finns en Gud i deras föreställningsvärd, men inte alltid. I Kina finns en religion som kallas Taoism, där talar man om De tusen tingen...
Konfutsius är en kinesiskt profet som menar att det är Himmelens vilja som styr allt.
I Indien finns två religioner som skiljer sig ganska mycket från varandra: Hinduism och Buddism.
Ur Judendomen utvecklade sig Kristendom och Islam, tre religioner som har samma ursprung.
Kristendomen är rådande i Västvärlden, här finns många olika kyrkor med tro på en gud som en gång var människa, det vill säga Jesus. Han blev Gud när han dog på korset för våra synder, kan man läsa i böckernas bok, Bibeln. På domens dag skall han komma tillbaka, har han sagt...
Människorna kommer ursprungligen från ingenting, liksom universum som har en liknande historia. Kan det vara så att vi har vår bild av Big Bang från vår egen tillblivelse; från ett befruktat ägg.
Gud har befruktat det ägget! Det gäller för universum och det gäller för mig. Det är logiskt att tänka sig att alla försök att förklara Alltet kommer från min egen hjärna. Hjärnans kraft är större än vi kan tro, den är en del av Alltet.
När människor blir utsatta för en övermakt som de inte råder över går de tillsammans och bildar en grupp, en församling med en virtuell ledare; den ledaren är deras hövding, deras Gud.
Alla kan inte tänka så, somliga saknar fantasiförmåga att känna att något virtuellt kan vara en verklighet, och därför är kyrkans kraft något hokus pokus. Det är också så att behovet av en virtuell kraft ökar om vi hamnar i knipa, och när vi blir svaga på ålderns höst.
När världshandeln ökar, och när våra kontakter blir personligare genom resor över hela jorden, blir vi påverkade av varandras religioner och sätt att tänka om Alltet, De tusen tingen, eller Himmelens vilja. Vi kommer då att finna att alla är vi stöpta i samma form, har samma ursprung från Afrika en gång för länge sedan.
Är det då nödvändigt att vi hyllar olika gudar? Är det inte dags att jämna ut religionerna, liksom allt annat blir utjämnat som i ett flodområde där allt vatten slutligen blir ett, världshavet. Det klart att även havet har sina strömmar, ta golfströmmen som exempel, och dessa strömmar påverkar luftströmmarna som ger lågtryck och högtryck.
Solen har även den sina strömmar som påverkar sateliternas elektromagnetiska flöden, ja egentligen är allt i universum flöden som rör sig mot varandra, liksom de olika religiösa samfunden motarbetar varandra. Andra solar längre bort i universum påverkar varandra, och somliga stjärnor föds och andra dör, liksom blommorna på marken.
Jag har iaktagit mina krusbärsbuskar, som jag klippt år från år, och märkt att jag misslyckats med att forma några av dem, de som står nära träd. Träden aura har motat grenarna på krusbärsbuskarna så att de böjt av bort från träden. Sådan är naturen, men vi lever i kulturen.
Jesus är ett exempel på en kulturell yttring. Istället för att slå ihjäl varandra skall vi hjälpa varandra.
Man talar om att älska varandra, och den man älskar agar man. Det är kultur av högsta potens. Det är en omöjlighet. Därför måste vi kunna förlåta varandra, annars kommer vi förr eller senare att upptrappa missförhållandet.
Men vem är Jesus? Enligt Evangelierna är han både människa och gud. För de små barnen är även Jesus ett barn, men för den något äldre är han en man med övernaturliga egenskaper, en som kunde hela människor, och en som vittnade om en högre kraft. Men för dem som fått ägna mycken tid åt att studera gamla skrifter från kulturens gryning, tror jag, kan Jesus tolkas som den samlande kraft kring vilken människor kan flockas.
Kraften utgår från representanter av de olika samfunden. Tyvärr skapas med tiden en så stor skara av tjänare att kraften går ur rörelsen, och därmed måste det ske en revolution
(re=åter, evolution=utveckling), ett paradigmskifte, en ny syn på det religiösa.
Idag kan ingen president råda över isens avsmältning vid polerna. I morgon kan världshaven ha höjts flera meter och översvämmat kuststäderna i hela världen; därför måste en ny rörelse växa fram med en ny ledning som kan samla människornas tankekraft kring det som är väsentligt för oss tillsammans.
Vi kommer att behöva en stark tro på framtiden för att orka byta levnadsmönster, och vi kan inte räkna med att använda kärnkraft, eftersom vår kunskap om den är så stor nu att insikten motar bort handlingar som främjar investeringar av det slaget, precis som trädet utan att vidröra krusbärsbusken kunde få den i en annan riktning. Vi står inför ett nytt sätt att försörja oss i världen och i Sverige och inom Flodområde 63, och om jag finge råda skulle MilkRiverUniversity, mitt exempel hur en renskrubbad flotte kan utvecklas till en ö med flera olika trädslag och örter, utan att en mänsklig hand vidrört den...leva vidare som en virtuell kraft och utvecklas i form av ett humant big bang...
söndag 31 mars 2013
Dom och Vi och Dom...
Ateljé Jerry Linder
Flodområde 61
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Vattnet i Mälaren flödar ut mellan slussportarna i filmen där jag gör ett svep över Södertälje stad.
Det var ett av mina första tagningar med min SuperVHS-kamera med förmåga att suga upp både ljud och bild. Där finns en rörelse i sekvenserna som jag inte kunde undvara eftersom jag just blivit begåvad med Knappsnurrans Princip; ja du måste se själv.
Det flöde av vatten som rinner från Mälaren till Östersjön och De Sjungande Sju haven, kallas Flodområde 61 på Länsstyrelsens kartor. En gång var Mälaren ett innanhav. Det var då isen tryckt ner landet så att båtar kunde segla in från havet och nå ända upp i Uppland, till Uppsala.
Sedan reste sig landet igen då isen tinat upp. Till slut skiljde sig Mälarens vatten från Saltsjön, och då måste man rulla fartygen på stockar om man ville till Birka och Sigtuna.
Staden växte upp kring hamnarna, Mälarhamnen och Saltsjöhamnen. Man kunde lasta om varorna som skulle vidare. En dag rann alla flöden till i Mälaren så att vattnet steg upp mot den bebyggelse som fanns nära stränderna, och då kommenderade man soldater att göra en ränna genom staden så att vattnet skulle rinna ut. Det var på Engelbrekts tid...då kunde man segla genom Saltskogfjärd.
När vi kommer till den tid då första järnvägsspåret skall fram över kanalen gräver man sig ner i sandåsen vid Gamla Ridhuset. Där byggs en järnvägsbro som snart inte kan betjäna både tåg och båtar längre. Från den bron gick tågen till Saltskog där det byggdes en station från vilken järnvägen gick norrut till den plats där Södertälje Centrum ligger idag, och söderut utefter Nyköpingsvägen.
Man tänkte länge innan man kom på att järnvägen kunde gå högt uppe på åsen så att järnvägsbron klarade att släppa igenom skutor med höga master. Samtidigt fick man en djup ränna för de stora båtarna. Alla massor kunde forslas bort och bilda den långa bank som går från stationen i Södertälje Södra, idag Södertälje Hamn, till tunnlarna genom berget där Södertälje Syd ligger..
Idag är den gamla järnvägsbron, som byggdes 1919, riven och ersatt med en ny bro, och ett nytt spår går från Stockholm över Igestabron till Södertälje Syd. Nya spåret går vidare i en tunnel vid Lanaren intill de gamla tunnlarna, och kommer fram vid Gerstaberg och så vidare...
Innan tunneln korsar nya järnvägen inloppet till Bränningeån där vatten från Flodområde 62/63 rinner ner till Bränninge Gård och ut i Östersjön. Hovsjöskolan hör närmast till Måsnaren och Lanarens system, alltså till Flodområde 62/63.
När vi åker genom Järna och passerar Mölnbo är vi snart invid Skillötsjön som rinner ner i Frösjön där vattnet passerar ett sund vid badet. Frösjön lämnar sitt vatten till Sillen genom en smal kanal. Vi är nu framme vid stationen i Gnesta, där alla tåg stannade 1862 när spåret gick via Hallsberg till Göteborg.
Här stannar mina intressen, eller rättare sagt mina planer för ett kulturhistoriskt jippo; nu är vi framme i Flodområde 63, och det är här det skall hända, eller rättare sagt, från Södetälje till Gnesta, samt alla orter runt Flodområde 63 - Laxne, Gnesta, Vårdinge By och Trosa/Vagnhärad, samt Hölö och Mölnbo -.
Första musikalen:
Jag drömmer om att konstnärer inom detta område skall måla tre tavlor var: en från 1800-talet, en från nutid och slutligen en från framtiden inom detta område. Det är meningen att motiven skall i princip tas från de texter som jag har lagt ut på nätet. På så sätt blir det en illustration av texten. När tavlorna är klara skall de fotograferas och bilda utgångspunkt för musikaliska stycken som filmas. Tavlorna från förr och längre fram är Dom. Tavlor från nutid är Vi...
Varje ort i Flodområde 63 skapar sedan sin musikal:
Målningar och musik som skapas av traktens skolbarn skall bilda underlag till skolfilmer som skall ge elever lust att skapa musikaler om den trakt där de själva växer upp. Varje ort tävlar mot de andra och hjälper sedan den ort som vinner att skapa en gemensam musikal... med multimedia skapar man kontakt inom flodområdet och bygger något gemensamt (vi bygger landet).
Flodområde 63:
Den musikal som nu skapats av alla skolor tillsammans skall sedan tävla mot nästa flodområde.
I detta fall mot Flodområde 62/63, Hovsjöskolan. Vinnaren tävlar mot Flodområde 61, Södertälje.
Flodområden runt Östersjön:
Runt hela Östersjön rinner regnvatten ner i vattendrag som kallas flodområden. Ett visst antal sådana, ett för varje land, skall utses att tävla mot alla andra. Man får använda alla landets flodområden för att sedan utnämna ett som skall tävla mot sådana i andra länder.
Med hjälp av multimedia skall vi skapa nya musikaler vilka trolgen kommer att skilja sig från all musikteater som tidigare skapats runt vårt gemensamma innanhav...
Allt skall dokumenteras och allt skall presenteras på Fotografiska Museet, och som DVD-filmer i skolorna. Allt som här antyds går ännu inte att formulera i ord...
Det är viktigt att påpeka att den här visionen bara är en dröm, mot vilken mitt medvetande arbetar.
Jag har gått på många stigar i mitt arbete som kartläggare i det här området, och jag har alltid varit intresserad av historia. Kanske jag aldrig skulle ha gått reallinjen i gymnasiet eftersom jag är en obotlig humanist som fick den äran att en kväll i mitt liv spela kontrabas på Nalen. Musik, måleri och dans har funnits som bakgrund utan att jag gett dem spelrum i mitt liv. Jag tror på konsten i skolan.
Det fria skapandet är viktigt för varje individs danande!
Och du, hur mycket skulle inte detta projekt kunna öka vårt kunnande om vattnets betydelse för livet på jorden. Ett rent innanhav måste vi skapa om vi skall leva vidare på Östersjöns alster...
måndag 25 mars 2013
Färjkarlens stuga...
Ateljé Jerry Linder
Flodområde 62/63
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Mitt ute på sjön Lanaren på gränsen mellan Tveta socken och Ytterjärna arbetar färjkarlen med årorna. Han är på väg mot Sandviken där han har sitt färjeläge och där hans lilla stuga står en bit uppe i backen. Vi minns honom från dikten Barnaår som utspelar sig med utgångspunkt från Nytorpstugan, det gamla båtsmanstorpet uppe på höjden med utsikt mot bondgården Glibotorp...
Torpet, vid järnvägen, heter Nytorp, och längre bort mot tunnlarna låg förr en barnvaktstuga som också hette Nytorp. Barnvaktaren hette Gösta Hågman när jag var liten. Vi var kompisar vi två innan han och hans fru Bojan flyttade till Ström till en banvaktstuga som låg före tunneln där Södertälje Syd ligger idag. Idag är båda banvaktstugorna borta.
När jag var en liten plutt fick jag gå med Hågman ner till sjön. Han hade båten vid järnvägsbanken där det kryllade av orm på våren. När Hågman pensionerades från järnvägen tog han ett jobb som hantlangare åt Ingenjör Fjellmo på lantmäteriet i Södertälje. Arbetet var fritt och bra och gubben trivdes med sina arbetsuppgifter. När jag började söka efter arbete kom jag att tänka på Hågmans anmaning att söka till lantmäteriet, det skulle nog passa mig, tyckte han.
På lantmäteriet kom jag i kontakt med fastighetsgränser och började förstå varför det fanns stora rösen lite här och där i skogarna. En gång var jag med min pappa och tittade på då man hade en orienteringskontroll uppe i skogen mellan Tveta och Ytterjärna socknar, det var ett stort gränsröse där, det vi kallade "Gränsröset" då vi plockade svamp. I närheten av röset fanns ett kantarellställe som alltid gav vinst. Gränsen från det röset gick ner mot Lövnäs, eller ska vi säga Bergmans, för det var just det man hette, de som byggt där vid den tid då vi bodde i Nytorpstugan. Strax ovanför deras ställe fanns också ett litet röse och så fortsatte gränsen ner mot sjön Lanaren. Alldeles vid nästa gränssten, bara en sten denna gång, fanns grunden till en mycket liten stuga, eller bod. Gränsen böjer sedan av mot öster och försvinner ur mitt medvetande. Nu är det frågan om den där stugan hade något med färjkarlen att göra.
En gång då jag vandrade nerför backen mot ladugården vid Glibotorp där jag sprungit som barn, kom en hund och skällde på mig, och strax därefter kom nuvarande bonden som knappt var född på den tiden. Han heter Erling och är sista pojken efter Simon och Rut. Simon är son till Emil Axelsson som enligt Helmer Eriksson som växte upp på Västergärde, kom med fyra kor från Bergaholm som ligger en bit bortom staden utefter gamla riksvägen, Riksettan, mot Stockholm.
Erling bjöd mig att komma till bords där hans gamla mor, Rut, född Berggren, satt och väntade vid kaffebordet. Det var några år sedan vi träffades, det var när jag ännu gick i gymnasiet och jag drömde om att söka till KTH för att bli lantmätare. Jag arbetade på gården några veckor under sommaren, det var under höskörden och det var hårda dagar. Men så fick jag ett unikt tillfälle att åka med en norrman hem till hans uppväxtort i Norra Salten i Norge. Orten heter Fauske, och jag har fortfarande lite samvetskval att jag lämnade Axelssons mitt i skördearbetet, men sånt är livet...
Nu var jag i alla fall välkommen, och Rut var vänlig och vi hade mycket att tala om. Bland annat tog jag upp frågan som Helmer Eriksson hade väckt:
- Det finns meningar om att det skulle ha funnits en flotte som gick över sjön.
Jag frågade Rut om hon hade hört något om detta, och hon berättade att Simon sagt att flotten skulle ha gått ut från Sandviken. Sandviken ligger en bit bortom Sjöhaga där vi hade vårt badställe när jag var liten. Det går en traktorväg en bit ovanför strandlinjen idag, men där har nog varit en väg i alla tider. När man kommer till Sandviken går det en stig ner till sjön, och strax går den upp igen efter ett tiotal meter. Där tror jag att det kan ha varit ett färjeläge. Följer man stigen vidare uppåt kommer man till den plats där det finns en stuggrund. Den var tydligare förr, men eftersom jag vet var den fanns kan jag hitta stenar som huset vilat på. Inte långt därifrån finns gränsstenen där gränsen intar en ny riktning.
Nu är det så att Helmer också berättat om en hålväg som går från Gerstaberg förbi Västergärde och att den skulle gå ovanför källaren som ligger nära grustaget. Även gamle Cederlund, som då ännu bodde på Gerstaberg, talade om den där hålvägen. Jag kan inte låta bli att tänka att den vägen kan ha gått ner till färjeläget och sedan landat på andra sidan Lanaren, men var.
Det var nu tio år sedan jag fick dessa fakta om hålvägen, men eftersom jag är en envis fan, har jag inte kunnat släppa frågan. Därför blev det bara så att jag för några dagar sedan stod mitt för Per Eliasson på Quedesta ( ser att man kan skriva Qu edesta där ed är ett vad ) och frågade om jag fick ställa några frågor om en färja som kanske gått över skön.
Det här var tydligen en fråga som roade Per. Vi blev sittande bra länge och pratade om färjan och andra gamla företeelser när det gäller Lanaren, bland annat om sjösänkningen. När det gäller färjan hade han sett dokument om den, och kanske han rent av kunde peka ut var den landade på den här sidan. Kanske det fanns flera ställen dit den kunde gå, men ingen vet. Däremot hade han funnit ett vrak i vattnet, en lång båt, ca 6 meter som var som ett litet vikingaskepp. Den var not av ek, trodde han. Det skulle vara roligt att åldersbestämma delar av den båten. Kanske var det två sådana båtar som man kopplat ihop med ett däck så att det blev en stadig farkost. Man vet inte. När det gäller namnet på gården blev vi uppmärksamma på att 25-meterskurvorna går nära varandra en bit bort mot Åle. En väg går från bebyggelsen där Per bor och lutar ner mot åkern några hundra meter bort.
Sedan svänger den ut över åkern och går upp på en ås där det idag bara växer björkar. Jag såg att det var något hemligt över åsen, och i mitten var det som en damm. Jag måste medge att jag var exalterad när jag gick upp upp och knackade på hos Per efter att ha gjort den lilla vandringen till åsen och tillbaka.
När jag nämnde en liknande övergång från en höjdnivå till en annan men lika hög, jag berättade då om Edesta i Vårdinge, påpekade Per att det var just likadant där vägen går upp på åsen, och att man där har funnit stolpar efter långhus och andra mindre hus.
När jag nu skriver detta ser jag att Per har skrivit sin e-mailadress med namnet quedesta, där namnet på den urgamla boplatsen kan ha fått sitt namn efter det vad som finns mellan skogen och åsen, på samma sätt som Edesta i Vårdinge.
Efter några dagar ringde jag till en arkeolog som uppmanade mig att ta kontakt med Sjöfartmuseet i Stockholm. Där har jag varit med mina barnbarn många gånger, men inte trodde jag att jag skulle ha ett särksilt ärende från min barndoms badsjö.
Jag har nu vandrat från Gerstaberg och kommit in på en väg som är urgröpt som jag tänker mig att en hålväg skall vara. En gång åkte min mamma och min syster med farbror Emil där, han var på väg till smeden i Järna där Kajsa skulle skos. Sedan skulle vi hämta mjöl vid Saltå kvarn. Jag var nog bara åtta år vid det tillfället och när vi passerade Västergärdet sa farbror Emil att Kerstin Dellert hade bott där någon sommar. Det var långt efter det Helmer vaktade korna där.
Jag har gått och letat ovanför källaren men jag har inte funnit den gamla vägen. Annars är det troligt att den gått uppe i skogen en bit ovanför nya vägen som Emil anlade efter det att sjön sänktes i början på 1900-talet. Innan sänkningen var det sankt nedanför korsvägen, man hade tydligen lagt ut trästockar för att komma över, om jag förstått Helmer rätt. Men hur vägen till Glibotorp gick förr är osäkert, och likadant till Västergärde. Ett är dock säkert att det gått en väg från Oxhuvud i skogskanten på andra sidan Tunnelmynningen och bort mot bergfoten vid järnvägen.
Där har en väg gått mot hålvägen och antingen åt Gerstaberg eller Västergärde. Västergärdesjön heter också Gliasjön. Helmer berättade att han hade fångat massor av gäddor i änden av sjön. Det skulle vara en källåder som gick upp där. Jag var dit och tittade en vinter och fann ett ställe där isen var obefintlig, kanske var det där.
Det finns en annan möjlig väg mot Glibotorp. Från Oxhuvud gick en väg mot järnvägen, och utefter järnvägen gick Hågmans till sin banvaktsstuga. Men det kan ha varit en väg upp mot skogen där en traktorväg går idag och kommer fram till den där stugan som jag förknippar med färjan.
Det här är bara mina egna tankar, jag har ju i alla fall trampat dessa stigar sedan jag var barn. Det skulle vara kul om man fann en karta som antyder den plats där färjan finns med. Därvidlag har jag dock kommit en bit på väg. Släktforskarföreningen i Södertälje for till Gävle där Lantmäteriverket har sitt riksarkiv. Där hittade jag till slut en karta där det där lilla huset var karterat. Först letade jag på Ytterjärna, och det var ju dumt, men så kom jag på att grunden låg på Tvetasidan, och då fann jag huset som jag sökte efter, men då skulle vi åka hem, därför fick jag ingen kopia med mig. Men kartan med färjkarlens hus finns säkert kvar i arkivet, tack och lov...
Det finns en annan mycket liten stuga. den finns utefter en väg som alltid har förundrat mig. Förmodligen har vägen gått i åkerkanten bort mot det ställe där jag tänker mig att vägen gått mot Lanaren och där vägen till Hågmans banvaktstuga slutar vid järnvägen. Den här vägen har gått upp till Nytorpstugan, vår torpstuga. När jag var liten fanns det en källare som rasat ihop, men vi hade matvaror i svalen. Ovanpå var en bod och när golvet rasade rev jag byggnaden.
Där började en epok när jag var 14 år. Egentligen var det en vansinnig idé, jag högg rundvirke av lövreäd och började bygga. Kanske beroende på att jag hade läst en bok av Bernard Nord: Nybyggare vid Bäversjön...som är min favorit fortfarande tillsammans med Jonas i Marsliden som haft stor betydelse för mig som bodde hälften på landet och hälften i stan. Det gick naturligtvis inte att få till något bestående av det byggnadsmaterial jag hade och när allt rasade började jag ge mig på den gamla boden. När allt material var sorterat och lagt åt sidan började jag planera ut marken och fylla igen den gamla källaren så att bara svalen fanns kvar med källarens ytterdörr.
När allt var plant och tillplattat lade jag upp grundstenar och byggde upp en liten oisolerad stuga som jag bodde i de sista tre somrarna som vi arrenderade torpet. Den lilla stugan nere vid Lanaren, den jag tänker mig att färjekarlen nyttjade borde ha varit lika stor som min skapelse...jag hoppas nu bara att det dyker upp dokument och kartor som inte allt för mycket motsäger mina antaganden...
När färjkarlen ror sitt flytetyg på Lanaren befinner han sig på det flodområde som heter 62/63, där vatten från Måsnaren rinner förbi Tveta gamla skola, under Tvetavägen och ner till en gammal såg och en kvarn vid Åle, och vid Åleström rinnar vattnet ut i Lanaren. Från Lanaren rinner vattnet sedan genom Bränningeån till Bränninge Gård och ner i Östersjön...
PS...
Sedan detta skrevs har jag fått ett mail från Per. Han har nu hittat det dokument som han nämnde då vi träffades hemma hos honom. Det är en man som heter Sten Asplund som skrivit ner fyra A4-ark med minnen från den trakt där han är uppväxt. Han skriver att han är född på Västergärde och att han minns hålvägen från ett torp som heter Raspen vid Gerstaberg. Den går sedan förbi arbetarbostäderna som bygdes 1900, och går över gärden. Norr om torpet Glia finns det en väg som gått ner till Västergärde (där vi åkte med farbror Emil när han skulle till Saltå kvarn och hämta mjöl, och till smeden som skodde Kajsa. Det var mamma och syrran och jag den gången).
Sten Asplund minns ett led i en gammal gärdesgård (det leddet har jag sett, det finns uppe i skogen inte långt från ett grustag sedan Axelsson byggde ny väg när sjön sänktes). Sedan går hålvägen i skogen till sockengränsen, där den viker av och går ner mot en rännil som går från Gliasjön till Lanaren och upp mot skogen på andra sidan. Blommenäs är namnet på marken där, kanske tillhörde det Lövnäs som var ruin när Bergmans byggde där när jag var sådär 10 år. Längst in i en åkerkil finner vi vägen igen och den går ner till Lanaren. Där har det legat en liten stuga långt före Stens tid, och där bodde en skomakare som kallades Gubben i Hålet. Det var troligtvis färjkarlens stuga (stensättningen finns ännu kvar, men några granar skymmer dem idag). På andra sidan sjön gick vägen förbi Marielund och följde järnvägen mot Södertälje.
Sten Asplund börjar sin berättelse med att sjön en gång i tiden varit ungefär 10 meter högre och att utflödet gick över Aglan och ner vid Brandalsund. Sedan hände något som fick sandbanken vid Bränningeån att rämna, varvid vattnet i stället tog den vägen mot Östersjön.
Det här är intressant. 10 meter över nuvarande yta gör att vattnet då nådde upp till 25-meterskurvan, alltså likadant här vid Quedesta vid Flodområde 62/63 som vid Edesta vid Flodområde 63.
Det ser ut som en tanke. Kan det har varit så att Östersjön varit skild från Världshavet och legat på en nivå så att våra leror bildats över en stor yta, just där vi har åkermark idag.
Jag ringde upp Johan Pettersson som är verksam i Järna Hembygdsförening, han kan det mesta inom Järnas hank och stör. Det var han som kom med det förslaget att Östersjön varit skilt från Värdshavet, men han hade mera att säga om hålvägar. Han förstärkte ett vagt begrepp i min hjärna: Vintervägar.
På den gamla häradskartan från 1697 kan man se dessa vägar gå över frusna vatten. Jag minns att Elsa Karlsson, som var ordförande i Vårdinge hembygdsförening, och jag, färdades över Måsnaren och Vällingen och vidare över land och sjö till Gnesta på den gamla kartan.
Hålvägar kan ha gått mellan dessa isvägar, ofta gick de uppe på malmarna. En sådan väg har vi mellan Vårdinge k:a och Nedre Marmorbrottet, men nu har vi kommit en bra bit från Färjkarlens Stuga, eller Gubbens Hål, som man lär ha sagt förr i tiden, men när var det?...
gör gärna en kommentar!
Vill du veta mera om banvaktaren Hågman, Axelssons på Glibotorp, och författaren av detta stycke kan du läsa det på min debutnovell som finns på Poeter.se under namnet Jerry Linder; gå bara in på Googles och skriv: Det kom en man från Gnesta... DS...
Flodområde 62/63
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Mitt ute på sjön Lanaren på gränsen mellan Tveta socken och Ytterjärna arbetar färjkarlen med årorna. Han är på väg mot Sandviken där han har sitt färjeläge och där hans lilla stuga står en bit uppe i backen. Vi minns honom från dikten Barnaår som utspelar sig med utgångspunkt från Nytorpstugan, det gamla båtsmanstorpet uppe på höjden med utsikt mot bondgården Glibotorp...
Torpet, vid järnvägen, heter Nytorp, och längre bort mot tunnlarna låg förr en barnvaktstuga som också hette Nytorp. Barnvaktaren hette Gösta Hågman när jag var liten. Vi var kompisar vi två innan han och hans fru Bojan flyttade till Ström till en banvaktstuga som låg före tunneln där Södertälje Syd ligger idag. Idag är båda banvaktstugorna borta.
När jag var en liten plutt fick jag gå med Hågman ner till sjön. Han hade båten vid järnvägsbanken där det kryllade av orm på våren. När Hågman pensionerades från järnvägen tog han ett jobb som hantlangare åt Ingenjör Fjellmo på lantmäteriet i Södertälje. Arbetet var fritt och bra och gubben trivdes med sina arbetsuppgifter. När jag började söka efter arbete kom jag att tänka på Hågmans anmaning att söka till lantmäteriet, det skulle nog passa mig, tyckte han.
På lantmäteriet kom jag i kontakt med fastighetsgränser och började förstå varför det fanns stora rösen lite här och där i skogarna. En gång var jag med min pappa och tittade på då man hade en orienteringskontroll uppe i skogen mellan Tveta och Ytterjärna socknar, det var ett stort gränsröse där, det vi kallade "Gränsröset" då vi plockade svamp. I närheten av röset fanns ett kantarellställe som alltid gav vinst. Gränsen från det röset gick ner mot Lövnäs, eller ska vi säga Bergmans, för det var just det man hette, de som byggt där vid den tid då vi bodde i Nytorpstugan. Strax ovanför deras ställe fanns också ett litet röse och så fortsatte gränsen ner mot sjön Lanaren. Alldeles vid nästa gränssten, bara en sten denna gång, fanns grunden till en mycket liten stuga, eller bod. Gränsen böjer sedan av mot öster och försvinner ur mitt medvetande. Nu är det frågan om den där stugan hade något med färjkarlen att göra.
En gång då jag vandrade nerför backen mot ladugården vid Glibotorp där jag sprungit som barn, kom en hund och skällde på mig, och strax därefter kom nuvarande bonden som knappt var född på den tiden. Han heter Erling och är sista pojken efter Simon och Rut. Simon är son till Emil Axelsson som enligt Helmer Eriksson som växte upp på Västergärde, kom med fyra kor från Bergaholm som ligger en bit bortom staden utefter gamla riksvägen, Riksettan, mot Stockholm.
Erling bjöd mig att komma till bords där hans gamla mor, Rut, född Berggren, satt och väntade vid kaffebordet. Det var några år sedan vi träffades, det var när jag ännu gick i gymnasiet och jag drömde om att söka till KTH för att bli lantmätare. Jag arbetade på gården några veckor under sommaren, det var under höskörden och det var hårda dagar. Men så fick jag ett unikt tillfälle att åka med en norrman hem till hans uppväxtort i Norra Salten i Norge. Orten heter Fauske, och jag har fortfarande lite samvetskval att jag lämnade Axelssons mitt i skördearbetet, men sånt är livet...
Nu var jag i alla fall välkommen, och Rut var vänlig och vi hade mycket att tala om. Bland annat tog jag upp frågan som Helmer Eriksson hade väckt:
- Det finns meningar om att det skulle ha funnits en flotte som gick över sjön.
Jag frågade Rut om hon hade hört något om detta, och hon berättade att Simon sagt att flotten skulle ha gått ut från Sandviken. Sandviken ligger en bit bortom Sjöhaga där vi hade vårt badställe när jag var liten. Det går en traktorväg en bit ovanför strandlinjen idag, men där har nog varit en väg i alla tider. När man kommer till Sandviken går det en stig ner till sjön, och strax går den upp igen efter ett tiotal meter. Där tror jag att det kan ha varit ett färjeläge. Följer man stigen vidare uppåt kommer man till den plats där det finns en stuggrund. Den var tydligare förr, men eftersom jag vet var den fanns kan jag hitta stenar som huset vilat på. Inte långt därifrån finns gränsstenen där gränsen intar en ny riktning.
Nu är det så att Helmer också berättat om en hålväg som går från Gerstaberg förbi Västergärde och att den skulle gå ovanför källaren som ligger nära grustaget. Även gamle Cederlund, som då ännu bodde på Gerstaberg, talade om den där hålvägen. Jag kan inte låta bli att tänka att den vägen kan ha gått ner till färjeläget och sedan landat på andra sidan Lanaren, men var.
Det var nu tio år sedan jag fick dessa fakta om hålvägen, men eftersom jag är en envis fan, har jag inte kunnat släppa frågan. Därför blev det bara så att jag för några dagar sedan stod mitt för Per Eliasson på Quedesta ( ser att man kan skriva Qu edesta där ed är ett vad ) och frågade om jag fick ställa några frågor om en färja som kanske gått över skön.
Det här var tydligen en fråga som roade Per. Vi blev sittande bra länge och pratade om färjan och andra gamla företeelser när det gäller Lanaren, bland annat om sjösänkningen. När det gäller färjan hade han sett dokument om den, och kanske han rent av kunde peka ut var den landade på den här sidan. Kanske det fanns flera ställen dit den kunde gå, men ingen vet. Däremot hade han funnit ett vrak i vattnet, en lång båt, ca 6 meter som var som ett litet vikingaskepp. Den var not av ek, trodde han. Det skulle vara roligt att åldersbestämma delar av den båten. Kanske var det två sådana båtar som man kopplat ihop med ett däck så att det blev en stadig farkost. Man vet inte. När det gäller namnet på gården blev vi uppmärksamma på att 25-meterskurvorna går nära varandra en bit bort mot Åle. En väg går från bebyggelsen där Per bor och lutar ner mot åkern några hundra meter bort.
Sedan svänger den ut över åkern och går upp på en ås där det idag bara växer björkar. Jag såg att det var något hemligt över åsen, och i mitten var det som en damm. Jag måste medge att jag var exalterad när jag gick upp upp och knackade på hos Per efter att ha gjort den lilla vandringen till åsen och tillbaka.
När jag nämnde en liknande övergång från en höjdnivå till en annan men lika hög, jag berättade då om Edesta i Vårdinge, påpekade Per att det var just likadant där vägen går upp på åsen, och att man där har funnit stolpar efter långhus och andra mindre hus.
När jag nu skriver detta ser jag att Per har skrivit sin e-mailadress med namnet quedesta, där namnet på den urgamla boplatsen kan ha fått sitt namn efter det vad som finns mellan skogen och åsen, på samma sätt som Edesta i Vårdinge.
Efter några dagar ringde jag till en arkeolog som uppmanade mig att ta kontakt med Sjöfartmuseet i Stockholm. Där har jag varit med mina barnbarn många gånger, men inte trodde jag att jag skulle ha ett särksilt ärende från min barndoms badsjö.
Jag har nu vandrat från Gerstaberg och kommit in på en väg som är urgröpt som jag tänker mig att en hålväg skall vara. En gång åkte min mamma och min syster med farbror Emil där, han var på väg till smeden i Järna där Kajsa skulle skos. Sedan skulle vi hämta mjöl vid Saltå kvarn. Jag var nog bara åtta år vid det tillfället och när vi passerade Västergärdet sa farbror Emil att Kerstin Dellert hade bott där någon sommar. Det var långt efter det Helmer vaktade korna där.
Jag har gått och letat ovanför källaren men jag har inte funnit den gamla vägen. Annars är det troligt att den gått uppe i skogen en bit ovanför nya vägen som Emil anlade efter det att sjön sänktes i början på 1900-talet. Innan sänkningen var det sankt nedanför korsvägen, man hade tydligen lagt ut trästockar för att komma över, om jag förstått Helmer rätt. Men hur vägen till Glibotorp gick förr är osäkert, och likadant till Västergärde. Ett är dock säkert att det gått en väg från Oxhuvud i skogskanten på andra sidan Tunnelmynningen och bort mot bergfoten vid järnvägen.
Där har en väg gått mot hålvägen och antingen åt Gerstaberg eller Västergärde. Västergärdesjön heter också Gliasjön. Helmer berättade att han hade fångat massor av gäddor i änden av sjön. Det skulle vara en källåder som gick upp där. Jag var dit och tittade en vinter och fann ett ställe där isen var obefintlig, kanske var det där.
Det finns en annan möjlig väg mot Glibotorp. Från Oxhuvud gick en väg mot järnvägen, och utefter järnvägen gick Hågmans till sin banvaktsstuga. Men det kan ha varit en väg upp mot skogen där en traktorväg går idag och kommer fram till den där stugan som jag förknippar med färjan.
Det här är bara mina egna tankar, jag har ju i alla fall trampat dessa stigar sedan jag var barn. Det skulle vara kul om man fann en karta som antyder den plats där färjan finns med. Därvidlag har jag dock kommit en bit på väg. Släktforskarföreningen i Södertälje for till Gävle där Lantmäteriverket har sitt riksarkiv. Där hittade jag till slut en karta där det där lilla huset var karterat. Först letade jag på Ytterjärna, och det var ju dumt, men så kom jag på att grunden låg på Tvetasidan, och då fann jag huset som jag sökte efter, men då skulle vi åka hem, därför fick jag ingen kopia med mig. Men kartan med färjkarlens hus finns säkert kvar i arkivet, tack och lov...
Det finns en annan mycket liten stuga. den finns utefter en väg som alltid har förundrat mig. Förmodligen har vägen gått i åkerkanten bort mot det ställe där jag tänker mig att vägen gått mot Lanaren och där vägen till Hågmans banvaktstuga slutar vid järnvägen. Den här vägen har gått upp till Nytorpstugan, vår torpstuga. När jag var liten fanns det en källare som rasat ihop, men vi hade matvaror i svalen. Ovanpå var en bod och när golvet rasade rev jag byggnaden.
Där började en epok när jag var 14 år. Egentligen var det en vansinnig idé, jag högg rundvirke av lövreäd och började bygga. Kanske beroende på att jag hade läst en bok av Bernard Nord: Nybyggare vid Bäversjön...som är min favorit fortfarande tillsammans med Jonas i Marsliden som haft stor betydelse för mig som bodde hälften på landet och hälften i stan. Det gick naturligtvis inte att få till något bestående av det byggnadsmaterial jag hade och när allt rasade började jag ge mig på den gamla boden. När allt material var sorterat och lagt åt sidan började jag planera ut marken och fylla igen den gamla källaren så att bara svalen fanns kvar med källarens ytterdörr.
När allt var plant och tillplattat lade jag upp grundstenar och byggde upp en liten oisolerad stuga som jag bodde i de sista tre somrarna som vi arrenderade torpet. Den lilla stugan nere vid Lanaren, den jag tänker mig att färjekarlen nyttjade borde ha varit lika stor som min skapelse...jag hoppas nu bara att det dyker upp dokument och kartor som inte allt för mycket motsäger mina antaganden...
När färjkarlen ror sitt flytetyg på Lanaren befinner han sig på det flodområde som heter 62/63, där vatten från Måsnaren rinner förbi Tveta gamla skola, under Tvetavägen och ner till en gammal såg och en kvarn vid Åle, och vid Åleström rinnar vattnet ut i Lanaren. Från Lanaren rinner vattnet sedan genom Bränningeån till Bränninge Gård och ner i Östersjön...
PS...
Sedan detta skrevs har jag fått ett mail från Per. Han har nu hittat det dokument som han nämnde då vi träffades hemma hos honom. Det är en man som heter Sten Asplund som skrivit ner fyra A4-ark med minnen från den trakt där han är uppväxt. Han skriver att han är född på Västergärde och att han minns hålvägen från ett torp som heter Raspen vid Gerstaberg. Den går sedan förbi arbetarbostäderna som bygdes 1900, och går över gärden. Norr om torpet Glia finns det en väg som gått ner till Västergärde (där vi åkte med farbror Emil när han skulle till Saltå kvarn och hämta mjöl, och till smeden som skodde Kajsa. Det var mamma och syrran och jag den gången).
Sten Asplund minns ett led i en gammal gärdesgård (det leddet har jag sett, det finns uppe i skogen inte långt från ett grustag sedan Axelsson byggde ny väg när sjön sänktes). Sedan går hålvägen i skogen till sockengränsen, där den viker av och går ner mot en rännil som går från Gliasjön till Lanaren och upp mot skogen på andra sidan. Blommenäs är namnet på marken där, kanske tillhörde det Lövnäs som var ruin när Bergmans byggde där när jag var sådär 10 år. Längst in i en åkerkil finner vi vägen igen och den går ner till Lanaren. Där har det legat en liten stuga långt före Stens tid, och där bodde en skomakare som kallades Gubben i Hålet. Det var troligtvis färjkarlens stuga (stensättningen finns ännu kvar, men några granar skymmer dem idag). På andra sidan sjön gick vägen förbi Marielund och följde järnvägen mot Södertälje.
Sten Asplund börjar sin berättelse med att sjön en gång i tiden varit ungefär 10 meter högre och att utflödet gick över Aglan och ner vid Brandalsund. Sedan hände något som fick sandbanken vid Bränningeån att rämna, varvid vattnet i stället tog den vägen mot Östersjön.
Det här är intressant. 10 meter över nuvarande yta gör att vattnet då nådde upp till 25-meterskurvan, alltså likadant här vid Quedesta vid Flodområde 62/63 som vid Edesta vid Flodområde 63.
Det ser ut som en tanke. Kan det har varit så att Östersjön varit skild från Världshavet och legat på en nivå så att våra leror bildats över en stor yta, just där vi har åkermark idag.
Jag ringde upp Johan Pettersson som är verksam i Järna Hembygdsförening, han kan det mesta inom Järnas hank och stör. Det var han som kom med det förslaget att Östersjön varit skilt från Värdshavet, men han hade mera att säga om hålvägar. Han förstärkte ett vagt begrepp i min hjärna: Vintervägar.
På den gamla häradskartan från 1697 kan man se dessa vägar gå över frusna vatten. Jag minns att Elsa Karlsson, som var ordförande i Vårdinge hembygdsförening, och jag, färdades över Måsnaren och Vällingen och vidare över land och sjö till Gnesta på den gamla kartan.
Hålvägar kan ha gått mellan dessa isvägar, ofta gick de uppe på malmarna. En sådan väg har vi mellan Vårdinge k:a och Nedre Marmorbrottet, men nu har vi kommit en bra bit från Färjkarlens Stuga, eller Gubbens Hål, som man lär ha sagt förr i tiden, men när var det?...
gör gärna en kommentar!
Vill du veta mera om banvaktaren Hågman, Axelssons på Glibotorp, och författaren av detta stycke kan du läsa det på min debutnovell som finns på Poeter.se under namnet Jerry Linder; gå bara in på Googles och skriv: Det kom en man från Gnesta... DS...
söndag 24 mars 2013
Låt barnen komma till mig...
Ateljé Jerry Linder
Studieledaren
www.akterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Natur och kultur...
Rudolf Steiner har skrivit att vi föds in i en karaktär och möter en annan under livets gång så att de olika karaktärerna skär in i varandra på mitten.
Vad är det för karaktärer han talar om? och vem är jag.
Jag återkommer till det som står i Gamla Testamentet, om ett tvillingpar som föds så att den andra gossen är fäst vid hälen på den förstfödde som får namnet Esau och blir stamfader till Edoméerna, som vandrar bort från Kanan till Edoms bergstrakter. Esau har flera hustrur, liksom hans bror Jacob, som blir den bofasta bonden. En av Esaus hustrur är dotter till Ismael, som är som är halvbror till hans far, Isak. Ismael är efter sin far, Abraham, en av stamfäderna till araberna.
Jacob är den som judarnas gud, Jahve, gynnar, trots att han betett sig bedrägligt mot sin bror. Han har nämligen lurat till sig fadersarvet på sin moders inrådan. Eftersom Esau kom först till världen skulle Isak ha välsignat honom. Men skriften vill något annat. Man kan säga att den judiska skriften, själva handboken för ett judiskt handlande inte var Kristet. Och för all del, den kristna texten var ännu inte påfunnen i västerländsk tappning.
Rudolf Steiner är att se som en kristen profet. Hans texter läses av folk i hela världen. När det gäller anvisningar för barnhem, där barnen är sykotiska och har det svårt, förespråkar han att en person med
en karaktär som han kallar "förnuftsmänniskan", skall leda organisationen. Den andra människan är "gemytmänniskan".
Jag själv har upplevt båda typerna i min egen familj, min mamma var en typisk gemytmänniska som man genast såg och hörde när hon kom in i ett sällskap. Pappa var lugnet själv och ganska tråkig, men en person som man alltid kunde lita på.
Mina barn har olika karaktärer och likaså min sambos barn, och nu har jag fått en viss förmåga att se det jag inte såg då jag var ung. Själv är jag en gemytsjäl som börjar inse att den andra karaktären är mycket viktig i det stora sammanhanget; båda måste få spelrum i den teater som Schakespear skrivit om.
Men när förnuftssjälen ger sig in på gemytsjälens område börjar det osa katt. Det kan vara för att det är bekvämt att få sin lön ur den kassa som skall vara till svaga människors hjälp. Som när prästerna förnekade vanliga människor i Dalarna att samlas och läsa Bibeln. Det var då Babtisterna bröt sig ur den svenska kyrkan. Man kallade på polis och militär och fängslade den som vågade läsa skriften.
Han blev släpad till fängelset och fick leva på vatten och bröd, och brödet var utan salt. Livets salt talas det om. Man kan dö av för lite salt i kroppen, och några månaders fängelsevistelse gjorde kroppen svag. Sedan skulle läsaren avsäga sig sin irrlära inför församlingen och prästen i kyrkan, och gjorde han inte det fraktas han tillbaka till fängsligt förvar, där risken var stor att han skulle dö.
Vad det mest handlade om var att man ville göra som i nya testamentet, där Johannes döpte vuxna individer liksom han döpte Jesus. I den svenska kyrkan döptes man då man ännu inte visste vad dopet handlar om.
Ändå vann frikyrkorna, och i Södertälje fanns när jag var liten en mängd sådana, och den av staten stödda kyrkan, Statskyrkan, är nu skild från staten. I Mölnbo/Vårdinge har kyrkorna gemensamma möten och begivenheter med sång och musik, och hur det är börjar folk åter dra sig mot kyrkan, inte bara på juldagsmorgon. Alla mina barnbarn har gått i kyrkans barntimmar utan att föräldrarna varit särskilt kyrksamma. Efter att Anders Borg vittnat inför hela folket i Skavlans program att han blivit kristen, vet jag inte vad som är på gång. Är detta från hjärtat kommet, från en person som hållit stenhårt i resurser som en gemytsjäl skulle anse vara till gagn för människor som har det svårt.
Skulle finansministerns omvändelse vara ärligt menad, eller är det en omvändelse under bilan. Är han månne rädd för nynasisterna. Omöjligt att sia om. Gemytsjälen skulle nog hoppas i alla fall, medan förnuftsjälen skulle tvivla, som Thomas tvivlaren bland lärjungarna. Vi får se, som man brukar säga...
Jag har vid många tillfällen talat om en musikal i Flodområde 63, ja jag har till och med talat om flera musikaler, en i varje ort runt flodområdet. Det är Laxne, Gnesta, Vårdinge By, och Trosa/Vagnhärad och Hölö, samt Mölnbo. I musikalen finns många konstarter. Det är sång och musik, dans och akrobatik, och allt skall dokumenteras och filmas. När filmen är färdig kan den spridas ut över hela världen. Vi skall använda MultiMediaMaximum för att erhålla denna spridning, först lokalt, sedan över alla gränser.
När den bästa musikalen är korad, den första är ju bara en övning, skall samtliga skolor inom
Flodområde 63 hjälpas åt och skapa flodområdets vinnande koncept, en musikal där alla skolor hjälps åt och skall tävla mot Flodområde 61 som mynnar ut genom slussen i Södertälje, och
Flodområde 62/63 där Hovsjöskolan ligger. Måsnaren och Lanarens vatten rinner ut i Bränningeån.
Då har vi tänt en eld som skall löpa runt hela Östersjön, vårt eget innanhav som är helt beroende av oss. Det klart att elden kan löpa vidare på våran kontinent, och den aseatiska kontinenten och göra samma våldsamma satsning som Adolf Erik Nordenskiöld gjorde då han seglade runt Euroasien 1878, samtidigt som prosten Linder blev präst i S:ta Ragnhilds kyrka och Tveta församling, och Vatt-Anna i min story, hjonet som bar vatten till de rika, innan vattenledningarna anlades. Visste du att Vatt-Anna föddes på skullen vid Johannesberg, och visste du att hennes son for med ångseglaren Vega tillsammans med Nordenskiöld. Det vet du kanske därför att jag skrivit om det och lagt ut det som bloggar på nätet. Och nu ser du varför en gemytsjäl inte är lämplig att svara för en allvarligt menad organisation; min själ, har jag inte förgripit mig på sanningen nu igen...
Studieledaren
www.akterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Natur och kultur...
Rudolf Steiner har skrivit att vi föds in i en karaktär och möter en annan under livets gång så att de olika karaktärerna skär in i varandra på mitten.
Vad är det för karaktärer han talar om? och vem är jag.
Jag återkommer till det som står i Gamla Testamentet, om ett tvillingpar som föds så att den andra gossen är fäst vid hälen på den förstfödde som får namnet Esau och blir stamfader till Edoméerna, som vandrar bort från Kanan till Edoms bergstrakter. Esau har flera hustrur, liksom hans bror Jacob, som blir den bofasta bonden. En av Esaus hustrur är dotter till Ismael, som är som är halvbror till hans far, Isak. Ismael är efter sin far, Abraham, en av stamfäderna till araberna.
Jacob är den som judarnas gud, Jahve, gynnar, trots att han betett sig bedrägligt mot sin bror. Han har nämligen lurat till sig fadersarvet på sin moders inrådan. Eftersom Esau kom först till världen skulle Isak ha välsignat honom. Men skriften vill något annat. Man kan säga att den judiska skriften, själva handboken för ett judiskt handlande inte var Kristet. Och för all del, den kristna texten var ännu inte påfunnen i västerländsk tappning.
Rudolf Steiner är att se som en kristen profet. Hans texter läses av folk i hela världen. När det gäller anvisningar för barnhem, där barnen är sykotiska och har det svårt, förespråkar han att en person med
en karaktär som han kallar "förnuftsmänniskan", skall leda organisationen. Den andra människan är "gemytmänniskan".
Jag själv har upplevt båda typerna i min egen familj, min mamma var en typisk gemytmänniska som man genast såg och hörde när hon kom in i ett sällskap. Pappa var lugnet själv och ganska tråkig, men en person som man alltid kunde lita på.
Mina barn har olika karaktärer och likaså min sambos barn, och nu har jag fått en viss förmåga att se det jag inte såg då jag var ung. Själv är jag en gemytsjäl som börjar inse att den andra karaktären är mycket viktig i det stora sammanhanget; båda måste få spelrum i den teater som Schakespear skrivit om.
Men när förnuftssjälen ger sig in på gemytsjälens område börjar det osa katt. Det kan vara för att det är bekvämt att få sin lön ur den kassa som skall vara till svaga människors hjälp. Som när prästerna förnekade vanliga människor i Dalarna att samlas och läsa Bibeln. Det var då Babtisterna bröt sig ur den svenska kyrkan. Man kallade på polis och militär och fängslade den som vågade läsa skriften.
Han blev släpad till fängelset och fick leva på vatten och bröd, och brödet var utan salt. Livets salt talas det om. Man kan dö av för lite salt i kroppen, och några månaders fängelsevistelse gjorde kroppen svag. Sedan skulle läsaren avsäga sig sin irrlära inför församlingen och prästen i kyrkan, och gjorde han inte det fraktas han tillbaka till fängsligt förvar, där risken var stor att han skulle dö.
Vad det mest handlade om var att man ville göra som i nya testamentet, där Johannes döpte vuxna individer liksom han döpte Jesus. I den svenska kyrkan döptes man då man ännu inte visste vad dopet handlar om.
Ändå vann frikyrkorna, och i Södertälje fanns när jag var liten en mängd sådana, och den av staten stödda kyrkan, Statskyrkan, är nu skild från staten. I Mölnbo/Vårdinge har kyrkorna gemensamma möten och begivenheter med sång och musik, och hur det är börjar folk åter dra sig mot kyrkan, inte bara på juldagsmorgon. Alla mina barnbarn har gått i kyrkans barntimmar utan att föräldrarna varit särskilt kyrksamma. Efter att Anders Borg vittnat inför hela folket i Skavlans program att han blivit kristen, vet jag inte vad som är på gång. Är detta från hjärtat kommet, från en person som hållit stenhårt i resurser som en gemytsjäl skulle anse vara till gagn för människor som har det svårt.
Skulle finansministerns omvändelse vara ärligt menad, eller är det en omvändelse under bilan. Är han månne rädd för nynasisterna. Omöjligt att sia om. Gemytsjälen skulle nog hoppas i alla fall, medan förnuftsjälen skulle tvivla, som Thomas tvivlaren bland lärjungarna. Vi får se, som man brukar säga...
Jag har vid många tillfällen talat om en musikal i Flodområde 63, ja jag har till och med talat om flera musikaler, en i varje ort runt flodområdet. Det är Laxne, Gnesta, Vårdinge By, och Trosa/Vagnhärad och Hölö, samt Mölnbo. I musikalen finns många konstarter. Det är sång och musik, dans och akrobatik, och allt skall dokumenteras och filmas. När filmen är färdig kan den spridas ut över hela världen. Vi skall använda MultiMediaMaximum för att erhålla denna spridning, först lokalt, sedan över alla gränser.
När den bästa musikalen är korad, den första är ju bara en övning, skall samtliga skolor inom
Flodområde 63 hjälpas åt och skapa flodområdets vinnande koncept, en musikal där alla skolor hjälps åt och skall tävla mot Flodområde 61 som mynnar ut genom slussen i Södertälje, och
Flodområde 62/63 där Hovsjöskolan ligger. Måsnaren och Lanarens vatten rinner ut i Bränningeån.
Då har vi tänt en eld som skall löpa runt hela Östersjön, vårt eget innanhav som är helt beroende av oss. Det klart att elden kan löpa vidare på våran kontinent, och den aseatiska kontinenten och göra samma våldsamma satsning som Adolf Erik Nordenskiöld gjorde då han seglade runt Euroasien 1878, samtidigt som prosten Linder blev präst i S:ta Ragnhilds kyrka och Tveta församling, och Vatt-Anna i min story, hjonet som bar vatten till de rika, innan vattenledningarna anlades. Visste du att Vatt-Anna föddes på skullen vid Johannesberg, och visste du att hennes son for med ångseglaren Vega tillsammans med Nordenskiöld. Det vet du kanske därför att jag skrivit om det och lagt ut det som bloggar på nätet. Och nu ser du varför en gemytsjäl inte är lämplig att svara för en allvarligt menad organisation; min själ, har jag inte förgripit mig på sanningen nu igen...
lördag 23 mars 2013
Världsmoral...
Ateljé Jerry Linder
MiddleMilkDominion
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Maid in Taiwan...
Karl Marx har noga penetrerat ekonomins alla stadier och börjat vid matjorden, den brukbara delen av vår natur. Han gav jorden ett pris och talade om jordränta.
När den första familjen bosatte sig på en plats var det bara arbete som gällde. Men, som i Gamla Testamentet, blev två bröder osams om fadersarvet, och den som var falsk och oförvägen, han blev besittaren, den fast boende, alltså bonden. Jacob hade en bondes karaktär, medan hans bror (de var tvillingar) blev jägaren, han tog det som fanns att ta utan att så och skörda.
På så sätt har människor kämpat för att få herravälde över resurserna, och när vi kommer fram till Hitler har tyskarna en längtan efter lebensraum, man anser sig ha rätt till andra länders livsrum och offrade sig hämningslöst för att åstadkomma detta. Hitler ansåg att Judarna var ett hot mot tysk kultur, och gjorde allt för att förinta dem. Det är allt för rått för att vi idag skall kunna förstå det.
Men maid in Taiwan, i Kina eller i Afrika, hur förhåller det sig där. Vi behöver bara gå över pölen, alltså till de baltiska länderna, så finner vi förhållanden som vi inte har riktigt klart för oss. Människor där som får arbeta som slavar åt...oss. Våra företag följer inga kristna regler, och vi blundar och handlar så det står härliga till; vi skor oss på andras bekostnad, och vi tycker att det är ok för vi vet inget annat, säger vi; men vad tänker vi?
En gång samlades premiärministrarna i de europeiska länderna: Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Belien m.fl.. Meningen var att man skulle dela upp Afrika sins emellan. Infödingarna där hade inget att säga till om, de var bara obildade vildar som inget hade att sätta emot. Och så blev det också, med sina vapen kunde europeer härska över Afrikas folk och slå sönder deras kultur. Än idag roffar västerlandet åt sig värden som inte tillfaller urinvånarna, utom till en och annan hövding. Ändå är det kristnade länder som bär sig åt så. Vad menar man med kristen, vad har Kristus med saken att göra?
Och nu då Europas länder är i kris, och övriga världen, samt USA, inte har någon plan för hur vi skall bete oss för att styra upp skutan, mötas de stora, och skiljas, utan att veta vad som skall ske härnäst.
När man skärskådar världsmarknaden finner man att det är som det alltid har varit; den största fisken äter upp den mindre. Nu är det kineserna som kaxar upp sig och det finns ingen ekonomi som har så mycket pengar som Kina, men det är få som har sina vattendrag så hårt smutsade; allting jämnar ut sig.
FN:s miljöorgan varnar nu för jordens kolapps. Vi har förslavat Gaija, den levande jorden, och nu kommer hon att slå tillbaka. Vad har Påven att säga om det? han är den person som styr över den största människomassan. Jag anser att vi måste ta in naturen i den bibliska läran, vi måste se Gaija som en av dem som vi måste göra helig. Helig är det ord som betyder hel, fullständig, och genom att göra gjorden hel igen, kommer vi att få alla vatten brukbara igen, och jorden bördig att odla, och ge avkastning, som Marx räknade med att den skulle göra i en rättfärdig ekonomi. Varje enskild arbetare måste få betalt för det mervärde han ger varan, ämnet som företagaren ger till honom att bearbeta; och då är vi tillbaka till ruta ett...
Allt är ett, och allt upprepar sig, säger all världens profeter. Precis som vattnet har sitt kretslopp, har också människornas herravälde en pendel mellan natur och kultur... vi föds som ren natur och lillägnar oss släktens kultur.
Vi som lever och verkar i samma flodområde kan idag få kontakt med människor i andra flodområden genom att styra strömmar av elektromagnetiska vågor åt alla håll. På så sätt sker en utjämning av kunskaper och kulturella mönster vida omkring och på så sätt skapa vänner över program som ingen människa kunde tänka sig för några år sedan.
Allt som trycket ökar på Gaija sker en programering av unga människor som aldrig vrit intresserade av helheten, heligheten, och därför kommer många här att på nytt fråga efter Kristus. Min story om ett Jesusbarn som ligger i sin vagga i stallet kommer också att gälla våra barn, och för all del oss själva. Jesusbarnet fick ett Kristus-chips som ett oblat, och när han inmundiga det blev han Jesus Kristus. Egentligen var det då han blev döpt av Johannes Döparen som han blev Kristus, vilket betydde att han blev en person som brydde sig.
Jag kommer nu att tänka på när Jonas Gardell berättade om en semester på Gottland. Han hamnade vid Lummelundagrottan där det finns ett stort vattenhjul som han ville berätta om; men, vem bryr sig!
Allt vad ni gör mot dessa mina minsta bröder, det gören ni ock mot mig, säger skriften. Kristus är skriften. Genom tiderna har många gossar som läst skriften och hävdat dess verklighet blivit behandlade precis som den Jesus som evangelierna talar om, en helt vanlig pojke med profetiska anlag. De pojkar med Jacobs karaktät har svårt att förstå meningen med den barmhärtige sammaritens
sätt att tänka, och tvärt om. Åter är vi där vid pendeln mellan natur och kultur... amen!
MiddleMilkDominion
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Maid in Taiwan...
Karl Marx har noga penetrerat ekonomins alla stadier och börjat vid matjorden, den brukbara delen av vår natur. Han gav jorden ett pris och talade om jordränta.
När den första familjen bosatte sig på en plats var det bara arbete som gällde. Men, som i Gamla Testamentet, blev två bröder osams om fadersarvet, och den som var falsk och oförvägen, han blev besittaren, den fast boende, alltså bonden. Jacob hade en bondes karaktär, medan hans bror (de var tvillingar) blev jägaren, han tog det som fanns att ta utan att så och skörda.
På så sätt har människor kämpat för att få herravälde över resurserna, och när vi kommer fram till Hitler har tyskarna en längtan efter lebensraum, man anser sig ha rätt till andra länders livsrum och offrade sig hämningslöst för att åstadkomma detta. Hitler ansåg att Judarna var ett hot mot tysk kultur, och gjorde allt för att förinta dem. Det är allt för rått för att vi idag skall kunna förstå det.
Men maid in Taiwan, i Kina eller i Afrika, hur förhåller det sig där. Vi behöver bara gå över pölen, alltså till de baltiska länderna, så finner vi förhållanden som vi inte har riktigt klart för oss. Människor där som får arbeta som slavar åt...oss. Våra företag följer inga kristna regler, och vi blundar och handlar så det står härliga till; vi skor oss på andras bekostnad, och vi tycker att det är ok för vi vet inget annat, säger vi; men vad tänker vi?
En gång samlades premiärministrarna i de europeiska länderna: Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Belien m.fl.. Meningen var att man skulle dela upp Afrika sins emellan. Infödingarna där hade inget att säga till om, de var bara obildade vildar som inget hade att sätta emot. Och så blev det också, med sina vapen kunde europeer härska över Afrikas folk och slå sönder deras kultur. Än idag roffar västerlandet åt sig värden som inte tillfaller urinvånarna, utom till en och annan hövding. Ändå är det kristnade länder som bär sig åt så. Vad menar man med kristen, vad har Kristus med saken att göra?
Och nu då Europas länder är i kris, och övriga världen, samt USA, inte har någon plan för hur vi skall bete oss för att styra upp skutan, mötas de stora, och skiljas, utan att veta vad som skall ske härnäst.
När man skärskådar världsmarknaden finner man att det är som det alltid har varit; den största fisken äter upp den mindre. Nu är det kineserna som kaxar upp sig och det finns ingen ekonomi som har så mycket pengar som Kina, men det är få som har sina vattendrag så hårt smutsade; allting jämnar ut sig.
FN:s miljöorgan varnar nu för jordens kolapps. Vi har förslavat Gaija, den levande jorden, och nu kommer hon att slå tillbaka. Vad har Påven att säga om det? han är den person som styr över den största människomassan. Jag anser att vi måste ta in naturen i den bibliska läran, vi måste se Gaija som en av dem som vi måste göra helig. Helig är det ord som betyder hel, fullständig, och genom att göra gjorden hel igen, kommer vi att få alla vatten brukbara igen, och jorden bördig att odla, och ge avkastning, som Marx räknade med att den skulle göra i en rättfärdig ekonomi. Varje enskild arbetare måste få betalt för det mervärde han ger varan, ämnet som företagaren ger till honom att bearbeta; och då är vi tillbaka till ruta ett...
Allt är ett, och allt upprepar sig, säger all världens profeter. Precis som vattnet har sitt kretslopp, har också människornas herravälde en pendel mellan natur och kultur... vi föds som ren natur och lillägnar oss släktens kultur.
Vi som lever och verkar i samma flodområde kan idag få kontakt med människor i andra flodområden genom att styra strömmar av elektromagnetiska vågor åt alla håll. På så sätt sker en utjämning av kunskaper och kulturella mönster vida omkring och på så sätt skapa vänner över program som ingen människa kunde tänka sig för några år sedan.
Allt som trycket ökar på Gaija sker en programering av unga människor som aldrig vrit intresserade av helheten, heligheten, och därför kommer många här att på nytt fråga efter Kristus. Min story om ett Jesusbarn som ligger i sin vagga i stallet kommer också att gälla våra barn, och för all del oss själva. Jesusbarnet fick ett Kristus-chips som ett oblat, och när han inmundiga det blev han Jesus Kristus. Egentligen var det då han blev döpt av Johannes Döparen som han blev Kristus, vilket betydde att han blev en person som brydde sig.
Jag kommer nu att tänka på när Jonas Gardell berättade om en semester på Gottland. Han hamnade vid Lummelundagrottan där det finns ett stort vattenhjul som han ville berätta om; men, vem bryr sig!
Allt vad ni gör mot dessa mina minsta bröder, det gören ni ock mot mig, säger skriften. Kristus är skriften. Genom tiderna har många gossar som läst skriften och hävdat dess verklighet blivit behandlade precis som den Jesus som evangelierna talar om, en helt vanlig pojke med profetiska anlag. De pojkar med Jacobs karaktät har svårt att förstå meningen med den barmhärtige sammaritens
sätt att tänka, och tvärt om. Åter är vi där vid pendeln mellan natur och kultur... amen!
Solidaritet...
Ateljé Jerry Linder
Politikern
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Här är unga käcka viljor, kläm och raska tag...
Vi lärde oss sjunga denna kampsång på lägret på Slandön där Unga Örnar hade ungdomsläger i många år. Vi låg i tält och hade halmbolster att ligga på. Jag minns min stora emaljerade mugg som mamma textat Jerry på i röd färg. Den muggen klallades senare i livet i annat sammanhang för Bommarmuggen. Det var när jag fick åka med Dunkdunk till Stendörren, och jag upplevde min förta baksmälla.
På Unga Örnar förekom inget sådant och det var bra ledare och bra lokaler. Jag minns våra julfester där två kända musikerprofiler spelade: Werner Blomqvist på dragspel, och Knutte Rallarn på gitar.
Vi dansade kring granen och lekte de vanliga lekarna, det var en god kulturgärning som vi tog del av.
Så vitt jag kan begripa förekom ingen politisk påverkan, annat än att alla fick vara med.
När jag sedan flyttade ut från min hemstad och hamnade i Vårdinge, och började arbeta med kommunalarbetarna där de flesta var sossar, ja alla utom Roland Segerhjelm, son till Engelbrekt, som var och är centerpartist, blev jag engagerad i Mölnbo arbetarförening. Gösta Lundin på Simonsdal var ordförande. Det var ett nytt klimat för mig. Allt var mycket tydligare på landet än i stan. Fortfarande fick jag fara på en och annan föreläsning i Södertälje, och en gång for jag på en veckoslutkurs med sossarna till en kursgård på Lidingö. Man skulle diskutera neddragningar i budgeten. På kvällen var det supé med en brun och en vit till maten, och på kvällen tog jag ur en egen plunta med en hemkörd brygd som jag ännu inte hade provat. Det skulle jag aldrig ha gjort...
Nästföljande dag måtte jag inte bra, kan man säga, och någon frukost var inte att tala om. Jag kommer osökt att tänka på den där bommarmuggen och dess följdverkningar, men den här gången var det ingen stor volym, endast dålig kvalitet. Jag skämdes som en hund, det var ju så himla onödigt.
När jag tänker tillbaka på det som hände mig då, och det som händer oss nu när människor sitter utefter Gånggatan och tigger, och man ser på TV och läser i tidningen att vanligt folk lämnas ensamma i misär. De kan har varit framgångsrika småföretagare och haft anställda i firman. Men så har de blivit sjuka och blivit efter med betalningar och hamnat hos kronofogden och så vidsre...
Det är något som vi har missat i vårt samhälle, ett tankefel. Det heter i skriften att vi skall vara mot andra som vi vill att de skall vara mot oss. Idag finns ett men ivägen...men det får inte kosta något.
Det heter att: allt vad du gör mot en av dessa mina minsta bröder, det gör du och mot mig...
Jag hamnade på landet och hade snart en liten djurgård med en massa ungar. Egna barn, sommarbarn och fosterbarn. Ja ett tag hade vi också en ung man från Sundby mentalsjukhus med oss i sju månader. Det blev för många barn och för lite förtjänst. Det slet på vår egen familj, och jag börja räkna på vårt åtagande i pengar och kom fram till att vi var utnyttjade av samhället.
Vi hade finska sigenarbarn som var mycket gulliga, men deras föräldrar till och med mordhotade oss. Pappan blev själv dödad av mammans älskare, vilken också blev illa tilltygad vid ett sknivlaktsmål.
Jag satt då som ledamot för Hölö, Järna och Vårdinge i Sociala centralnämnden i Södertälje, och fick erfara hur den socialdemokratiska gruppen nobbade ett förslag från Kommunförbundet att höja arvodet till fosterhem med 10%. Ordföranden hade en dotter som hade fosterbarn och han sa att det jobbigaste var att skiljas från barnen. Självklart... I nämnden avslog man förslaget och så var det inte mer med det.
Ja det kan man tro. Jag skrev då ett brev och sade upp min plats, varpå jag fick ett telefonsamtal från Hasse Mattson som var boss för sossarna då. Man menade att tidningarna skulle ta det där inlägget och det ville man inte tåla. Det slutade med att jag gick ner till Hasses kansli och rev mitt brev mitt itu, jag orkade inte strida, ty jag skulle skilja mig från min skapelse i Vårdinge och flytta tillbaka till Södertälje. Och i och med det var jag ingen sosse längre...
Min fru och jag hade med egna händer byggt en anläggning med djur och natur, men de som ledde rörelsen förstod inte dess värde, man kan säga att de var värdeidioter, som hjärnforskaren Matti Bergström skulle kalla dem. Så småningom ökade samhällets kostnader för fosterhem något kopiöst, och det är heller inte säkert att de är så bra.
Med en av hästarna, Rudolf, den yngsta, flyttade jag till Brunnsäng där vi startade en ideell förening som heter Tälje skog och Ungdom. Det var på hösten 1979 som vi kom till Carapis fårhage.
Ida Dahlgren skrev i LT: Hästar utan stall skall hjälpa skoltrötta elever... när hästarna gick vid Björkmossen.
Förra året firade föreningen 30 år, och nu driver man Stall Bergtorp som fått EU-bidrag. 600 elever under ett år skall få besöka Bergtop. Södertäljeavdelningen ingår i distriktet av Skog och Ungdom, som i sin tur ingår i Förbundet Skog och Ungdom. Förbundet kommer ur 4H, och ur Skog och Ungdom kommer Studiefrämjandet.
Man kunde tänka sig att jag under dessa år skulle få någon uppmuntran från samhället. Det finns folk från ungdomsgården i Brunnsäng som kan hela historien, Thomas Sjögren, och några till, annars är det ingen som bryr sig. Måste det vara så? Vad kostar varje individ som hamnar snett? Vart har alla humanister tagit vägen. Anders Borg medgav i Skavlans program att han blivit kristen, vad ska man tro? Inte undligt att även jag lite då och då är klen i tron...
Politikern
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Här är unga käcka viljor, kläm och raska tag...
Vi lärde oss sjunga denna kampsång på lägret på Slandön där Unga Örnar hade ungdomsläger i många år. Vi låg i tält och hade halmbolster att ligga på. Jag minns min stora emaljerade mugg som mamma textat Jerry på i röd färg. Den muggen klallades senare i livet i annat sammanhang för Bommarmuggen. Det var när jag fick åka med Dunkdunk till Stendörren, och jag upplevde min förta baksmälla.
På Unga Örnar förekom inget sådant och det var bra ledare och bra lokaler. Jag minns våra julfester där två kända musikerprofiler spelade: Werner Blomqvist på dragspel, och Knutte Rallarn på gitar.
Vi dansade kring granen och lekte de vanliga lekarna, det var en god kulturgärning som vi tog del av.
Så vitt jag kan begripa förekom ingen politisk påverkan, annat än att alla fick vara med.
När jag sedan flyttade ut från min hemstad och hamnade i Vårdinge, och började arbeta med kommunalarbetarna där de flesta var sossar, ja alla utom Roland Segerhjelm, son till Engelbrekt, som var och är centerpartist, blev jag engagerad i Mölnbo arbetarförening. Gösta Lundin på Simonsdal var ordförande. Det var ett nytt klimat för mig. Allt var mycket tydligare på landet än i stan. Fortfarande fick jag fara på en och annan föreläsning i Södertälje, och en gång for jag på en veckoslutkurs med sossarna till en kursgård på Lidingö. Man skulle diskutera neddragningar i budgeten. På kvällen var det supé med en brun och en vit till maten, och på kvällen tog jag ur en egen plunta med en hemkörd brygd som jag ännu inte hade provat. Det skulle jag aldrig ha gjort...
Nästföljande dag måtte jag inte bra, kan man säga, och någon frukost var inte att tala om. Jag kommer osökt att tänka på den där bommarmuggen och dess följdverkningar, men den här gången var det ingen stor volym, endast dålig kvalitet. Jag skämdes som en hund, det var ju så himla onödigt.
När jag tänker tillbaka på det som hände mig då, och det som händer oss nu när människor sitter utefter Gånggatan och tigger, och man ser på TV och läser i tidningen att vanligt folk lämnas ensamma i misär. De kan har varit framgångsrika småföretagare och haft anställda i firman. Men så har de blivit sjuka och blivit efter med betalningar och hamnat hos kronofogden och så vidsre...
Det är något som vi har missat i vårt samhälle, ett tankefel. Det heter i skriften att vi skall vara mot andra som vi vill att de skall vara mot oss. Idag finns ett men ivägen...men det får inte kosta något.
Det heter att: allt vad du gör mot en av dessa mina minsta bröder, det gör du och mot mig...
Jag hamnade på landet och hade snart en liten djurgård med en massa ungar. Egna barn, sommarbarn och fosterbarn. Ja ett tag hade vi också en ung man från Sundby mentalsjukhus med oss i sju månader. Det blev för många barn och för lite förtjänst. Det slet på vår egen familj, och jag börja räkna på vårt åtagande i pengar och kom fram till att vi var utnyttjade av samhället.
Vi hade finska sigenarbarn som var mycket gulliga, men deras föräldrar till och med mordhotade oss. Pappan blev själv dödad av mammans älskare, vilken också blev illa tilltygad vid ett sknivlaktsmål.
Jag satt då som ledamot för Hölö, Järna och Vårdinge i Sociala centralnämnden i Södertälje, och fick erfara hur den socialdemokratiska gruppen nobbade ett förslag från Kommunförbundet att höja arvodet till fosterhem med 10%. Ordföranden hade en dotter som hade fosterbarn och han sa att det jobbigaste var att skiljas från barnen. Självklart... I nämnden avslog man förslaget och så var det inte mer med det.
Ja det kan man tro. Jag skrev då ett brev och sade upp min plats, varpå jag fick ett telefonsamtal från Hasse Mattson som var boss för sossarna då. Man menade att tidningarna skulle ta det där inlägget och det ville man inte tåla. Det slutade med att jag gick ner till Hasses kansli och rev mitt brev mitt itu, jag orkade inte strida, ty jag skulle skilja mig från min skapelse i Vårdinge och flytta tillbaka till Södertälje. Och i och med det var jag ingen sosse längre...
Min fru och jag hade med egna händer byggt en anläggning med djur och natur, men de som ledde rörelsen förstod inte dess värde, man kan säga att de var värdeidioter, som hjärnforskaren Matti Bergström skulle kalla dem. Så småningom ökade samhällets kostnader för fosterhem något kopiöst, och det är heller inte säkert att de är så bra.
Med en av hästarna, Rudolf, den yngsta, flyttade jag till Brunnsäng där vi startade en ideell förening som heter Tälje skog och Ungdom. Det var på hösten 1979 som vi kom till Carapis fårhage.
Ida Dahlgren skrev i LT: Hästar utan stall skall hjälpa skoltrötta elever... när hästarna gick vid Björkmossen.
Förra året firade föreningen 30 år, och nu driver man Stall Bergtorp som fått EU-bidrag. 600 elever under ett år skall få besöka Bergtop. Södertäljeavdelningen ingår i distriktet av Skog och Ungdom, som i sin tur ingår i Förbundet Skog och Ungdom. Förbundet kommer ur 4H, och ur Skog och Ungdom kommer Studiefrämjandet.
Man kunde tänka sig att jag under dessa år skulle få någon uppmuntran från samhället. Det finns folk från ungdomsgården i Brunnsäng som kan hela historien, Thomas Sjögren, och några till, annars är det ingen som bryr sig. Måste det vara så? Vad kostar varje individ som hamnar snett? Vart har alla humanister tagit vägen. Anders Borg medgav i Skavlans program att han blivit kristen, vad ska man tro? Inte undligt att även jag lite då och då är klen i tron...
fredag 22 mars 2013
Rörelser i tiden...
Ateljé Jerry Linder
Studieorganisatören
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Vi satt intill en rödmålad vägg på en lada, det var på väg mot Billsta i Järna. Jag var ung, bara 22 år, min medhjälpare var nog 65, skulle gå i pension vid 67.
Han, Engelbrekt Segerhjelm, var den förste som gav mig insyn i det fackliga arbetet. Naturligtvis hade jag läst om Facket i skolan, men i praktiken var det något helt annat.
Nu har jag insett att det var något stort som hände i vårt land vid sekelskiftet 1900. Det växte fram rörelser som funnits i sin linda, men som inte orkat fram. Nu steg den ena pionjären efter den andra fram och agiterade för sina idéer, och man byggde Folkets Hus där olika rörelser delade på arbete och kostnader i penningar räknat.
1917 byggde man Folkets Hus i Mölnbo, när man byggde gamla Folkets Hus i Södertälje vet jag inte, men däremot var jag med på aktiviteter där redan som barn, eftersom vi bodde på Gulagårn och Folkets Hus låg i kvarteret bredvid. Från vårt köksfönster såg man upp till Folkets Hus, och i vår trappuppgång bodde Sten och Vendela Karlsson som var aktiva ledare i Unga Örnar. Det klart att även syrran och jag skulle vara med. Tage och Karin Erlandsson var huvudledare, han ordförande i många år. Jag har en filmsnutt från Bommersvik där mammornaa går i sina hattar och vi ungar på styltor. På Ejdern, som går genom slussen kan man skymta Karin.
I bottenvåningen på Folkets Hus hade fackföreningen Metall sina lokaler, men då hade man ingen hum om vad det betydde. I Järna växte mitt medvetande om fackets betydelse. Eftersom jag var ung och framåt blev jag vald till studieledare och på så sätt fick jag åka på en del kurser och blev ganska väl insatt i det fackliga arbetet. Jag såg redan då att det fanns tendenser hos oss i vår avdelning som inte var så bra. Inte så att någon medvetet ville sätta sig på någon annan, eller några andra, det tror jag inte. Ändå upptäckte jag, som var ny och oförbrukad, att kvinnorna i avdelningen, de som arbetade på ålderdomshemmet och i matbespisningen, inte fick komma fram med sina synpunkter. Jag och Sven-Erik anordnade några träffar för kvinnorna där bara de var närvarande tillsammans med oss. Det var mycket lyckat för dem. Då kunde de prata om sina problem. När vår ordförande var med och höll mötet kom de aldrig till skott, alltför ofta var det bara han som talade, och det klart, han var viktig i sammanhanget ty han skulle förhandla för damerna, det var bara det att han aldrig fick rätt information.
Naturligtvis blev vår ordförande, Harry Malmström, mycket förvånad och ledsen för att han inte fått vara med, och visst blev jag förtvivlad; vad hade jag gjort...
Under de år som jag hade insyn i den fackliga verksamheten på avdelningsnivå upplevde jag att vi arbetare hade fått upp våra löner och att arbetarskyddsverksamheten var stark. När Järna gick upp i Södertälje kommun blev Harry huvudskyddsombud i kommunen. Han berättade själv, hur det gick med det arbetet, vid ett tillfälle då jag besökte honom i hans hem. Han var gammal då.
Harrys far var anställd som statare på Håknäs gård. Den stat som fadern fick kunde Harry visa upp för mig. Det gällde för frun att hushålla väl. Ivar Lo Johansson har beskrivit statarens liv i en bokserie där han berättar om föräldrarnas slit, först som statare och sedan som egnahemmare.
När Harrys pappa dog fick sonen lova att fortsätta den fackliga kampen för arbetarna, och det gjorde han också hela sitt arbetsamma liv. Det sista uppdraget var alltså att synliggöra det regelverk som kommunen och deras anställda hade att rätta sig efter. Det blev en pärm med anvisningar, och, berättade Harry med en viss uppgivenhet, den pärmen ställde man upp på den högsta hyllan så att den inte skulle stå i vägen för annat nyttigt.
Jag blev studieorganisatör för tjänstemännen i vår sektion. Vi hade också en studieledare på vår arbetsplats, och den posten fick jag också. En kväll blev vi bjudna av facket att bevista en Cabaré
med Anders Linder. Det var på Hasselbacken intill Skansen på Djurgården, den hette Cabaré Dollargrinet, och handlade om USA:s vana att trycka upp nya pengar. Jag glömmer aldrig Anders sätt att åskådliggöra detta. Efter föreställningen bjöds vi på mat och Anders gick runt och tog folk i hand. När han kom till mig sade jag: - Linder, och han sa: - Angenämt! och gick vidare på konstens vägar. Senare har jag fått klart för mig att Anders är son till Erik Hjalmar Linder, en känd författare och kritiker.
Nu, vid den här tidpunkten började jag fatta att facket pörjade tappa greppet. Harry berättade att han hade ett informationsmöte om arbetarskydd, och då ställde han en klurig fråga på inbjudningsblanketten, han tänkte då att man skulle få lov att ta ner de där undanställda pärmarna.
TCO-facket, som vi alla tillhörde, hade en studiecirkel som man läste över hela landet. Där inbjöds alla att vara med, och många deltagare blev det på vårt jobb, eller, det var inte många som inte var med. Efter den cirkeln skrev jag ett sammandrag och vår gamla chef blev rätt illa berörd. Meningen var att vi tillsammans skulle se över våra rutiner och försöka komma med förslag i verksamheten.
Chefen, Nils Hedlund, stadens stadsingenjör, tyckte nog att vi gått för långt, men byggnadsnämndens ordförande, Lennart Forslund, lugnade honom. Och när jag gått upp till chefen och samtalat med honom, gick han in till sin sekreterare och sa: - Nu är Jerry och jag överens.
Så gick det en tid och vi fick en ny ung chef som inte var lika god att tass med. Alla hade fått gå på en psykologikyrs som kommunen stod för, alla utom en person, Sören Karlåker. Det här gällde bara en dag. Jag gick in till min nya chef, Rolf Skoglund, i egenskap av studieledare. Jag krävde att min medarbetare skulle få gå, men då sa chefen att det inte var lämpligt.
- Se här sa han, och visade på ett schema som satt på väggen, vi är redan efter i tid.
- Men det rör sig bara om en dag, sa jag.
- Hjälper inte, sa han, du ser ju själv här på schemat...
- Vem har gjort schemat, sa jag.
- Det har jag gjort, sa han.
- Då är schemat felgjort sa jag.
Vi kom inte längre, bara det att chefen visat vem som bestämde på vårt jobb. Efter det blev jag utbytt mot en kvinna som alltid varit lojal mot sina chefer. Men jag var fortfarande studieledare i facket, men märkte att luften började gå ur organisationen, eller hade det alltid varit så i Södertälje? det var nog lättare att få med sig medlemmarna i Järna; tills Järna kommun gick upp i Södertälje 1971.
Mättnadskänsla... visst var det just det som Tage Erlander sa om det svenska folkets otro. Nu hade Socialdemokraterna skapat ett välstånd så stort att gemene man inte ville satsa tid på att fortsätta med jämlikhetsarbetet. Och hur har det gått för tanterna i facket, de som inte blev lyssnade till; ja vi vet. På sista tiden har kvinnorna halkat efter och vi har fått ett land som vi inte kan vara stolta över. Jag undrar vad frihetshjälten Engelbrekt, som blev dödad genom ett yxhugg av en yngling av Natt och Dag, skulle ha sagt, och jag undrar vad min arbetskamrat Engelbrekt Segerhjälm skulle sjunga på kamratträffar om han levde. Han som i sin ungdom diktade om sin arbetgivare, bonden i Hölö, som var så snål att han inte ville släppa ifrån sig skiten när han satt på dass...
Studieorganisatören
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Vi satt intill en rödmålad vägg på en lada, det var på väg mot Billsta i Järna. Jag var ung, bara 22 år, min medhjälpare var nog 65, skulle gå i pension vid 67.
Han, Engelbrekt Segerhjelm, var den förste som gav mig insyn i det fackliga arbetet. Naturligtvis hade jag läst om Facket i skolan, men i praktiken var det något helt annat.
Nu har jag insett att det var något stort som hände i vårt land vid sekelskiftet 1900. Det växte fram rörelser som funnits i sin linda, men som inte orkat fram. Nu steg den ena pionjären efter den andra fram och agiterade för sina idéer, och man byggde Folkets Hus där olika rörelser delade på arbete och kostnader i penningar räknat.
1917 byggde man Folkets Hus i Mölnbo, när man byggde gamla Folkets Hus i Södertälje vet jag inte, men däremot var jag med på aktiviteter där redan som barn, eftersom vi bodde på Gulagårn och Folkets Hus låg i kvarteret bredvid. Från vårt köksfönster såg man upp till Folkets Hus, och i vår trappuppgång bodde Sten och Vendela Karlsson som var aktiva ledare i Unga Örnar. Det klart att även syrran och jag skulle vara med. Tage och Karin Erlandsson var huvudledare, han ordförande i många år. Jag har en filmsnutt från Bommersvik där mammornaa går i sina hattar och vi ungar på styltor. På Ejdern, som går genom slussen kan man skymta Karin.
I bottenvåningen på Folkets Hus hade fackföreningen Metall sina lokaler, men då hade man ingen hum om vad det betydde. I Järna växte mitt medvetande om fackets betydelse. Eftersom jag var ung och framåt blev jag vald till studieledare och på så sätt fick jag åka på en del kurser och blev ganska väl insatt i det fackliga arbetet. Jag såg redan då att det fanns tendenser hos oss i vår avdelning som inte var så bra. Inte så att någon medvetet ville sätta sig på någon annan, eller några andra, det tror jag inte. Ändå upptäckte jag, som var ny och oförbrukad, att kvinnorna i avdelningen, de som arbetade på ålderdomshemmet och i matbespisningen, inte fick komma fram med sina synpunkter. Jag och Sven-Erik anordnade några träffar för kvinnorna där bara de var närvarande tillsammans med oss. Det var mycket lyckat för dem. Då kunde de prata om sina problem. När vår ordförande var med och höll mötet kom de aldrig till skott, alltför ofta var det bara han som talade, och det klart, han var viktig i sammanhanget ty han skulle förhandla för damerna, det var bara det att han aldrig fick rätt information.
Naturligtvis blev vår ordförande, Harry Malmström, mycket förvånad och ledsen för att han inte fått vara med, och visst blev jag förtvivlad; vad hade jag gjort...
Under de år som jag hade insyn i den fackliga verksamheten på avdelningsnivå upplevde jag att vi arbetare hade fått upp våra löner och att arbetarskyddsverksamheten var stark. När Järna gick upp i Södertälje kommun blev Harry huvudskyddsombud i kommunen. Han berättade själv, hur det gick med det arbetet, vid ett tillfälle då jag besökte honom i hans hem. Han var gammal då.
Harrys far var anställd som statare på Håknäs gård. Den stat som fadern fick kunde Harry visa upp för mig. Det gällde för frun att hushålla väl. Ivar Lo Johansson har beskrivit statarens liv i en bokserie där han berättar om föräldrarnas slit, först som statare och sedan som egnahemmare.
När Harrys pappa dog fick sonen lova att fortsätta den fackliga kampen för arbetarna, och det gjorde han också hela sitt arbetsamma liv. Det sista uppdraget var alltså att synliggöra det regelverk som kommunen och deras anställda hade att rätta sig efter. Det blev en pärm med anvisningar, och, berättade Harry med en viss uppgivenhet, den pärmen ställde man upp på den högsta hyllan så att den inte skulle stå i vägen för annat nyttigt.
Jag blev studieorganisatör för tjänstemännen i vår sektion. Vi hade också en studieledare på vår arbetsplats, och den posten fick jag också. En kväll blev vi bjudna av facket att bevista en Cabaré
med Anders Linder. Det var på Hasselbacken intill Skansen på Djurgården, den hette Cabaré Dollargrinet, och handlade om USA:s vana att trycka upp nya pengar. Jag glömmer aldrig Anders sätt att åskådliggöra detta. Efter föreställningen bjöds vi på mat och Anders gick runt och tog folk i hand. När han kom till mig sade jag: - Linder, och han sa: - Angenämt! och gick vidare på konstens vägar. Senare har jag fått klart för mig att Anders är son till Erik Hjalmar Linder, en känd författare och kritiker.
Nu, vid den här tidpunkten började jag fatta att facket pörjade tappa greppet. Harry berättade att han hade ett informationsmöte om arbetarskydd, och då ställde han en klurig fråga på inbjudningsblanketten, han tänkte då att man skulle få lov att ta ner de där undanställda pärmarna.
TCO-facket, som vi alla tillhörde, hade en studiecirkel som man läste över hela landet. Där inbjöds alla att vara med, och många deltagare blev det på vårt jobb, eller, det var inte många som inte var med. Efter den cirkeln skrev jag ett sammandrag och vår gamla chef blev rätt illa berörd. Meningen var att vi tillsammans skulle se över våra rutiner och försöka komma med förslag i verksamheten.
Chefen, Nils Hedlund, stadens stadsingenjör, tyckte nog att vi gått för långt, men byggnadsnämndens ordförande, Lennart Forslund, lugnade honom. Och när jag gått upp till chefen och samtalat med honom, gick han in till sin sekreterare och sa: - Nu är Jerry och jag överens.
Så gick det en tid och vi fick en ny ung chef som inte var lika god att tass med. Alla hade fått gå på en psykologikyrs som kommunen stod för, alla utom en person, Sören Karlåker. Det här gällde bara en dag. Jag gick in till min nya chef, Rolf Skoglund, i egenskap av studieledare. Jag krävde att min medarbetare skulle få gå, men då sa chefen att det inte var lämpligt.
- Se här sa han, och visade på ett schema som satt på väggen, vi är redan efter i tid.
- Men det rör sig bara om en dag, sa jag.
- Hjälper inte, sa han, du ser ju själv här på schemat...
- Vem har gjort schemat, sa jag.
- Det har jag gjort, sa han.
- Då är schemat felgjort sa jag.
Vi kom inte längre, bara det att chefen visat vem som bestämde på vårt jobb. Efter det blev jag utbytt mot en kvinna som alltid varit lojal mot sina chefer. Men jag var fortfarande studieledare i facket, men märkte att luften började gå ur organisationen, eller hade det alltid varit så i Södertälje? det var nog lättare att få med sig medlemmarna i Järna; tills Järna kommun gick upp i Södertälje 1971.
Mättnadskänsla... visst var det just det som Tage Erlander sa om det svenska folkets otro. Nu hade Socialdemokraterna skapat ett välstånd så stort att gemene man inte ville satsa tid på att fortsätta med jämlikhetsarbetet. Och hur har det gått för tanterna i facket, de som inte blev lyssnade till; ja vi vet. På sista tiden har kvinnorna halkat efter och vi har fått ett land som vi inte kan vara stolta över. Jag undrar vad frihetshjälten Engelbrekt, som blev dödad genom ett yxhugg av en yngling av Natt och Dag, skulle ha sagt, och jag undrar vad min arbetskamrat Engelbrekt Segerhjälm skulle sjunga på kamratträffar om han levde. Han som i sin ungdom diktade om sin arbetgivare, bonden i Hölö, som var så snål att han inte ville släppa ifrån sig skiten när han satt på dass...
torsdag 21 mars 2013
Tro en fråga om medvetande...
Ateljé Jerry Linder
Den religiöse
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Att vara vid fullt medvetande...
Om din hjärna inte fungerar fullt ut kan du inte uppfatta det som sker runt omkring dig. Du kan inte bilda dig en uppfattning och du vet inte vad du ska tro.
Att tro kan vara något mycket enkelt. Du kanske inte tror att du skall komma levande upp ur vattnet om du hoppar från trean, från trampolinen som sitter tre meter över vttenytan. Du står där länge och väntar men vågar inte ta steget ut i luften. För ca 10 år sedan var jag till sydpolen och badade med mina barnbarn, två pigga flickor i 12-årsåldern. De gick till damernas och jag gick till herrarnas. Man får inte gå i bassängen utan att ha duschat sig och man skall inte ha simbyxorna på sig då man duschar. sålunda tog jag av mig byxorna och när jag kom ut i simhallen och skulle placera plånboken i ett skåp där var jag i den tron att allt var ok. Men jag trodde fel, allt var inte som det skulle, jag hade mina simbyxor kvar i duschrummet.
Jag vet inte om det var någon som såg min fadäs, jag tror inte PanterTanterna Black & White kommit ut ännu och tur var väl det, vad skulle de annars tro. Ja, vad skulle de tro. Men, morfar deras var av en spänstig sort, rent kroppsligt sett, det visade han på femman, den fasta avsatsen ovanför trean. White gick upp på den högsta avsatsen och då måste hennes morfar göra sammalunda. Men hon gick utan prut ner för stegen igen, utan att skämmas, det gjorde inte hennes skäggiga anförvant. Han trodde nog att han skulle komma upp ur vattnet igen, hade gjort det förr när han tog simmagistern, och så tog han steget rakt ut i luften.
Flickan som satt vid basängkanten, badvakten, tyckte det var bra gjort av gubben, ty hon tog mig säkert för en gubbe på 80 år, i alla fall kändes det så. Och Black & White såg stolta ut. Moffa bara skakade på huvudet och gick vidare mot bubbelpoolen där det redan satt en pappa med sin son. Naturligtvis blamerade sig morfar även på denna station och nu var måttet rågat. Det var något om hur morfar tyckte om pojkar, också... de hade alldeles naturligtvis missförstått mig.
Från generation till generation går vissa sanningar vidare. Den nya generationen tror att de vet hur det vr när morfar var ung, och vad morfar trodde att andra trodde före honom. Vi har ett dokumenterat behov av att veta det vi omöjligt kan ha ett begrepp om, och inte vet jag vad Black &White egentligen trodde att jag menade då jag sa något om pojkar också; men jag vet att det inte handlade om sex i alla fall.
Världen är komplex. I alla tider har människor velat veckla ut det som är invecklat. De som har haft tid, som sluppit hårt arbete, prästerna, har haft synpunkter på hur allt är förskaffat. Det finns ristat i sten från Ur, staden som Abram utvandrade från. och författare har skrivit i urgamla urkunder om hur Abram fick sitt nya namn Abraham. Jag tar det kort: Abram hörde en röst, Jahves röst som anmodade honom att göra ett oerhört stort offer; att döda sin son, Isak. Och när hanbevisade sin tro på sin Gud blev han befriad från detta offer, och från den dagen kallas han Abraham, och räknas som stamfader för tre världsreligioner: Judendomen, Kristendomen och Islam.
Abrahams tro på ett hägre väsen gav honom förvissning om att han skulle bli stamfader för ett helt folk. Hans förste son, som Saras hjälpdam, Hagar, födde, motades bort och blev Arabernas stamfader efter Abraham, han hette Ismael.
Människor måste tro för att kunna orientera sig i livet, och när de profana makterna är grymma finns det ett starkt behov av att kapa en god och skyddande kraft, en Herre som är osynlig för dem.
Så har det alltid varit när det gäller de världsliga herrarna, de har befunnit sig långt bort, men deras kommandon har nått ända fram till vanligt folk, till arbetare som skapat det som är gjort av människor.
Inte så stor skillnad alltså, det har alltid funnits människor som har förmedlat ordet som styrt dem.
När nu bankerna tar för sig så att vanligt folk hamnar i en svår situation. När de organ som förr var till folks hjälp och trygghet, inte längre fungerar som förr, hur reagerar vi då. Idag börjar människorna hitta tillbaka till kyrkan igen. Sakta sakta sker en mental förändring och människorna kanske inte tror som förr, men vadå...
Idag har vetenskapen kommit så långt att man med stor förvissning kan säga att det inte finns någon gud i himmelen, men vr finns han då, för han finns väl? Jag tror att han finns i våra hjärnor, att vi blivit medvetna om att det måste vara något som ger sig tillkänna när vi känner oss svaga och utlämnade. Men det finns alltid människor som vill tjäna pengar på folks svaghet, och dessa uppenbarar sig med jämna mellanrum bland kyrkans folk. Vi måste vara med vetna om det, men trots det blir vi tvungna att sälla oss till andra som tror som vi, och det är då vi upplever den helige ande, alltså en kraft från var och en (från våra hjärnor) som ger en synnergieffekt som helar, och får oss att känna oss goda. Inget är större än att känna sig god... själv tycker jag att det var en god handling av Hildemar Lidholm på Nådhammar när han organiserade mjölkströmmen från Vårdinge, i slutet av 1800-talet, till barnen i Stockholm. Med 250 hästar kördes mjölken ut till barnfamiljerna. Naturligtvis blev det vinst för företaget, dvs mjölkbönderna som var anslutna till rörelsen, men Hildemar var större än så, han var den som såg till att kossorna blev befriade från tuberkulos, och därmed fick barnen mjölk som var ren från den hemska sjukdomen.
Hildemar Lidholm var den som såg till att sänka Långsjön (MilkRiver säger Moffa) så att den brukningsbara arealen i MilkRiverValley ökade markant. Likadant gjorde man över hela landet vid den tiden, likaledes när det gäller hela Flodområde 63... idag heter Hildemars rörelse Arla Foods...
Den religiöse
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539
Att vara vid fullt medvetande...
Om din hjärna inte fungerar fullt ut kan du inte uppfatta det som sker runt omkring dig. Du kan inte bilda dig en uppfattning och du vet inte vad du ska tro.
Att tro kan vara något mycket enkelt. Du kanske inte tror att du skall komma levande upp ur vattnet om du hoppar från trean, från trampolinen som sitter tre meter över vttenytan. Du står där länge och väntar men vågar inte ta steget ut i luften. För ca 10 år sedan var jag till sydpolen och badade med mina barnbarn, två pigga flickor i 12-årsåldern. De gick till damernas och jag gick till herrarnas. Man får inte gå i bassängen utan att ha duschat sig och man skall inte ha simbyxorna på sig då man duschar. sålunda tog jag av mig byxorna och när jag kom ut i simhallen och skulle placera plånboken i ett skåp där var jag i den tron att allt var ok. Men jag trodde fel, allt var inte som det skulle, jag hade mina simbyxor kvar i duschrummet.
Jag vet inte om det var någon som såg min fadäs, jag tror inte PanterTanterna Black & White kommit ut ännu och tur var väl det, vad skulle de annars tro. Ja, vad skulle de tro. Men, morfar deras var av en spänstig sort, rent kroppsligt sett, det visade han på femman, den fasta avsatsen ovanför trean. White gick upp på den högsta avsatsen och då måste hennes morfar göra sammalunda. Men hon gick utan prut ner för stegen igen, utan att skämmas, det gjorde inte hennes skäggiga anförvant. Han trodde nog att han skulle komma upp ur vattnet igen, hade gjort det förr när han tog simmagistern, och så tog han steget rakt ut i luften.
Flickan som satt vid basängkanten, badvakten, tyckte det var bra gjort av gubben, ty hon tog mig säkert för en gubbe på 80 år, i alla fall kändes det så. Och Black & White såg stolta ut. Moffa bara skakade på huvudet och gick vidare mot bubbelpoolen där det redan satt en pappa med sin son. Naturligtvis blamerade sig morfar även på denna station och nu var måttet rågat. Det var något om hur morfar tyckte om pojkar, också... de hade alldeles naturligtvis missförstått mig.
Från generation till generation går vissa sanningar vidare. Den nya generationen tror att de vet hur det vr när morfar var ung, och vad morfar trodde att andra trodde före honom. Vi har ett dokumenterat behov av att veta det vi omöjligt kan ha ett begrepp om, och inte vet jag vad Black &White egentligen trodde att jag menade då jag sa något om pojkar också; men jag vet att det inte handlade om sex i alla fall.
Världen är komplex. I alla tider har människor velat veckla ut det som är invecklat. De som har haft tid, som sluppit hårt arbete, prästerna, har haft synpunkter på hur allt är förskaffat. Det finns ristat i sten från Ur, staden som Abram utvandrade från. och författare har skrivit i urgamla urkunder om hur Abram fick sitt nya namn Abraham. Jag tar det kort: Abram hörde en röst, Jahves röst som anmodade honom att göra ett oerhört stort offer; att döda sin son, Isak. Och när hanbevisade sin tro på sin Gud blev han befriad från detta offer, och från den dagen kallas han Abraham, och räknas som stamfader för tre världsreligioner: Judendomen, Kristendomen och Islam.
Abrahams tro på ett hägre väsen gav honom förvissning om att han skulle bli stamfader för ett helt folk. Hans förste son, som Saras hjälpdam, Hagar, födde, motades bort och blev Arabernas stamfader efter Abraham, han hette Ismael.
Människor måste tro för att kunna orientera sig i livet, och när de profana makterna är grymma finns det ett starkt behov av att kapa en god och skyddande kraft, en Herre som är osynlig för dem.
Så har det alltid varit när det gäller de världsliga herrarna, de har befunnit sig långt bort, men deras kommandon har nått ända fram till vanligt folk, till arbetare som skapat det som är gjort av människor.
Inte så stor skillnad alltså, det har alltid funnits människor som har förmedlat ordet som styrt dem.
När nu bankerna tar för sig så att vanligt folk hamnar i en svår situation. När de organ som förr var till folks hjälp och trygghet, inte längre fungerar som förr, hur reagerar vi då. Idag börjar människorna hitta tillbaka till kyrkan igen. Sakta sakta sker en mental förändring och människorna kanske inte tror som förr, men vadå...
Idag har vetenskapen kommit så långt att man med stor förvissning kan säga att det inte finns någon gud i himmelen, men vr finns han då, för han finns väl? Jag tror att han finns i våra hjärnor, att vi blivit medvetna om att det måste vara något som ger sig tillkänna när vi känner oss svaga och utlämnade. Men det finns alltid människor som vill tjäna pengar på folks svaghet, och dessa uppenbarar sig med jämna mellanrum bland kyrkans folk. Vi måste vara med vetna om det, men trots det blir vi tvungna att sälla oss till andra som tror som vi, och det är då vi upplever den helige ande, alltså en kraft från var och en (från våra hjärnor) som ger en synnergieffekt som helar, och får oss att känna oss goda. Inget är större än att känna sig god... själv tycker jag att det var en god handling av Hildemar Lidholm på Nådhammar när han organiserade mjölkströmmen från Vårdinge, i slutet av 1800-talet, till barnen i Stockholm. Med 250 hästar kördes mjölken ut till barnfamiljerna. Naturligtvis blev det vinst för företaget, dvs mjölkbönderna som var anslutna till rörelsen, men Hildemar var större än så, han var den som såg till att kossorna blev befriade från tuberkulos, och därmed fick barnen mjölk som var ren från den hemska sjukdomen.
Hildemar Lidholm var den som såg till att sänka Långsjön (MilkRiver säger Moffa) så att den brukningsbara arealen i MilkRiverValley ökade markant. Likadant gjorde man över hela landet vid den tiden, likaledes när det gäller hela Flodområde 63... idag heter Hildemars rörelse Arla Foods...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)