Nicke & Sigge The Bikers

Ateljé Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se

www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539


The Bikers on Road...back again after several generations...

Att dejta en flicka i storstan är kanske inte så svårt om man har en motorcykel med sidovagn,
och det hade Nicke just gjort, och inte vilken brud som helst. Den här bruttan kunde sin Nils Ferlin, och det var Nicke Blom satte värde på. Nu gällde det bara att för de andra killarna med sig på
Vägen Västerut... Om sanningen ska fram hade Kirsti mor en egen motorcykel med sidovagn då hon var ung och galen, och på den fanns en sidovagn som hon körde ved i.

Sigge var genast med på noterna och till slut var alla med på en vända bort mot den så kallade Tokstan, eller rättare sagt Södertälje där Gulagården ligger på Västra sidan av kanalen vid foten av Amerikaberget. Kirsti morsade på alla killarna och satte på sig Nickes reservhjälm och så försvann hon ner i sidovagnen och gjorde sig bekväm där som om hon aldrig gjort något annat i hela sitt liv.

Så bar det iväg...till Tumba och vidare mot Alby där vägen snirklar sig fram över E4:an och på gamla Riksettan till det vägkors där vägen går ner till Norsborg där Stockholms vatten har sitt reningsverk.

Mälarens vatten skall räcka till många, och skulle något katastrofalt hända så att man inte kan ta av det, har man en reservvattentäckt; Bornsjön. Runt Bornsjön finns ett stort område som är skyddat så att någon förorening inte ska ske. Även Södertälje tar vatten från Mälaren. Sedan pumpar man det vidare till Järna och Hölö varifrån det går per ledning i Långsjön och Lillsjön till Mölnbo samhälle.
Att släppa stora tankers genom Södertälje kanal in till hamnarna i Strängnäs, Köping, Enköping och Västerås är ett stort hasardspel, tyckte Sigge, som var väl påläst. Och nu skall man kanske göra slussen längre och bredare för att ta emot ännu större båtar. En gång kunde man ro båtar från Saltsjön till Mälaren, men så höjde sig land för varje år så man måste rulla dem på stockar, och till slut måste man börja gräva. Den förste lär ha varit Engelbrekt och hans mannar. Idag fortsätter landet att höja sig och i Södertälje kommun lär det vara 36.8 cm på 70 år.

Sigge föreslog att man skulle stanna till vid Sturehov och fika. På sommaren är det mycket vackert att sitta utanför slottets ena flygel och låta solen värma den välklädda lekamen tills det ena plagget efter det andra åka av. Det är kallt att susa fram i över 110 km i timmen och därför måste man ha bra kläder på sig, och skulle det hända det som inte får hända måste klädseln skydda kroppen. Därför är det läder som gäller.

Som den värdinna hon är så såg Kirsti till att killarna fick det de ville ha, det gjorde man inne i södra flygeln, sedan satte man sig ute i parken med utsikt över sjön, och såg staden långt där borta.

Sigge letar fram sin Fickteater (Moffas benämning på de nya mobiltelefonerna) och googlar fram:
 Gula gården ( http://gulagarden.blogspot.com ) och läser för de andra killarna som blir sugna på att åka dit och kolla upp hur det ser ut där Sigges morfar växte upp. Man går in med muggarna och tackar snällt åt flickan som blinkar åt Kirsti, vilket betyder att hon gärna hade velat följa med...

Ner i korgen igen och sedan iväg på den slingriga vägen in till stan. Vid Birkakorset blev de stående en lång lång stund, för där kom det gäng motorsyklister, bikers, som de skulle ha åkt tillsammans med runt Mälaren. En gång om året åkte man, stor som liten, med världens lyxigaste eller med en gammal monark och ryggsäck på ryggen. Det klart det sög i magen när man såg kompisar glida iväg i den långa kön, men nu var man på väg västerut, som MoffaFridolin brukar säga...

Så svängde man höger ner mot klaffbron och upp förbi två rödljus och passerade Oxbacksleden som är en del av E20. Oxbacksleden går mellan Oxbackskolorna och Gulagården idag, förr fanns där också ett sjukhus, det första i stan där det sedan blev barnavård och en barnkrubba som gränsade direkt till Gulagården med ett gunnebostängsel som gick att forsera när fruktträden på krubban dignade av äpplen och päron.

Sigge som varit där tillsammans med sin morfar, för länge sedan, såg på håll var någonstans man skulle svänga vänster, och så var man vid korsningen Dalgatan - Turingegatan.

Förr stod det en kiosk här uppe i hörnet av Dalparken, där fick Sigges morfar Arne köpa tidning åt sin far, Henrik, och fyra Daim, en åt var familjemedlem. Arne kallade Dalgatan för "Mammas Gata", de flesta ungarna som lekte på Gulagården och Röda Gården (Mangelgården) bodde ju omkring den.

Åt vänster tog man och gled förbi den nya kiosken som står precis där Arne en gång stod på skriskor nedför en brant isbacke ned till parkens spolade isbana. Lite senare spelade man ishockey i Gropen, där Frälsningsarmens kyrka ligger idag på andra sidan Oxbacksleden.

När man kom fram till S:ta Ragnhildsgatan körde man in där och parkerade och hängde hjälmarna på cyklarna och gick in genom den vida porten i muren. Från denna ände av gården såg man små gräsytor och en lång flaggstång som Arne berättat om en gång.

Sigge berättade: - Han och hans bäste kompis på den tiden hade kompat, som man sa då man spelade kula. Denna enda gång hade Arne fått så många kulor som aldrig förr. Han brukade vara så generös så det blev inte så många kulor över. Men nu då var och en hade ansvar inför den andra kunde man inte ge bort kulor hur som helst; och då blev det en hel gympapåse nästan full.

- Flaggstången, sa Svempa, vad hände vid flaggstången.

- Jo, det var där Arne stod en dag när han snart skulle lämna barnstadiet och gården för alltid, och den stora kulpåsen, hans egenhändigt sydda gymnastikpåsen i syslöjden, hade han med sig.
Småungarna runt omkring honom sprang åt alla håll och plockade kulorna som han generöst spred omkring sig.

- Det var en härlig känsla, sa Arne till Sigge när de båda stod där intill flaggstången,
det är saligare att giva än att taga, står det i bibeln; tänk på det när du fått ett överskott...

Så gick grabbarna fram i sina skinnkläder och ställde sig på karusellen som en gång stod nere i Dalparken när Arne var grabb.

MoffaFridolin har skrivit en hel del om Grabbarna på Gulagårn, om deras idrottsförening,
Fantomens IK, om Fantomenfilmen som de gjorde och som de konverterade till VHS- och nu finns i DVD-format.

Kanske du kan få tag på den Sigge, sa Kirsti och log insmickrande, du har ju känningar. Jag är mycket intresserad av musiken som hastigt flödade i Dalgården, deras ungdomsgård. Det lär finnas gamla inspelningar från både Gobec´s och Hecto´s. På en av dem lär visst ett geni som idag heter Bertil Mollberger, men då Bicke Eriksson, finnas i DVD-format. Det sägs att han, som nu bor i Stockholm, har gjort två konserter i sin gamla miljö tillsammans med Kanalbandet. En gång i hans gamla skola, Torekällskolan där även Arne och de andra grabbarna gick. En gång senare spelade och sjöng han om sin favorit, Ray Charles, i nygamla Folkets hus, på stora scenen som heter Estrad. Efter Torekällskolan gick de flesta i Mariekällskolan. Arne muckade därifrån 1959 och började jobba som hantlangare på Lantmäteriet ett år innan han kom in på gymnasiet i Läroverket.

Nu ska vi ta en titt ut över stan. Antingen kan vi gå Björn borgs promenad, den väg Grabbarna på Gulagårn använde när de skulle spela hockey på den tennisbana som också Björn tränade på. där fanns några år en riktig sarg på vintern. Innan dess åkte man på en spolad bana i Övre badparken strax intill.

Morfar har berättat, sa Sigge, att hans allra första skridskor, som hänger inne i museet, var ett par halvrör. Första gången han åkte på dem var, efter julafton ett år, på dammen där uppe på toppen av Amerikaberget, det vi kallar Torekällberget.

Varför Amerikaberget heter som det gör kan nog bara Göran Gelotte svara på, han är expert på Södertäljes historia.

Vi åker, sa Nicke, jag vill bjuda Kristi på en salig resa rakt upp i himmelen.

Ja, sa Sigge, min morfar har berättat att man åkte kälke ända uppifrån Skogshöjds hotell, och ner på S:ta Ragnhildsgatan, över Täppgatan och slutligen korsande Dalgatan som var lägsta punkten. Men sedan gled man ända upp  till Gamla Folkets Hus förbi Kringelvägen. Det var åka det. Någon har sagt att det vid ett tillfälle ordnades vakter vid korsningarna, men det kom inte han själv ihåg.

Arne hade ingen egen bobb, men hans kompis hade en lång en som de båda åkte på samtidigt. Man åkte även i den branta backen i Övre Badparken.

På tillbakavägen gick man längs Dalgatan och konstaterade att Röda Gården var ett minne blott i minnet på Grabbarna på Gulagårn, nya moderna hus står där i stället.

Nu åkte man inte uppför S:ta Ragnhildsgatan utan åkte till Turingegatan förbi en liten transformatorkur som heter Amerika. Man åkte upp och ställde sina hojar på den lilla parkeringen
bakom Torekällberget och gick in genom grinden som nyss sattes upp för att djurplågare inte skall komma in på nätterna och skada djuren; konstiga människor...

Alternativspettan, Kirsti, debarkerade sin farkost och gick med grabbarna in  genom grinden och uppför backen där man kunde skönja bondgården till vänster om dammen. Lite längre fram går vägen upp till skolan och ner till Torget med Museet där Sigges morfar finns avporträtterad med sin blivande fru. De sitter där i en monter i Britt-Maries rum med sina abiturienthattar som är prydda med knappar på och en text som måste ha förargat deras rektor och lärare i historia och samhällskunskap.
Han, rektorn alltså, hade burit sig taskigt åt mot en klasskamrat, inte bara en gång utan många gånger, idag skulle vi kalla honom en mobbare. Flickan ifråga hade gått i Arnes klass i fyra år och var den vänaste tös man kunde tänka sig, men...hon hade en defekt...hon var så himla blyg och talade så tyst inför klassen; ack hur skulle det ha gått för henne på Lundsbergs...

Mycket sevärt finns det på museet och Sigges morfar brukade köpa Violpastiller där i butiken. Han brukade påpeka att det finns en skylt på ytterdörren där det står Örebrokex, naturligtvis därför att det var där han föddes, och det är där Arnes morfar växte upp helt nära Svampen.

The Bikers släntrade över torget och gick upp mot kvarnen som brann ner men byggdes upp igen av folk från Dalarna. Morfar Arne brukade säga: Bygg i Dalarna, bygg inte sönder Stockholm. Förmodligen är det därför MoffaFridolin har tipsat om Vägen Västerut...kanske mot Värmland...

Nu är Sigges & Nickes Bikers framme vid baksidan på Värdshuset och stående strax intill ett rör i berget som ingen av grabbarna har en aning om vad den betyder, men det vet MoffaFridolin.
Här har man en vid utblick över staden, men tyvärr ser man inte Gulagården, men man ser Norra Oxbackskolan mycket väl, och då kan man ana sig till var gården ligger. Husen i norr, Grusåsen, står majestätiskt längst upp i synranden, och längst bort på höger sida kan man se husen vid Östertälje.

- Vet ni, sa Sigge, varför gamla Telje bytte namn?

- Nu är han igång igen, sa Melle, han som egentligen heter Melvig. Låt oss gissa...

- Jag kan hjälpa till på traven, sa Nicke som varit med förr.

- Är det på grund av att där finns ett Västertälje, ett Östertälje och ett Norrtälje...

- Jag tror att det beror på att det finns Östertälje och Västertälje förut, sa majoriteten med en mun.

- Fel, fel, fel, sa Nicke skadeglatt, det beror på att Telje kom att finnas på två ställen. När Norrtälje blev stad och fick sitt namn, bytte man namn här också och gav staden namnet Södertälje.

- Gud så förnuftigt, sa Svempa och nickade mot Sacke som inte sagt ett ord på hela dagen. Om sanningen ska fram var han inte ett dugg intresserad av roadturer som denna; kultur för honom var av ett helt annat slag, han var en Barrabas, men han sneglade åt Kirsti som han såg som en ängel; ja inte lätt att förklara.

Arne har berättat att han far hade fest här uppe i värdshuset när han fyllde 50 år 1960. Här spelade Arnes skifflegroup och underhöll gästerna. Det var nog sista gången Arne var med och spelade i Hecto`s tillsammans med Grabbarna från Gulagårn, och där fanns Lilla Berra, som Arne brukade säga, med sin mammas tvättbräda. Det finns en blogg med en vandring runt kvarteren där grabbarna bodde och jag tror att den guidar oss på blogger upp mot Torekällberget och ner igen; den utgår då från entrén till Dalgården, världens bästa ungdomsgård på 50- och 60-talen... Lilla Berra ja, han råkade vara tre år yngre än de andra. Hans brorsa, Hasse, var också med och bildade bandet, och han var bara två år äldre än Lilla Berra, som blivit en stor musiker i Södertälje.

Nicke som funnit sin partner i S:ta Clara Kyrka genom en vink från Nils Ferlin som stod ute på gatan en gång i tiden, men nu var undanställd, hade en fråga till de andra. Frågan hade han ställt till Kristi när de möttes första gången vid kyrkans bokbord och lyder som följer:

Vilken trubadur följer i modern tid efter Mikael Bellman ( som ligger begravd på kyrkogården intill stora porten), Evert Taube eller Cornelis Vreesvijk...?

- Vad säger ni, sa Nicke, Kirsti och jag var helt överens om vem det borde vara, men ok, smaken liksom baken... nå, säg en i taget...

Någon sa Lasse Berghagen, en annan Olle Adolfsson, ja många förslag blev det innan Sacke sa:
- Det är klart som korvspad att det är Ulf Lundell, han har en skön stile, som Baloo säger.

- Vi är av samma mening, det måste bli Ulf Lundell av många skäl, sa Sigge, och det passar in just här att säga det; - jag trivs bäst i öppna landskap ... - .

Sigge plockar fram sin Fickteater (mobil) och alla flockar sig runt honom för att se det alla kunnat se.
Se där säger Sacke, för första gången idag, Bellevue, där kan vi säkert få lite i magen, hänger ni med?

Det finns en blogg som heter: Bertil Petterssons Musik och Foto, vi kan titta på den när vi sitter tillbords, kom nu, sa Nicke och bjöd sin dam armen.

Vill du gå vidare på vägen västerut ska du uppsöka: http://BasBerraGula.blogspot.com ,och leta efter inlägget om Konstnärer med anknytning till Dalgården...2012...

S:ta Clara Kyrka...Vägen tillbaka ...

Ateljé Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se

www.MilkRiverUniversity.se
Moffas@Spray.se
+46 0707 534 539                                      The Bikers Förspel...
                              http://HKMiddleMilkDominion.blogspot.com  /
                                            The Bikers Safari i Sörmlands djupa skogar...
                                                               

S:ta Clara kyrka var en gång
ett katolskt kloster.
Varje dag har man soppkök,
där behövande kan få ett mål.

Nästa mål är: Gula Gården... 

Den Kristna kyrkan drog västerut ända till Island och Skandinavien...

S:ta Clara har en herde som kom västerifrån för att frälsa (rädda själar) som blivit förtappade.
MoffaFridolin har funnit en ström som kom från väster till huvudstaden och sedan drog vidare ut i världen, till Världens Barn. Strömmen  bestod av mjölk från Mejerigårdarna i Vårdinge där nuvarande herden tjänstgjorde i Vårdinge och Järna kyrkor. Strömmen jag talar om har sin källa i Nådhammar dit Hildemar Lidholm och hans bror Wilhelm kom anno 1858. I Vårdinge ligger MilkRiverUniversity i MilkRiverValley. Flodområde 63 är det sjösystem där dessa uppdiktade namn finns i MiddleMilkDominion...Moffa&Co verkar där från AkterKastellet...

Tåget mellan Vårdinge (Mölnbo) och Stockholm kom första gången 1861 och från den tiden och många år framåt lastade man mjölk till Stockholmsbarnen.

                   ------------------------------------------Bikers-------------------------------------

Av en slump fick Nicke tag i adressen till nästa mål. Han fann att statyn av Nils Ferlin var borta från sin plats utanför kyrkogården och därför gick han förbi Bellmans grav och in genom den stora porten
och kom in i det stora mittskeppet. Han hade aldrig varit där inne, trots att han bara bodde ett kvarter därifrån. Till höger strax innanför dörren fanns ett bord där en ung kvinna stod och sålde skrifter som handlade om frälsning av förtappade själar; somliga var gratis. På ett ark i folieformat, med ett fotografi av Hingstmannen på översta raden fanns en stor bild tagen inifrån altaret i riktning västerut, just som den bild som finns på detta inlägg. Han hade bara tänkt fråga efter Ferlin, vart de har förpassat honom, och så kom han i diskussion med den unga kvinnan om något som han aldrig tänkt prata om i en kyrka.

Vem är den trubadur som idag kan mäta sig med Bellman, Evert Taube, och Cornelis Wreesvijk...
Det var som Ferlin själv ställde frågan, den bara fanns där. Någon hade lämnat in frågan till flickan vid bokbordet och sagt att den satt på statyn som de måste dra iväg med till okänd ort.

Ferlin var faktiskt en diktare som Nicke kunde förstå, hade faktiskt en enda poesibok hemma, och det var en av Nils diktsamlingar. Tre dikter hade han ständigt i huvudet och han kunde inte låta bli att rabbla upp dem, ja som han kom ihåg dem förstås:

 Vissna löv
 Så är jag ett visset löv
visset löv i vinden
döden skall mig fatta
i sin gamla kratta
åh, jag är väl ännu röd
ännu röd om kinden
fast jag är ett visset löv
visset löv i vinden.

- Det var en sorgsen dikt, sa flickan bakom bokbordet, jag kan en som är muntrare, en smula i alla fall, fast Ferlin var inte särskilt munter själv, men han kunde muntra upp, och det är kanske därför han varit placerad här utanför. Hoppas att han kommer tillbaka...

Flickan replikerar:

Hästar har så sorgsna ögon
bruna och aldrig blå
vanliga arbetshästar
vad är det de tänker på.

Om en sömmerska öppnar sitt fönster
och ger dem en sockerbit
kan det tänkas de bultar med mulen
när de nästa gång kommer dit.

Hästar skrattar aldrig
de hånlog ej ens åt Klumpfota-Claes
min barndoms Klumpfota-Claes
vilkens kinder av glädje blev röda
då man tog hans tenor för bas.

När han gjorde sig köpstark och viktig
åt stora ardenner ibland
att se på hov och på tand
men hästar har ingen humor
inte det minsta grand...

Bravo, bravo, där får du tio poäng, vill du rida på min hoj, jag och de andra Bikers åker mot
Gulagårn, var faen den nu ligger. Förlåt mig, måste vidare nu, har du lust att hänga med kan du kontakta mig på min adress:  Nicke & Sigge The Bikers,  men du måste vara ordentligt klädd, hjälm har jag en extra...Nu tar jag det där trycket i folioformat, det är en guldgruva för oss... jag lägger mitt hjärta i pant.

             ---------------------------------------- MoffaFridolin berättar -----------------------------------

Förvåningen var stor när jag kom förbi kyrkogården till S:ta Clara och fick se att det var så många människor som stod i kö för att få en bit mat; att alla dessa människor öppet visade sin fattigdom.
I Sverige är vi alla lika, fick vi lära oss i skolan. Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord, fick vi sjung i söndagskolan som Frälsningsarmén drev, både vit och röd och svart gör detsamma har han sagt, Jesus älskar alla barnen på vår jord...

Som vuxen är det svårt att förstå att man fortfarande har så stor tilltro till Jesus. Han hänger ofta som ett träbeläte i kyrkan, stel och stum, vad skulle han väl kunna åstadkomma, om än han kommer tillbaka. Han har ju ingen makt, eller...kan det vara så att han inte rår på ondskan och det brutala våldet som Barabbas stod för, men dock, vissa människor har fortfarande en stark tro. Vad tror de då?

Moffa börjar tänka på sin knappsnurra, på knappsnurrans princip som så få har något begrepp om.
Kanske Nicke som är en praktisk kille och har känsla för timing när det gäller motorer, med deras roterande delar skulle kunna begripa sig på en så enkel, men ändå svårförståelig mokapär.

Den där Jesus var nog inte så dum egentligen, varifrån fick han sina sagor, kan det vara så som man hör berättas att det kom tre vise män och hälsade på i stallet där barnet låg i krubban.

Kan det vara så att en av de vise hade en påse med ett oblat i, och att detta oblat var bakat av ett chip, ett Kristuschipp som väl skilde sig från det chip som föräldrarna fick i dopgåva, ett Judechip.

Ett kristuschip innehöll ett program som gjorde att Jesusbarnet blev uppdaterad, och redan i unga år upptäckte att vanligt folk, som blint trodde på de lärde, bara blev utnyttjade.

Det klart att de skriftlärde och fariséerna ville göra sig av med honom, vilket de också lyckades med.
Varför blev sossarna vilseledda av sina ledare, varför förlorade folket dem som de hyllat i så många år. Varför är den dumme god och den kloke elak, varför är allt en trasa, skrev Almqvist, han som gav ut boken Det går ann, och blev av med sitt prästämbete och måste fly till Amerika.

Domkapitlet jagade honom ut i fördärvet där han dog utfattig. Han skulle kunna vara en av dem som står i kö utanför kyrkan idag... vill du följa med går du vidare i bloggarkivet...
för Flodområde 63 / Nicke & Sigge .....

                                                                   ***